Men nu är jag trött. Hiroshimabomben hade visst ett efterskalv i vår lägenhet också, vilket jag förstått i veckan, men inte gjort något åt. Förrän nu.
Nu: Middag med grannarna på en lokal restaurang! How nice.
Har jag spräckt gränsen för hur många inlägg jag gjort under en månad. I maj skrev jag tydligen 73 inlägg.
Det här är mitt 74:e den här månaden!
Jag inser nu, när jag sitter här i ett öde kontorslandskap och fixar och trixar själv, med de miljöer jag aldrig trodde att jag skulle kunna ge mig på, att jag har gjort en enorm resa under ett år på det här bygget.
Jag sitter och skriver unix-kommandon som jag aldrig hade sett eller kunde tro existerade. De mest sanslösa bokstavskombinationerna gör att jag styr en produktionsmiljö. En miljö som, om den krånglar, kan kosta företaget flera hundra tusen -i minuten!
För lite mer än ett år sedan tackade jag ja till jobbet, utan att veta vad det egentligen innebar. Det jag visste var att jag skulle känna mig totalt borta första året och räkna med ytterligare ett halvår eller år innan jag kände att jag behärskade det helt och hållet. Det var vad de som intervjuade mig sa. Fortfarande när jag får frågan vad jag gör på mitt jobb så suckar jag inombords. Jag kan inte förklara vad jag gör. Fixar och trixar..? Det är svårt att förklara för en person som inte alls vet något om integration eller stora system, eller ens kan tänka sig att det finns stora system, som måste skötas. Jag har heller inte vokabuläret helt i mig ännu.
Men vad jag vet, det är att jag kan bra mycket mer nu, än för ganska precis ett år sedan. Och även om jag tycker att jag lär mig sjukt långsamt, så har jag lärt mig massor. Massor av saker som ingen här på kontoret förstår hur mycket jag har kämpat med eller haft nära till tårarna för. För mig har det hänt en hel del, men det syns liksom inte.
Men det vikiga är väl att jag vet?!
Har funderat lite på inlägget om Apollo Drive som jag skrev i helgen. Jag fick ju en helt fantastisk och anonym kommentar på det som skrevs!
Fick även en kommentar från Samuel på mitt senare inlägg där jag skrev om just den kommentaren. Samuel skrev:
"misstänkt att det är någon i apollo drive som googlat sig själv."
Jag bestämde mig för att googla på Apollo Drive igår och mitt inlägg kom väldigt högt upp i listan över sökträffar. Typ nummer fem eller nåt sånt. Så det var inte så konstigt att någon hittade till mitt inlägg. Men TÄNK om det är som Samuel skrev. Då blir det ju ännu roligare! Hoppas att det var så. Som artist måste man ju kunna ta kritik. Och som ett fan till ett band man måste kunna förstå att vi tycker om olika saker i världen utan att hugga tillbaka. Dessutom så skrev jag ju att det var sambon som ville få det ur sig, inte jag! Min åsikt vädrades aldrig. Jag bara ler!
Eftersom jag måste vara ganska skärpt ikväll har jag satsat stort på middagen. Allt för att alla sinnen ska vara öppna och klara. Redo för motgång och snabbt kunna lösa eventuella problem.
Jag festade till det med en mjölkfri youghurt från Oatley och en fralla av lite grövre modell med skinka på. Stadigt, mycket stadigt. Hoppas att jag inte drabbas av paltkoma nu när jag ätit mig så fantastiskt mätt.
Det händer ganska många gånger i veckan att någon i huset springer förbi vår arbetsgrupp för att klaga lite och säga att vi inte gjort saker rätt. Eller att något är väldigt fel.
Det händer ibland, att de som kommer förbi säger Tack för hjälpen. Då låter det oftast så här:
-Tack för hjälpen killar!
Personen i fråga går iväg och lite avlägset hörs sedan:
-Och tjejer...
Så är det att jobba på en mansdominerad arbetsplats! Det stör mig inte det minsta, det är faktiskt ganska roligt. Funderar på att börja räkna sekundrarna innan tillägget kommer!
Om ni inte redan är gifta, men vill gifta er, så kan jag berätta att det inte är någon myt att det tar tid med bordsplaceringen. Jag tycker mig ha haft självklara kandidater bredvid varandra, i tankarna. Men det är tydligt att jag inte skrev ner de där tankarna! Vilket var mycket synd inatt. Men, nya tag i dag! Snart har två helt olika släkter integrerats. Det är inte för inte som jag är integrationstekniker. Eller system Engineer som det står i tidrapporteringsverktyget.
Trots att jag aldrig läst en ingenjörskurs. Varken allmän eller komplicerad!
Så gör min kollegor, har jag kommit på.
Det börjar verkligen bli dags. Snart är jag fru.
Jag har inte panik. Men jag börjar känna den där känslan av ofullständig kontroll. Den känslan kan man klara sig utan faktiskt. Men shit vad det ska strykas saker på att-göra-listan den här veckan. I helgen har vi strukit några frågetecken faktiskt!
Börjar springa om de gamla erfarna rävarna här på jobbet!
Jag konfigurerar servrar. De har aldrig gjort samma typ av konfigureringar. Vilket gör att jag inte finner hjälp när det behövs.
Om vi hade fått barn under 2008 hade det tydligen inte varit helt konstigt om vi döpt barnen till Maja eller Lukas.
Fortfarande sköljer en glädjevåg genom kroppen när jag tänker på att vi verkligen fick iväg det där åbäket! Jösses vad vi kan dansa jitterbugg och utmana Let's Dance-deltagarna inne i badrummet nu. I alla fall i några timmar till. Tvättmaskinen måste ju på plats igen och genast krymper utrymmet, men ändå. Vi kan faktiskt rymmas 3 stycken där inne, samtidigt. Varför vi nu skulle vilja det, det har jag inget svar på. Men det är i alla fall praktiskt genomförbart!
Norrlänningarna klagar på att det är så kallt, typ -22 grader. Men vi här nere då? Det ryktades om -9 grader i morse. Ni måste ju förståååå att vi då har det ännu kallare än så. Kylan är på något annat sätt lixom. Det tredubblas bara för att graderna befinner sig i storcity. Vilket betyder att vi imorse hade ca -27 grader med blåst.
Dessvärre gäller det endast minusgrader. Så fort man passerat +5 känns det som gamla vanliga norrlandsgrader igen.
Märkligt det där.
Jag kan alltså välja mellan kaffe, som gör att man blir lös i magen fortare än kvickt och som gör att man måste rusa till närmsta klosett, riktigt snabbt. Eller, så kan jag dricka thé som gör att magen blir hård som aldrig förr. Som att välja mellan pest eller kolera. I och för sig så vinner thé, rätt överlägsen kaffet också, i smakväg. Kaffet här är som att dricka skurmedel med doft av kaffesmak. Riktigt förfärligt.
Nu vill jag ju bara slutligen poängtera att vi tjejer, vi bajsar inte. Eller hur?
Jag måste jobba på att utvidga mitt kontaktnät en aning. Snabbt måste det gå också. Dessvärre.
Jag skulle behöva lära känna:
Ja, det va väl det. På 3,5 vecka måste jag skapa mig dessa kontakter. Hur ska det gå till?
Jag väntar med spänning på hur lång tid det ska ta innan kontoret har kommit upp i samma kyliga grader som innan jul. Åtminstone. Allt är bättre än hur det är för tillfället. Det är det olidligt kallt.
Jag skulle behöva en virkad näsvärmare, eller stickad. Vad som helst egentligen!