Idag

Jag tog och rakade benen när jag duschade i morse. Det var ett tag sedan den uppgiften utfördes. Nu känns det alldeles tomt i byxbenen. På riktigt tomt. Överraskande känsla!

Sannolikheten att jag fryser om benen när jag går ut är överhängande. Så länge sedan var det jag tog tillfället i akt att raka benen.

Men vi ska på babysim imorgon och d måste man se anständig ut. Faktiskt.

När vi ändå är inne på ämnet

Det här med mat. Till små barn. Amning. Jag har tidigare berättat om min kamp för att få amningen att fungera. Vid varje amningstillfälle ammade jag från mitt ena bröst och sedan fick barnet äta pumpad mjölk från flaska eftersom ena bröstet inte klarade av amning. Efter att Estrid fått i sig sin mat och verkade nöjd satte jag mig och pumpade det bröst som inte blev ammat så att det fanns mat till nästa tillfälle. Det är lite olika hur lång tid det hela tog. Ibland fick jag bära runt lillstumpan i en timme innan hon somnade och ibland 30 minuter. Ibland somnade hon när hon åt, men jag tror att det hänt två gånger. Max. Så först amma, kanske in 30 minuter, sedan flaska, kanske 20 minuter. Sedan gå runt och söva i en timme. Efter det sätta mig med pumpen. Kanske tog 20 minuter. Men ibland var det ju amningsmaraton på 3 timmar också...

Anledningen till detta bök och stök var att jag fick såriga bröstvårtor rätt snabbt eftersom Estrid hade ett dåligt tag från start. Ena bröstet drabbades värst. Av någon anledning fick jag sedan streptokocker i såren. Med streptokocker läker sår väldigt dåligt. Så jag fick penicillin. En 10-dagarskur. Av det fick Estrid svamp (torsk) i sin mun. Pang på så fick jag svamp på brösten! Mycostatin till barnet och svampsalva med kortison till mina bröstvårtor. 

När Estrid blev fyra månader skulle jag säga att amningen fungerade bra. Sedan dess har det fungerat bara bra. Superpraktiskt när det funkar, synd bara att jag kände mig isolerad hemma i några månder på grund av amningsproblem. Att jag inte började ge ersättning är för mig en gåta. Men jag kan vara envis ibland. Det här var nog ett sådant tillfälle. Oklart varför jag kämpade så. Tittar jag tillbaka så kan jag tänka både att det inte var så farligt ändå och varför i hela världen höll jag på på det där viset? Grät floder gjorde jag också. Vilket jag förstår att jag gjorde för det var ASjobbigt.

Om någon hittar hit så skulle jag inte råda någon att hålla på som jag gjorde, om man inte tror att man orkar. Det finns ju inget självändamål med att kämpa sig sönder och samman. Antagligen gav jag inte upp eftersom det funkade rätt bra med ena bröstet hela tiden, trots sår, streptokocker och svamp. Men jag vet inte.

Det som fick mig att skriva det här inlägget var att jag läste följande i en liten barnmatsreklambok som jag fick i veckan:

Det där kan bara inte stämma. När jag berättat om mina amningsproblem för andra så har merparten av alla kvinnor haft problem. Olika problem. Det har varit för liten mjölkproduktion, jättesåriga bröstvårtor -så att dom håller på att falla av, eller har fallit av. Mjölkstockningar...allt möjligt! Så texten ovan är inte korrekt. Jag skulle säga att det är precis tvärt om.

Jag skulle säga att:

Om det känns fel, då är det antagligen fel. Sök hjälp! Var beredd på att det tar tid att få ordning på ammandet. Mycket tid! Skäms inte. Vi är många som haft problem och gråtit många tårar av olika anledningar.

Jag fick jättefin hjälp på Amningscentrum på SöS. Jag hade aldrig klarat av detta med enbart hjälp från BVC, för där fick jag ingen hjälp alls. Så se till att få hjälp tidigt! Jag sprang hos Amningscentrum jämt och struntade i att det kändes lite genant. Jag trodde att jag hade små problem och tog upp deras tid från viktigare patienter, men jag upplevde det som problem och behövde hjälp. Jag valde att springa där för att få ordning på det hela. Jag vet inte hur många jag har blottat brösten för...vilket inte är genant alls för det kommer man över redan på BB. Man flashade brösten till höger och vänster tyckte jag.

Men vill man inte amma, eller inte orkar. Skit i det! Ersättning är bra. Det där med närhet kan man fixa ändå. Halva min amningstid har jag ju gett hälften av maten med flaska och då har hon varit precis lika nära mig som om jag ammat och hon har tittat mig mer i ögonen då än när hon legat vid bröstet. Kör på det som hjärtat säger!

Hallå där, ni som vet!

Jag har varit mamma i ett halvår snart. Det betyder många saker, bland annat att barnet behöver äta mat och inte bara ammas. Som jag ser fram emot det!!

Vi har, i ca 3-4 veckor, gett smakportioner på en tesked eller några teskedar. Barnet har grimaserat men svalt. Inget har kommit ut för att hon spottat medvetet. Bara när konsistensen varit konstig har det åkt ut.

Men HUR vet vi att hon är redo för en hel portion? Igår åt hon nog ungefär en hel potatis i puréform tillsammans med smör. Jag är orolig att hennes mage inte ska palla..? Efter potatisen gjorde vi ordning henne för natten och sedan ammade jag henne innan hon somnade.

Hon har länge sovit 20-08, med amning kl 05-ish. Men i natt, då vaknade hon med buller och bång kl 01.46. Fick tillslut amma henne. Somnade om till 06.30. Fick så lov att amma igen.

Var det där potatisens fel?

Hur gör man när man vill sluta amma och få ett fortsatt glatt barn som sover mycket om nätterna?? Vilka mål har ni börjat med att fasa ut och hur har ni gått till väga?

/Hon med huvudvärk, bihålevärk och sömnproblem.

Tisdagen den 16 Oktober

Den dagen blev jag beroende av Pinterest.

Synd, med tanke på så många andra saker jag borde göra här i livet!

Ibland har man bara röta

Som när jag och mamma besökt Nacka Forum och jag, preciiis innan jag gasar upp på motorvägen hemåt, inser att plånboken lade jag på biltaket när vi var på parkeringen.

En något omtumlad mor tar sig ur bilen, där vi står i den förbjudna vägrenen. Hon konstaterar, blek i ansiktet (å mina vägnar!), att den ligger kvar där på taket!

Tjohoo tänker jag glatt och minns att maken bara någon dag innan FÖRBJUDIT mig att lägga plånbok och mobil på biltaket.

Ibland har man bara röta! (Jag vet att man inte ska säga röta, men det kändes rätt.)

Gladast i stan. Lätt!

Hon är ju i princip alltid glad. Men hon har ju sina stunder av klagomål också. Så klart. Hon är ju ett barn! 

Sitter och försöker uppdatera telefonen till iOS 6.0 och tittar på bilder under tiden. Hittade det här gamla fotot och kunde inte låta bli att skratta! Vi hade stannat bilen i Gävle Bro på väg upp till Umeå från storstan i somras och tösen försökte och försökte att titta, men det var så ljust ute att det inte gick... Men GLAD, det var hon. Alla foton blev på det här viset. Haha! Jag kan inte sluta le. Åt fotot. Åt uppdatering av iOS kan jag sluta le. Eller, jag har nog aldrig börjat. Det här tar tid...

På det provisoriska nattduksbordet

Simglasögon. Mobilfodral. Jeans som måste lagas. En halvläst Vi Föräldrar. Glasögon. Amningsilägg.

Frågor på det?

Just nu tänker jag på

• Ska barnet sova hela natten igen?
• Undra om barnet är på humör för en lunch i Sumpan imorgon?
• Jag såg ju ett tyg från Åhléns i en tidning eller något sådant för ett tag sedan som jag tänkte att det skulle passa på barnets rum. Men hur såg tyget ut?
• Har jag ont i halsen, är det det jag känner?
• Jag vill verkligen börja träna igen!
• Varför åt jag så mycket Toblerone ikväll? Det var ju sjukt onödigt när jag tagit en så bra promenad under dagen.
• Vilka härliga kompisar jag har!
• Nu har jag varit uppe jättesent flera dagar i sträck, varför har jag inte gått och lagt mig?

Det tänker jag på. Nu går jag och lägger mig och hoppas att jag får sova hela natten och vakna utan halsont imorgon och att jag kanske kan hitta det där mystiska tyget på Åhléns i Sumpan under morgondagen om jag ändå är där i krokarna.

Mitt ytliga jag

Rätt befriande med människor som klämmer ner sig i ett par tights och väljer att inte ha något långt som räcker ner över rumpan, och ändå utstrålar självsäkerhet. Verkligen tycker att dom klätt sig snyggt.

Men jag skulle ALDRIG klara av det och vara avslappnad. Aldrig! Bara i mina springtights. Aldrig.

Jag har nog mycket att lära.