Det här är ju en omöjlig rubrik. Ett ögonblick, ett moment, ett tillfälle. Efter 31 (väldigt snart 32) år är det svårt att välja ett ögonblick. Men okej, jag gör't! Jag väljer ett.
Under åren 1999-2000 var jag AuPair i USA. Två kids skulle upp på morgonen, sen iväg till skolan. På eftermiddagen kom den hem igen. Mitt på dagarna skulle jag ta hand om mig själv helt enkelt, och lite städning. Jag gick ofta promenader, gick till gymet eller biblioteket. Satt hemma och pysslade eller skrev otaliga mail till Sverige. På vägen till biblioteket i det lilla samhället höll man på och renoverade ett hus. Det var ett gäng killar, några år äldre än mig, som renoverade den där kåken. Den var totalt urblåst. Dom tömde den på allt!
Eftersom jag passerade det där huset rätt ofta och dom stod utanför renoveringsobjektet som påminde en hel del om ett urblåst hus i Tjernobyl, så passerade jag även hantverkarna. Det slutade med att vi utbytte några fraser och sedan blev jag stoppad mest varje dag och att jag var från Sverige gjorde väl det hela ännu mer intressant. Jag tror att jag pratade med dessa personer nästan varje dag tillslut.
I det stora landet i väst får man ofta veckolön. Inte månadslön. När man jobbar som hantverkare och inte är ljus i hyn får man ofta lön i handen, svart. Inget konstigt alls och inget undantag i detta sammanhang. Väldigt ofta på fredagar så var dom hyfsat noga med att jag inte skulle vara där när chefen kom för att titta på utfört arbete. Jag såg ingen skillnad på flera månader. Det var bara damm och grått. Men något måste dom ha gjort rätt, för lönen kom ju.
En fredag var jag på plats när lönen kom. Helt oplanerat, och stämningen när den feta, silvriga Mercan rullade in på parkeringsplatsen precis utanför renoveringsobjektet går inte att sätta ord på. Dom kunde ju inte gömma mig, för jag stod mitt inne i det stora, kala, urblåsta rummet. Det var fredagsstämning i luften och då kommer den, bilen. Där står jag. In kommer deras boss, som jag bara hört talas om. Jag känner mig lite rädd minns jag. Olustig. Men jag blir oerhört trevlig och jag är svensk och livet är så fantastiskt och alla skrattar och chefen är typ 140 lång upptäcker jag när han kliver in. Då känns han helt plötsligt inte alls så respektingivande i min värld. Pösiga jeans, precis som jeans sitter på amerikaner som inte följer modet i världen. Om jag inte minns fel var dom ljusblå och till det en vit t-shirt. Inget märkvärdigt alls. Välkammad och med sneakers av springmodell. Helt ofarlig karl när man ser till utseendet.
Han kikar runt lite efter att ha sagt 13 ord till mig. Känslan är att han inte alls har något emot att jag är där. Så blir det dags för löning för arbetarna. Jag håller mig lite i bakgrunden. Jag vill helst bara ingå i dammet och inte synas alls. Upp ur fickan kommer några rullar med pengar. Rullar som hålls ihop med gummiband. Varje typ av dollarsedel i olika rullar. Inget konstigt alls. I hans värld! I min värld är det helt rubbat. Men jag är ju i bakgrunden och låtsas som att allt är normalt. Precis så där gör vi i Sverige också. Just då. Även min AuPair-familj betalar ju mig kontant, om än utan gummiband. Karln är ju helt normal. Så där gör ju alla..!
Jag kommer aldrig glömma det där. Det var som en film. En man i 40-års åldern kliver ur sin feta bil, går in i bygget, kort i rocken, men med övertag mot sina undersåtar, godkänner veckans jobb och tar upp hur mycket pengar som helst ur sin gigantiska jeansficka och börjar dela ut. Helt galet. Det visar sig att han tillhör någon form av maffia. Jag ville helst inget veta.
Jag gick därifrån och var mest bara glad över att den killen haft en bra dag. Han gav ju mig ett minne för livet.
P.S. Renoveringsbygget blev kalasfint! Om jag minns rätt blev det två lyxiga lägenheter högst upp och en fin restaurang längst ner. Antagligen maffian som äger den med.
Under åren 1999-2000 var jag AuPair i USA. Två kids skulle upp på morgonen, sen iväg till skolan. På eftermiddagen kom den hem igen. Mitt på dagarna skulle jag ta hand om mig själv helt enkelt, och lite städning. Jag gick ofta promenader, gick till gymet eller biblioteket. Satt hemma och pysslade eller skrev otaliga mail till Sverige. På vägen till biblioteket i det lilla samhället höll man på och renoverade ett hus. Det var ett gäng killar, några år äldre än mig, som renoverade den där kåken. Den var totalt urblåst. Dom tömde den på allt!
Eftersom jag passerade det där huset rätt ofta och dom stod utanför renoveringsobjektet som påminde en hel del om ett urblåst hus i Tjernobyl, så passerade jag även hantverkarna. Det slutade med att vi utbytte några fraser och sedan blev jag stoppad mest varje dag och att jag var från Sverige gjorde väl det hela ännu mer intressant. Jag tror att jag pratade med dessa personer nästan varje dag tillslut.
I det stora landet i väst får man ofta veckolön. Inte månadslön. När man jobbar som hantverkare och inte är ljus i hyn får man ofta lön i handen, svart. Inget konstigt alls och inget undantag i detta sammanhang. Väldigt ofta på fredagar så var dom hyfsat noga med att jag inte skulle vara där när chefen kom för att titta på utfört arbete. Jag såg ingen skillnad på flera månader. Det var bara damm och grått. Men något måste dom ha gjort rätt, för lönen kom ju.
En fredag var jag på plats när lönen kom. Helt oplanerat, och stämningen när den feta, silvriga Mercan rullade in på parkeringsplatsen precis utanför renoveringsobjektet går inte att sätta ord på. Dom kunde ju inte gömma mig, för jag stod mitt inne i det stora, kala, urblåsta rummet. Det var fredagsstämning i luften och då kommer den, bilen. Där står jag. In kommer deras boss, som jag bara hört talas om. Jag känner mig lite rädd minns jag. Olustig. Men jag blir oerhört trevlig och jag är svensk och livet är så fantastiskt och alla skrattar och chefen är typ 140 lång upptäcker jag när han kliver in. Då känns han helt plötsligt inte alls så respektingivande i min värld. Pösiga jeans, precis som jeans sitter på amerikaner som inte följer modet i världen. Om jag inte minns fel var dom ljusblå och till det en vit t-shirt. Inget märkvärdigt alls. Välkammad och med sneakers av springmodell. Helt ofarlig karl när man ser till utseendet.
Han kikar runt lite efter att ha sagt 13 ord till mig. Känslan är att han inte alls har något emot att jag är där. Så blir det dags för löning för arbetarna. Jag håller mig lite i bakgrunden. Jag vill helst bara ingå i dammet och inte synas alls. Upp ur fickan kommer några rullar med pengar. Rullar som hålls ihop med gummiband. Varje typ av dollarsedel i olika rullar. Inget konstigt alls. I hans värld! I min värld är det helt rubbat. Men jag är ju i bakgrunden och låtsas som att allt är normalt. Precis så där gör vi i Sverige också. Just då. Även min AuPair-familj betalar ju mig kontant, om än utan gummiband. Karln är ju helt normal. Så där gör ju alla..!
Jag kommer aldrig glömma det där. Det var som en film. En man i 40-års åldern kliver ur sin feta bil, går in i bygget, kort i rocken, men med övertag mot sina undersåtar, godkänner veckans jobb och tar upp hur mycket pengar som helst ur sin gigantiska jeansficka och börjar dela ut. Helt galet. Det visar sig att han tillhör någon form av maffia. Jag ville helst inget veta.
Jag gick därifrån och var mest bara glad över att den killen haft en bra dag. Han gav ju mig ett minne för livet.
P.S. Renoveringsbygget blev kalasfint! Om jag minns rätt blev det två lyxiga lägenheter högst upp och en fin restaurang längst ner. Antagligen maffian som äger den med.
3 kommentarer:
Hjälp, Sopranos!
Oj, vilken spänning! Höll på sätta morgonkaffet i halsen, och då har jag inte ens gjort morgonkaffet ännu!
Omentjej: Jag har inte sett Sopranos, så jag kan inte säga något om det. Men okej!
Marcus: Då är det dags att jag skriver en bok. Om jag kan få någon att sätta kaffet i halsen, utan att ens ha kaffe framför sig, så måste det tyda på någon form av talang. Eller?!
Skicka en kommentar