
Vi lämnade Helsingfors toksent. Flera, flera, timmar för sent faktiskt. Vilket gjorde att vi blev lite efter i resan. Vi hann inte fortsätta resan till Koh Tao samma dag, som vi hade tänkt. Blev istället att vi tog in på ett hotell där ägaren tog betalt under bordet för att hjälpa oss med att boka en resa till Koh Samui. Det är en knepig historia. Vi behövde inte hjälpen, men helt plötsligt hade han hjälpt oss i alla fall. Vi blev bara sura...och tusen kronor fattigare än planerat.


Vi gjorde just ingenting på Koh Tao, vi passade dock på att bli sjuka. Riktigt risiga i magen! Men då finns det ju det Thailandska apoteket och immodium, så frun på resan blev bra ganska snabbt. Men då blev mannen dålig. Han hade ju hunnit äta mer Thailmat än mig, så han ville inte äta mer Thailmat på resan. Förrän på slutet. Det är ju lite av en nackdel när man är i Thailand... Blåbärssoppan var verkligen saknad där i några dagar.
Frukt på stranden var annars en riktig hit.

En dag hyrde vi faktiskt en Long Tail båt en dag och snorklade. Vi åkte runt ön och hoppade i vattnet vid jämna mellanrum och såg fisk man inte visste fanns. Fantastiskt! Försökte kommunicera med vår taxichaufför, men det var ju inte helt lätt. Teckenspråk är verkligen underskattat.

På Koh Tao stannade vi till lördag, sedan bestämde vi oss för Koh Lanta. Svensk-ön. Där skulle vi fira bröllopsdagen, så vi bokade toklyxigt boende i två nätter. Riktigt fint och way över budget, men det var det värt.
Vi klev upp kl 7 och 8.30 skulle färjan lämna Koh Tao. Sen skulle det bli minivan i massor av timmar och tanken var att vi skulle vara framme på Koh Lanta kl 19. Men vi har lärt att oss att är man i Thailand är man inte framme vid den uttalade tiden. Logistiken fungerar. Man tar sig från punkt A till punkt B, men inte i tid. Jag tror vi kom till vårt hotell vid 22 eller nåt sånt. Men fram kom vi. Till Rawi Warin. Där drog de ut stolen till mig och lade ner servetten i mitt knä. I samma ögonblick som någon drar ut min stol blir jag stel i kroppen och funderar på hur jag ska bete mig. Men det gick bra!

Efter två dagar i lyx begav vi oss till ett annat ställe, där man kan säga att standarden var annan. Men inte dålig. Världens sötaste ägare!

Det absolut mysigaste på Koh Lanta var gamla stan. Dit åkte vi två gånger och satte oss i hängmattor på ett mysigt litet café och bara fanns till. Annars var vi på en dagsutflykt till Phi Phi, Maya Beach och Monkey Beach. Den utflykten var ju kanske inte direkt som vi hade tänkt oss, men helt okej. Att båden brakade ihop ute på havet, var väl kanske bara en bonus? Vi snorklade och badade och svettades om vartannat. Helt plötsligt regnade det ner Japaner också! Verkligen regnade ner Japaner.


Varje natt har jag hört ett ljud, men mannen sov och sov, märker ingenting. Men en morgon vid 6-tiden, då minsann! Då fick det vara nog. Jag tände lampan och insåg att han bredvid mig i sängen var minst lika vaken som mig. Men det var även något mer som var vaket...lite oklart vad, men vi gissar på råttor. I taket! Dom har alltså varit där varje morgon och härjat. TUUUR att dom inte kommit igenom. Det ser inte ut som ett ofräscht hotell och dom ska städa varje dag. Men en dag "glömde" dom vårt rum och en annan dag gjorde städerskan slut på toarullen och satte inte dit en ny. Mannen sprang ner till receptionisten som tittade i alla skåp och konstaterade att "No, we're out of toilet paper". Så han fick gå till hotellets lilla butik och köpa oss en rulle. Haha! Service!

Efter Rai Leh (Railey) tog vi oss till Bangkok för att shoppa och shoppa gjordes det. Men det var inte jag som gick bananas, det var den manliga delen som var med på resan. Tre par jeans, fem skräddarsydda skjortor, ett svårräknat antal pikéer och ett par skor. Bland annat. Jag hittade lite saker efter ett tag, som jag är väldigt nöjd med!
Bangkok skulle jag vilja besöka igen, men i fler dagar. Vi hade bara två hela dagar.

Vi provade på att åka taxi, eller borde jag säga sitta still i en taxi i Bangkok. Drack öl på uteserveringar och shoppade på kvällsmarknader. Jag fick ont i halsen och vi gick och gick och gick.

Efter några nätter i stora staden så skulle vi hem igen. Med en ny, stor, resväska och massor av saker. Det var rent jobbigt att behöva åka hem. Jag ville inte alls hem. Jag ville vara kvar.
Att få möjligheten att befinna sig på vackra platser i tre veckor med någon man älskar, utan stress och vardag är verkligen en lyx. Det är få förunnat med det borde vara en laglig rätt. Jag vill fortfarande tillbaka. Måste bara se till att få ekonomin på fötter igen. Sen bär det av någonstans!
10 kommentarer:
Jag blev lite tårögd när jag läste resestoryn. Vet inte varför, men jag tyckte det var fint. Och jag är glad för er skull! Kram
Miriam: Oj. Det var en oväntad reaktion! Nästa gång kanske ni ska följa med??!
Kram!
Låter som en finfin idé!
Miriam: Kan tänkas bli en gruppresa snart. Men det är väl okej?! Vi börjar ju ändå bli pensionärer.
Låter alldeles alldeles underbart, de mindre bra sakerna gör bara att ni minns bättre. =) Jag får svår abstinens när jag läser detta. Mysigt med bröllopsdagen också, jättefin tårta!
Det låter underbart - även om jag tror att Thailand är lite varmt för min komfortzon ;)
J: Nej, nej. Det trodde jag med. Men man håller sig i skuggan serru! Det är helt fantastiskt!!
Omentjej: Jag får också svår abstinens...usch! Bloggresa?
Härligt!
Blir det bloggresa hänger jag också med. :)
Ponder: Skoj att höra!!
Skicka en kommentar