All in och All out

Det här med matintroduktion för barnets del tar knäcken på mig. Känslor jag inte visste fanns inom mig har yttrat sig fler än en gång och jag håller på att klappa ihop. Blir fullständigt galen snart. Väldigt snart lägger jag ner jag-ska-vara-en-duktig-mamma-och-ge-mitt-barn-hemlagad-mat-fasaden och går all in på barnmatsburkar utan att kolla på innehållet i burken. Skiter i innehållet bara ungen börjar äta annat än att ammas och äta gröt en gång per dag. På nåder. Galen, sa jag att jag var det?

Samtidigt som jag ska kämpa på med maten och barnet tänker jag gå all out från bloggen. Det är över. Nu ger jag mig. Det känns okej att sluta.

Hejhej!

Zzzz

Nu när barnet har börjar sova bra igen på nätterna, då är det karln i huset som lever rövare och snarkar mer än någon gång i livet! Jag rycker i kudden, stryker på armen och petar in mina fingrar i sidan, men det hjälper i ca 5 sekunder. Sedan är han i full gång igen.

Jag har även pirr i benen. Det pirrar så att jag blir tookig. Någon form ab RLS tror jag.

Somna går i alla fall inte. Störande! Snart blir jag väl kissnödig också.

Konsten att höra rätt

Det har varit många språkförbistringar under min vistelse här uppe. Vi har liksom inte hört vad den andre har sagt men trott att vi hört rätt. Men alldeles nyss (kl 22.56 ca) tog nog pappa priset. Vi pratar om barnet på 6,5 månad som knappt äter något annat än att ammas och hennes krångliga kvällar och nätter. Jag säger "Ja, men så gjorde hon även i går". Pappa svarar "Jaha..." och jag hör på tonläget att han nog inte förstått vad jag sagt, trots att jag upprepat min mening tre gånger. Efter en stund säger han "Tror du verkligen att hon är sugen på korv?"

En stad i hjärtat

Det är väl inte så konstigt att jag har känslor för den här staden som jag numera bara besöker. Umeå. Idag när jag promenerade från centrala stan och hem till mina föräldrar kände jag så mycket för Umeå att jag nog inte har varit med om något liknande sedan jag flyttat till Stockholm. Men är det så konstigt då, tänkte jag? Jag har ju en relation till nästan varje stadsdel.

På Grubbe känner jag mig hemma, det är där jag har bott och växt upp från 15 års åldern. På Mariedal har jag skrattat åt allt och ingenting för där hade jag bästaste T och på Mariehem fanns finaste J. På Haga hade jag min första egna lägenhet och Berghem hade jag min sista egna lägenhet innan jag flyttade till storstan. På Öst på stan har jag ätit surströmming druckit nubbe, spelat kubb och lekt julklappslekar med finaste (och numera Årsta-)grannarna. På Ålidhem hände min första riktigt stora hjärtekross. På Teg har jag jobbat alldeles för många år på samma bensinstation och varit på den skönaste Midsommarfesten. På väst på stan har jag hånglat i en lägenhet med en kille jag inte alls tänkte att jag ville hångla med med gjorde det ändå, för skoj skull (?!). På Backen har jag varit på en mycket, mycket, otippad men fantastisk cykeldejt en helgförmiddag. På Ön har jag cyklat vilse, hur nu det är möjligt och i Ersmark var jag och irrade runt när jag körde upp. På Västerslätt lärde jag mig att köra bil med pappa och på Ersboda bodde en kompis som visade sig ha svårt att hålla sig till sanningen. På Sandbacka bodde hon som blev min Au Pair-polare i USA. På Tomtebo har jag pratat ut om hjärtekrossen tusen och tre miljarder gånger och druckit ungefär lika många kaffekoppar...

Listan kan nog fortsätta i all oändlighet. 

Det är inte konstigt om man känner sig hemma, och harmonisk, i den stad som fostrat mig. Vi får se om jag någonsin återvänder för en längre tid, eller om staden bara får bli den stad som får rymma alla dessa minnen.

Flygtur

Imorgon åker jag och barnet till norrland. Skönt!

Jag och Friskis = Sant

Nu har jag varit och Mamma Core:at kroppen två tisdagar i rad! Det är jätteroligt. Nu vill jag utvidga vyerna och funderar på att lämna in barnet på barnpassning samtidigt som jag tar och tränar. För även om det går jättebra att ha henne med på mamma-passet så vore det mer avslappnande att inte behöva titta vem hon försöker knyta upp skosnörena hos, samtidigt som man gör utfall eller låtsaskastar en medicinboll. För att inte tala om duschningen efteråt... Det är TUR att grannen är med som kan hålla koll! Än så länge kryper hon inte supersnabbt och grannens pojk är still så till vida att han inte kryper ännu, så det går att vakta dom båda när en av oss duschar. Men snart är det nog full fart på båda två och då vet jag inte hur man gör där i omklädningsrummet??!

Men. Hur vet man att barnpassarna är bra? Eller. Jag tror att dom är det. Ska ringa ett samtal och höra mig för, sen ska jag nog ta tag i det där.

På tal om utfall var det en tjej i duschen efter babysimmandet som hade gjort hundra (!!!) utfall dagen innan. Jag blev helt matt. Hundra. Hennes bekant kontrade med att hon gjort tio men kanske skulle ta och öka nu då. Då svarade utfallerskan att hon fått feber på kuppen. Tror jag det, hade jag lust att säga bakom duschväggen. Men jag höll tyst och tänkte att vissa är mer galna än andra och man gör som man vill. Jag gör inga. Förutom när mamma core-kvinnan säger att jag ska.

En bild på näthinnan inför natten

Man måste titta på den här bilden och få den att fastna på näthinnan, innan man lägger sig för natten. För när hon vrålar (okej, det känns som ett vrål, men det kanske kan beskrivas som bök, stök och högljutt prat) mitt i natten behöver man den här bilden på näthinnan. Så att man ser den glada lilla människan och inte den där och då grymtande lilla människan som man bara vill ska somna om. Då. Där. Bums. Inte om 15 minuter. 

Hon har ju sovit hela nätter förut så det borde vara möjligt igen. Vad är det som händer vid 6 månader?

Dagens tips till småbarnsföräldrar

Jag har verkligen inte gillat momentet att klippa barnets naglar. Hon gillar det inte heller, så det är helt ömsesidigt!

Tricket numera är att hon får se på TV under tiden. Annars råder strikt TV-förbud. Men om man gör det på förmiddagen så kan man tajma en partiledardebatt. Jag skulle vilja påstå att produktionen av en sådan debatt är lite mildare än många andra TV-produktioner. Få klipp, inte så snabba byten mellan klippen. Dom pratar rätt monotont och personerna verkar intressanta om man kan tro barnet.

Fast sporten går ju lika bra. Tiden att klippa naglarna har ju blivit så kort att dom knappt hinner byta vinkel i TV-studion innan naglarna är färdigklippta!

23 November

Då ska jag gå in i mitt pensionärsmode. Läse mode på engelska. Detta har alltså inget med kläder eller så att göra.

Den 23 November börjar nämligen På Spåret och jag längtar! Men det kanske inte är så mycket pensionär över det programmet längre. Känns som att det blev modernt att titta på helt plötsligt. Eller är det bara så att jag har blivit äldre kanske. Om än inte pensionär.

Det är detsamma med P4. Det var ju den ultimata mappa*-kanalen att lyssna på tyckte jag. Men för något år sedan insåg jag att jag själv rattat in P4 och tyckte at det var intressant. Så kan det vara!


*mamma+pappa

Jag vågar inte

Skulle vilja googla om det är farligt för små barn att inte sova. Men jag vill inte veta om det är så, för antagligen kan dom dö av det, eller nåt. Så jag vågar inte googla.

Hon får vara vaken och jag har satt mina öron på off. Sen säger jag "Skyll dig själv" och vet att hon inte förstår, trots att hon ler.

Sen tänker jag vidare att jag är en usel mamma och ignorerar gnället lite till och mår dåligt inombords. Så. Det är min dag.