tisdag 27 april 2010

Tisdagsångest?

Ibland kommer det. Som ett hårt slag i huvudet eller magen, eller mörbultning över hela kroppen. Dödsångesten. Ögonen blir blanka, blinkar jag är risken stor att det kommer en tår. Skräck. Knappast någon hinner märka det, för det kommer och sen är det borta. Det kan mola på en stund och många tankar springer runt och knackar inne i hjärnklumpen. Men de där totala ångestsekunderna hinner nog inte många märka.

Jag får panik över att inte få bli gammal bli min man. Jag fick aldrig några barn. Livet har ju bara börjat. Panik.

Samtidigt är det helt irrationella tankar. De kommer oftas om något inte känns okej i kroppen och då kan jag få för mig saker. Googlar jag på åkomman kommer självklart de mest negativa prognoserna fram.

Den här ångesten kommer inte ofta, men ibland slår den till. Med dunder och brak. Idag, på väg mot pendeln kom den. Som tur var missade jag ett tåg och fick sätta mig i 15 minuter och fundera på livet innan nästa tåg kom. Känslan är som att jag sprungit ett maratonlopp, konstant jagad. Fast allt sker i hjärnan. Den blir snabbt överstressad av tankar och ångesten kommer, sedan börjar jag tänka mer rationella tankar, slappnar av och börjar andas. Börjar ställa frågor till mig själv, som sällan ger bra svar till en början. Sen lugnar det ner sig och det som kändes som en orkan inom mig blir en lugn bris. Men det tar tid att släppa tankarna som kom i början. Ont gör det också.

En av de där tankarna som knackar på är om jag är nöjd med vad jag åstadkommit i livet och som situationen är nu. Jorå tänker jag. Nog är jag nöjd. Fantastisk man, bor bra, skojigt jobb, fantastisk familj och vilka vänner jag har sen!! Men om jag fick välja själv, skulle jag jobba med det jag jobbar med idag? Skulle jag bo där jag bor? Skulle jag jobba 9-10 timmar per dag? Svaren varierar från dag till dag. Jag har det ju fantastiskt bra! Jag har möjligheten att välja var jag vill bo och jag kan ju faktiskt jobba. Alla har inte dessa möjligheter, trots att året är 2010 och vad jag vet är jag inte sjuk i någon dödlig åkomma.

Men jag kan inte hjälpa att de kommer emellanåt och skapar ett totalt kaos och skapar blanka ögon i några sekunder.

4 kommentarer:

Viktoria sa...

Vet du, jag skrev en kommentar till ditt tidigare inlägg om 47-timmars veckan som jag strulade bort. Det gör inget för det jag tänkte då liksom får bekräftelse här.

Du måste vara försiktig! Det är en sak att stundtals jobba intensivt och en helt annan att kontinuerligt jobba 7 timmar övertid. Det kan inte vara bra!

Jag känner tyvärr igen mig. Den där känslan av att det drar ihop sig i maggropen. Några sekunder, någon minut av obehag.

Jag blir lite ledsen att läsa. Du är så duktig men gör inte slut på all energireserv på en gång!! Lättare sagt än gjort, jag vet :) men jag säger det ändå!

Här är det läge för en helt "anonym" vr-kram ---> KRAM!

Omentjej sa...

Jag känner också igen mig i det där. Det spelar ingen roll om det är irrationellet, det blir inte mindre jobbigt bara för det. Kram!!

Miriam sa...

Kramar till dig! Allt jag har att komma just nu...

S sa...

Viktoria: Kramen! Jag har inte kopplat denna känsla till stress förut. Jag har inte sett mönstret iaf. Jag måste börja logga mina ångestattacker om de fortsätter. Förr kunde de komma mitt under en föreläsning lika väl som när jag satt i bilen. Det är TUR att det är långt mellan gångerna...

Omentjej: Nä, du har så rätt. Det blir inte mindre jobbigt, även om man vet att tankarna är helt irrationella. Kram!

Miriam: Tack!! Kram tillbaka!