torsdag 25 februari 2010

Ja... Nej! Jag menar NEJ!

Jag hör mig själv säga "ja". Sen nickar jag säkert samtidigt. Sen blir det lite av en dimma i huvudet och jag tänker på vad jag just sa. Ja? Det borde vara ett NEJ! Jag försöker avbryta personen jag konverserar med och hör egentligen inte vad som sägs längre, för jag känner att jag måste reparera mitt misstag där.

Tillslut så lyckas jag rätta till misstaget. Min kollega har precis sagt att det är så skönt att åka på semester och efter en semester kan man leva på det så länge. Väldigt länge faktiskt. Det sägs med en otrolig energi och äkta genuin känsla. Hon känner så. Jag säger ja, som att jag håller med. Men sen börjar det bli grumligt. Jag håller inte alls med. Jag vill bara iväg igen, eftersom jag blev tvungen att ta mig hem. Jag är som en rastlös själ eller något. Inte alls speciellt vuxet faktiskt. Så skulle man bete sig när man lämnat gymnasiet. Men jag beter mig så nu också, tio år senare.

Blodad tand känns som en underdrift. Jag kan åka imorgon. Helst igår. Var som helst. Gärna länge.

2 kommentarer:

Charlie Truck sa...

Det där håller jag med om! Jag blir mest väldigt trött av att ha varit på semester och vill bara fortsätta vara ledig. Det låter iallafall som ni haft det jätteskönt. Var var ni?

S sa...

Charlie: Ja, det blir man verkligen! Konstigt det där. Men man hamnar liksom i ett flow där man inte kan hantera rutiner och jobb...

Thailand. Tänkte ta och blogga lite om platserna, tror jag.