måndag 31 januari 2011

Nytt jobb!

Idag började jag på det nya jobbet!

Det är svårt att förklara hur mentaliteten hos personer kan vara så olika mellan två våningsplan. Superknepigt. Mitt nya gäng är jätteroligt och jag tror verkligen att jag kommer att trivas. Jag kommer att stöta på många utmaningar och jag tror att jag kommer att klara av de flesta, om än med lite hjälp. Jag blev direkt inkastad i hetluften genom diverse möten. Jag fick saker att göra direkt jag klev in på jobbet. Det är ljusår ifrån mitt arbete som jag hade i fredags och det känns bara så bra!

Det känns verkligen jätteinspirerande med mitt nya gäng!

Jag har varit rädd för att jag kanske skulle ha tagit det externa erbjudandet istället, men idag kändes det som att jag tog rätt beslut efter trettonhelgen. Det är en skön känsla ska ni veta!

söndag 30 januari 2011

Det drar där bak!

Har jag berättat om min hemska träningsvärk i benen?

Inte? Nähä, men då kan jag berätta att mina bakre lårmuskler känns några centimeter för korta. Lite oskönt när man vill styra ner eller ta upp ändalykten från en stol eller soffa.

Okej, det är samtidigt lite smygbehagligt. Det är det. Jag erkänner.

Vad är det med kändistjejerna och deras märkesdoftljus?

Vad är det med alla tjejer där ute i bloggvärlden? Jag läser sällan eller aldrig kändisbloggar, förutom Amanda Schulmans, den återkommer jag till ganska så ofta faktiskt.

Det händer alltså att jag även läser andra kändistjejers bloggar, dock inte så ofta. Men varje gång jag besöker någon av de där kändisbloggarna så har dom köpt doftljus. Dyra doftljus. Idag kom jag till Rebecca Simonssons blogg. Rebecca är nattklubbschef på Hells Kitchen och hon köpte doftljus från Ladurée för någon dag sedan. Amanda köpte doftljus från Byredo den 19:e januari och Blondinbella köper sitt favorit doftljus på Make Up Store. Är inte det för övrigt konstigt att dom säljer doftljus? Sofi Fahrman har ett favoritdoftljus och det kommer från Diptyque och dom fick hon i julklapp men även hon kör Byredo ibland kan man se här.

Själv har jag hängt på MK1 Club Schweden ett tag och även vwgolfs forum och varit synnerligen aktiv med kommentarer och frågor.

Det var ett tag sedan nu om jag ska vara ärlig, men jag konstaterar att kontrasten är väldigt tydlig mellan mitt och kändistjejernas liv.

Inte riktigt på humör

Men nu är det match om en halvtimme.

Bäst att jag taggar till, trots att jag går på Ipren (iPren, höhö) och känner mig sjukt trött. Måste ju göra mål när andra spelare inte kan dyka upp på matchen.

Mina lår känns som två stenhårda bumlingar också, efter det där morgonpasset igår. Men hey -jag springer bort träningsvärken tänkte jag.

Lycka Till till mig!

lördag 29 januari 2011

Vuxen men ändå inte

Det har varit många inlägg om att vara vuxen eller inte, vet inte om det beror på 32-års krisen jag gick igenom eller om det bara är sånt som rör sig i huvudet ändå. Skit samma!

Idag har jag tagit på mig en klänning som jag tycker är fin och som kommer från Zara. Men jag ser ut som ett barn i den. Det är tämligen otrevligt när man är allt annat än ett barn. Det är nog kombon page (kan inte håret bara växa ut någon gång?!?) och klänningen som gör det.

Det är hemskt! Och nu ska jag på födelsedagsfirande. Jag kommer otrivas hela tiden. Skit också!

Innan ni vaknat...

...så är jag på skivstång. Det ni!

torsdag 27 januari 2011

Fixat!

Japp, blomman är numera glad! Den fick en skvätt vatten under gårdagen.

Närmare två liter.

Otacksamt

När man kommer duktig från jympapasset, hungrig och trött och möts av kanelbulledoft när man äntrar t-banestationen.



onsdag 26 januari 2011

Udda fågel

Eftersom jag är lite av en udda fågel när det kommer till bland annat synfel så får jag alltid höra att jag ser så bra på långt håll. För det gör jag. Sen säger optikern oftast något annat om min ålder och att åldern och min syn inte går riktigt hand i hand. Jag har däremot ungefär lika bra syn som min mammas. Min mamma är 63 år ung.

Det här är ju något som ingen vet något om om dom bara ser mig. Jag har mina glasögon. Det är allt. Om någon lånar dom blir dom ju på fyllan, men hur ofta händer det när man är i 30-års åldern? Att man lånar någons glasögon alltså. Inte huruvida man hamnar i fyllan eller inte. Det händer inte så jätteofta faktiskt. Så det är ju inget som någon noterar eller behöver bry sig om. Det bara är som det är med mina ögon.

Däremot på bussen hem idag, efter att jag varit hos just optikern för att få terminalglasögon. (Jag tycker verkligen att det är tantvarning på den, men vad gör man inte? Man måste ju må bra för sjutton!) Där fanns en udda fågel som man lade märke till. Jag gick långt bak. Det satt ungefär tre personer där. Utspridda. Ingen av dessa kände varandra, vilket jag inte först förstod. För det satt en kvinna där, kring 60 år kanske och pratade för fullt med sina händer! Men med sig själv. Eller en låtsaskompis. Jag vet inte. Men hon gestikulerade och var riktigt irriterad över något till en början. Sedan blev det lugnare. Jag har aldrig sett någon döv prata med sig själv eller en låtsaskompis förut. Det var lite märkligt.

Man får lite perspektiv. Jag är inte udda ändå, inte för att jag riktigt trodde det heller.

Jag gillar'om

Och om du gillar dom så finns dom för ynka 50 kr på H&M. Verkar inte ha varit deras storsäljare under vintern om vi säger så...

(Om man tittar lite för noga på bilden så ser man att vi skulle behöva en ny TV-bänk.)

tisdag 25 januari 2011

Frukt är också godis (sägs det)

Men är det inte lite väl bisarrt att ha bäbisar som kommer ut ur skalet på fruktlappen? Såna här delas ut på min arbetsplats och jag har fortfarande inte vågat skala den. Här är det inga nio månader av förberedelse inte.

Det stod också på en skylt intill fruktkorgarna att man bara fick ta tre frukter per person och dag. Men det klart att fruktutdelningen måste regleras, arbetsgivaren har knappast råd med att alla börjar vab:a helt plötsligt. Man får väl fler föräldradagar ju fler barn man får i en och samma kull dessutom?!

Vuxen på riktigt?

När jag var barn åt vi alltid middag tillsammans. Hela familjen. Pappa kom alltid i sista sekund, men när vi slutat vänta och satte oss för att äta hörde man alltid att han kom genom de välkända ljudet av att någon klev upp på bron. Han var fenomenal på det där! Det spelade ingen roll om vi väntade i fem, femton eller fyrtiofem minuter eller hur sur eller icke sur min mamma var. Han kom alltid precis när vi satt oss. Ganska märkligt om man tänker efter. Till och med om vi skämtade om det och sa Nä, nu sätter vi oss så att han kommer så kom han.

Lika vanligt som att vi åt middag tillsammans varje dag var det i princip lag på att P4 stod på i bakgrunden i köket. Väldigt ofta inföll middagen i samklang med finska timmen. Eller hur lång tid det nu är sändningar på finska med svenska inslag. Varje gång det hände var det samma visa. Jag och/eller min syster började alltid ropa Neeej! Byyyyt! Finska är fuuuult! i något som skulle kunna beskrivas som panik.

När vi blev äldre tyckte pappa så klart att det var fantastiskt roligt att inte byta kanal eller stänga av radion och hans plats vid bordet var närmast radion. Han hade alltså makten. Känner ni retsamheten som låg och kämpade om platsen i luftrummet tillsammans med radiovågorna? Den går ju nästan att ta på. Men sån har min pappa alltid varit. Retsam med glimten i ögat.

Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att han alltid reflekterade över program- och språkbytet förrän vi började yla om det. Det bekom honom inte helt enkelt. Antagligen stängde han väl bara av öronen och när programmet som tog vid efter finska timmen började...ja, då började han väl lyssna igen. Men ibland tror jag att han satt och väntade ut tiden. Inom sig hade han en klocka som sakta men säkert räknade ner och i samma takt kunde man antagligen se busigheten växa i hans ögon och skrattet växa i bröstet på honom. Och när vi började yla så började han bubbla av retsamt skratt och höja volymen så att alla grannar också kunde höra dansbandslåtar på finska...

Allt det där känns så långt bort, vilket gör att jag känner att jag var ett barn när det begav sig och att pappa var riktigt vuxen. P4 och finska timmen utan att bry sig.

Idag stod jag och lagade mat med P4 i bakgrunden, precis som många andra dagar. Då var det någon annan som började yla. En tant. Då hör jag från kontoret Så fint det låter. Först då hörde jag att det var finska timmen. Jag hade helt kopplat bort öronen. Jag som tyckte att det var så hemskt för några år sedan!

Det måste betyda att jag blivit vuxen på riktigt!

måndag 24 januari 2011

Man kan aldrig så noga veta

När som helst kan man bli törstig eller sugen på frukt. Även på toaletten.



Jag ber om lite ursäkt

Eftersom jag numera tränar ganska ofta är det liksom det enda jag har att skriva om. Det är verkligen skittrist för er att läsa om, så jag försöker låta bli.

Det slutar med att jag inte skriver just någonting istället. Då är man ju om möjligt ännu tråkigare.

Var hittar jag balansen? (Inte idag på cirkelfysen i alla fall...)

Vi har ju numera en platt-TV...

söndag 23 januari 2011

Jag och ledighet

Hade gärna varit ledig en dag till. Det här känns inte ultimat.


Okej. Jag får ha lite tålamod.

Eftersom tulpan är en av de bästa blommorna på vår planet och råkar finnas på våren så klarar jag mig (nog) till sommaren.

Visst måste man prova?

Apropå det förra inlägget

Usch. Vill inte ha sommar.

lördag 22 januari 2011

fredag 21 januari 2011

Brr!

Det är iskallt i lägenheten. Jag förstår inte varför!

torsdag 20 januari 2011

Sportnörd?

Jag var rädd för att missa eventuella mål i MoDo-matchen, men även i handbollen...



Idag på Friskis

Jag vet att jag skrev att det här inte skulle bli en träningsblogg och det ska det inte heller. Men jag måste berätta om någon som hände idag på gympan. Förlåt, jympan stavas det hos Friskis!

Jag behöver inte hymla om min dåliga koordination som jag jobbar vidare med, så den är ju underhållande. Spinningmänniskorna en våning upp håller nog på att trilla av cykeln i väntan på instruktören när dom får syn på mig med armarna nere när dom ska vara uppe. Jaja. Men idag hörde jag ett konstiga ljud från min högra sida. Jättemärkliga ljud faktiskt. Jag kan inte ens beskriva det. Det fortsätter att komma ljud från min högra sida under hela passet och jag tänker att någon har det jobbigt och gör ljud av den anledningen. Jag har identifierat någon som en man i orange t-shirt, 50-års åldern, lite grått och lockigt hår, 17 meter hög och oidentifierbar skostorlek, svettas hur mycket som helst och har det lite jobbigt när vi ska springa i en stor cirkel. Inte konditionsmässigt, utan med fötterna.

Det där skulle kunna vara vem som helst, för alla ser olika ut. En del har svarvade kroppar och tränar i push-up (jag undrar hur det känns...?) och tighta små kläder. Andra i gamla shorts, en t-shirt och fotbollsstrumpor, gärna i varierande färger ifall instruktören helt plötsligt skulle drabbas av hjärnsläpp och byta ut jympan mot leken Under hökens alla vingar, kom. Eller fruktsallad eller vad dom där lekarna nu heter. Jag vill bara poängtera att det alltså jag som skulle vinna tävlingen, för det är jag som springer runt och ser ut som en färgpalett. (Måste ändras på, för lite fåfäng är man ju ändå.) Med dålig koordination.

Tillbaka till det speciella med den 17 meter långa mannen. Utöver hans fotproblem hade han troligtvis även Tourettes! Det kom massor av olika ljud när det som minst lämpade sig. När jag kämpade som mest med hemska armhävningar så hör jag hur han tar i från tårna och låter som en gammal väckarklocka. Han bara; "Drrrrr!!!" Jag som har svåra problem med mina armhävningar fick det inte lättare. För jag kan inte hålla mig för skratt när sånt händer. Det går inte! När andra torkade upp sin svett från golvet torkade jag upp tårar. (Svett också så klart, för jag har ju kämpat på som en gris, inte bara med att hålla mig för skratt utan med armhävningarna, bland annat).

Det var hemskt!

Men så kan det gå. En erfarenhet rikare. Jag är en elak person, så är det!

tisdag 18 januari 2011

Flitighetens lampa lyser

Nu är pass nummer två inskrivet i boken. (Alltså jag har ingen bok, men tänkte att man säger så??).

Efter att ha analyserat min insats är jag mer nöjd med dagens pass än torsdagens eftersom koordinationen fungerade hyfsat och armhävningarna var färre i antalet. Det finns en till del av analysen. Jag måste lära mig att göra armhävningar. Nu.

måndag 17 januari 2011

Bara ett sista för idag.

Den med minst regnskog vinner!

Parkerat

Nu är det färdigkört för ikväll. En större mängd regnskog finns nu i pärmar i Årsta.

Det känns skönt, men jag känner samtidigt lite oro inför pensionen. Mitt ibland alla regnskogsträd som fanns i en salig röra fanns såklart även pensionspapper. ITP. Tydligen har jag valt att vara aktiv också. Herreminje! Då behöver jag ju faktiskt göra något åt det också och bli lite aktiv.

Frågan är bara hur jag loggar in var?

Det får jag boka in en annan kväll. Det är lika bra att jag sätter upp en tid med mig själv i google-kalendern så att det blir av också. För jag ska vara aktiv! Men under det mötet ska jag bjuda mig själv på kaffe. Det gjorde jag inte idag och det blev fail känner jag nu.

Då kör vi!

Nu ska jag ha tråkiga timmen! Inte nog med att det är trist med alla papper i vårt papperslösa samhälle, jag är även sjukt sugen på godis. Det var länge sedan, men någon gång måste det ju ske igen. Annars vore jag ju sjuk på riktigt.

En rolig sak som hände innan jag satte mig här för att ta tag i de vuxna sakerna var att kunden före mig på Posten/ICA sade "Hej då" till kassörskan, men innan kassörskan hade hunnit säga något var det jag som svarade "Hej då" tillbaka. Superglad lät jag dessutom. Riktigt trevlig. Så kan man göra, det kanske inte är rätt, men så blev det.

Kvällen

Jag ska göra något otroligt trist.

Först ska jag gå till posten. Sen ska jag sätta mig med min papperbunt och gå igenom den och sätta i pärmar och registrera räkningar.

Gud så tråkigt jag ska ha det!

Finn ett fel. Det finns två, men jag vill att ni hittar ett!

Inköpt i London, när vi var där första advent. Jag shoppade verkligen inte många saker där, men den här blusen såg så fin ut där på galgen. Lång kö till provhytterna och ett bra pris gjorde att jag bara slog till. Oprovad.

Väl hemma och när jag satt den på kroppen ser jag att den har vingar. Det var inte riktigt min tanke vid köpet. Så det var ju ett fel. Kanske går att leva med om jag har en kofta över?

Men ser ni fel nummer två?

söndag 16 januari 2011

Västerut

Idag kör jag en sejour i Västerås.


torsdag 13 januari 2011

Julen är borta.

Och så skönt det känns!

Allt fick inte plats i lådorna dom skulle få plats i, men då har jag hittat andra sovplatser för plåtburkar och tomtar. Lysande! Måste bara komma ihåg var när det närmar sig jul lite senare i år.

I helgen ska jag byta gardiner också. Det är bara en riktigt julig gardin uppe för tillfället. Den får nog hänga kvar till helgen.

Hmm...

Det blir verkligen jättedåliga bilder när jag försöker mobilblogga och ändrar storleken på bilden. Måste sluta med det.

Måste även sluta blogga just nu, för imorgon ska gudbarnet komma hit på fredagsmys med mamman och bonuspappan.

I have to clean the bathroom!

Hejdå julen. Vi ses senare i år.





Jag hade inte sagt det bättre själv

Den här teorin tror jag benhårt på! Eller vad säger man om meningen TV-stars killed the working class hero. Den är så sann att man blir helt till sig i kroppen!

Det är Anitha som bloggar. Anitha är Alex Schulmans svägerska, alltså Calle Schulmans soon to be wife.

Jag har aldrig läst hennes blogg, förrän idag och jag blev glatt överraskad när jag läste det där inlägget!

Om vi aldrig mer hörs

Då är det för att jag sett ljuset i andra sidan tunneln eftersom jag alldeles strax kliver in på Friskis & Svettis och genomför ett svettpass. Jag har inte besökt en gyminstitution sedan 2001.

Det här kan sluta hur som helst. Jag tippar på träningsvärk en masse. I värsta fall leder det till döden.

onsdag 12 januari 2011

Hur gör ni för att få hårdkokta ägg?




Den här sörjan går ju inte att äta!

tisdag 11 januari 2011

Så, vad gjorde jag?

Jag skrev ju tidigare om mitt lyxproblem av den värre graden. Två nya jobberbjudanden att ta ställning till. Inget kändes bättre än det andra. Men det fanns för- och nackdelar med dom båda. Som det alltid gör.

Utan att göra en allt för lång utläggning verkar det som att jag överraskade alla som kände till detta dilemma och valde det interna erbjudandet.

Många blev glada och jag är lättad. Men det så klart, de jag inte valde var inte så glada. Men de tyckte i alla fall att jag verkade ha tagit rätt beslut när jag motiverade varför jag tackade nej till deras erbjudande. Den tjejen sa att den tjänst jag tillslut valde är mer breddande vilket kommer att vara bra för mig i framtiden. Det mina vänner, det känns bra. När man ska tacka nej till ett erbjudande som är svårt att säga nej till och får pepp från personen man nekar, då känns det på något vis som att man ändå valde rätt.

Limecheesecake med passionsfrukt

Jag kände mig lite trött på tårta när jag började närma mig mina 32 år, så jag gick omkring och försökte komma på något annat jag kunde göra. Då blev det cheesecake. Grymt nöjd! Den är jätteenkel att göra. Prova!

Limecheesecake med passionsfrukt (10 bitar -beror såklart på om man äter stora eller små bitar)

12 st digestivekex
50 g smör
4 st gelatinblad
2 st ägg
2 dl lätt crème fraiche
400 g lätt färskost, t ex Philadelphia
1,5 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
2 st lime, rivet skal och saft

Garnering
1 st gelatinblad
2 msk strösocker
4 msk vatten
2 st passsionsfrukter


Så här gör du
Krossa kexen fint. Smält smöret och blanda det med kaksmulorna. Tryck ut smulorna i botten på en rund form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. Ställ i kylen.

Lägg gelatinbladen i kallt vatten ca 5 min. Dela äggen. Blanda äggulor, creme fraiche, ost, socker, vaniljsocker och limeskal till en slät smet. Värm limesaften i en kastrull. Ta upp och låt gelatinbladen smälta i limesaften. Låt svalna något och häll ner i en tunn stråle i ostsmeten under omrörning. Vispa äggvitorna till ett hårt skum och vänd ner i smeten. Häll blandningen i formen och släta till ytan. Ställ i kylen minst 1 timme.

Lägg gelatinbladet till garneringen i kallt vatten ca 5 min. Koka upp socker och vatten i en kastrull. Ta upp och låt gelatinbladet smälta i kastrullen. Halvera och skrapa ur passionsfrukterna, ta inte med hinnorna. Blanda ner passionfruktsinkråmet i kastrullen och låt svalna. Häll gelén över tårtan.

Ställ i kylen tills gelén stelnat, minst 1 timme.

Sagt är sagt!

Jag lovade en 31:a att berätta hur det är att vara 32:a. Via sms förvisso, men jag vet att hon smyger omkring här och då passar det ju bra att presentera detta världsomvälvande ögonblick som inte gick att göra ett återköp på.

Dessutom kanske det hjälper någon annan? För det verkar som att jag får ett antal sökträffar från google. Svettkliniken har någon sökt på google och hamnat här hos mig, men även en eller ett verkar vara ett villebråd och då hamnar man här och jag kan som sagt berätta om det heter en eller ett reflex sedan tidigare. Skönt att kunna hjälpa till och kanske kan jag även hjälpa någon som undrar hur det är att bli en 32:a.

Innan självaste dagen dök upp var det mest skräck, var det hemskt sista veckan. Ren och skär värk i kroppen. En kväll var det som värst. Jag tyckte helt plötsligt att jag jobbade bort livet (har inte ens haft examen i tre år ännu) och jag hade heller inte sett världen tyckte jag. Dessutom insåg jag helt plötsligt att jag inte hade några barn och heller inte något barn på gång. Det kändes onormalt och jag kände mig sjukt gammal. Alltå otroligt gammal. Jag började tänka på mina föräldrar och att dom inte har några barnbarn och hur gamla kommer inte mina föräldrar att vara innan vi kanske får barn (för det finns inget som säger att allt ordnar sig den dagen man börjar försöka föra sina egna gener vidare). Paniken kom över mig och jag kände att det skulle bli svårt att sova. Livskvalitet saknades. Jobba är ju nödvändigt, men måste vi jobba så vansinnigt mycket. Till saken hör att jag inte jobbar speciellt mycket alls för tillfället... Vi kanske skulle kunna ta semester lite oftare och se lite fler platser istället för att stirra in i vår skärmar dagarna i ända tänkte jag. Där under täcket. Det var riktig panik som infann sig mellan tinningarna och i maggropen.

Jag har aldrig haft åldersnoja. Aldrig! Aldrig känt att jag inte varit på samma nivå med alla andra jämnåriga som skaffar villa som sin första egna bostad, eller de som lyckas fylla alla årskurser i skolan med sina egna ungar. Jag har bara känt att det varit skönt att jag inte varit i den situationen. Resa jorden runt har nog aldrig heller varit min största önskan och även om jag gärna rest mycket mer än vad jag gjort har jag aldrig känt att det skulle ha varit målet med livet.

Förrän vid 32. DÅ var det så dags att komma. Det var hemskt! Men det gick ju över. När jag vaknade dagen efter insåg jag att jag ägde min egen lägenhet, kör omkring i en bil som håller ihop, har en examen och bra jobb. Jag är inte lastgammal bara för att jag inte har barn, eller barn på gång. Flera av mina kollegor har inte barn och dom är i min ålder. Några är till och med äldre och singlar. Jag har ju sett en del av världen trots allt, så rest har jag ju faktiskt. New York, San Fransisco, Los Angeles, Las Vegas, Boston, Niagara Fallen, Miami, Oslo, Prag, Amsterdam, London, Bangkok... Det är ju faktiskt en hel del ställen om man tänker efter. Men mycket vill ju ha mer. Dagligen vill jag nog någonstans, men det är så svårt att veta var. Det är lite som med Spotify -Det finns så mycket att välja på att jag väljer att bara ta del av det jag redan har tagit del av, för det vet jag ju att jag gillar.

Idag när jag passerat 31 med 2 dagar känns det som det mest naturliga. Självaste födelsedagen var mycket lyckad och det var med glädje jag välkomnade ett år till. Men om jag hade kunnat göra ett återköp på ålderstegringen dagarna innan hade jag gärna lämnat tillbaka den.

söndag 9 januari 2011

Födelsedagar är till för att fira!

Lime- och passionsfruktscheesecake. Även färgglada chokladbollar -såklart!*


*Men det är ju sista dagen som intag av dessa saker sker. För nu börjar ju det nya livet.

lördag 8 januari 2011

Jag är inte den som är den

Så jag hoppar hemskt gärna över den övningen. Skönt på något vis!

Något fel är det!

Jag har tittat på OS-krönikan i eftermiddag. Ja, lååångt senare än alla andra. Den känslomässiga bergochdalbana som jag genomlider är hemsk! Jag sitter och är riktigt nervös över Canadas curlingstenar -ska dom snuva Sverige på guldet ändå kanske? Det känns som att man inte riktigt vet. Och tänkt om Johan Olsson klappar ihop totalt i backkrönet och inte alls är först upp där i kullen och därför inte får bronsmedaljen han egentligen kämpade hem 21 februari 2010.

Sen sitter jag och blir tårögd vid varje bragd och framgång också.

Något fel är det!

Jaha, ni är kvar?

9:e december välkomnade jag fasadrenoverarna till Årsta. Dom är kvar och ställningen är inte ens i närheten av uppe runt huset. Bara på två av tre sidor av fasaden. Skrämmande! Om jag inte räknat helt fel så på måndag är det sex veckor sedan det hela startade.

Jag gjorde en uträkning där summan blev att dom lämnar vårt hus i maj. Den uträkningen kastade jag i sjön på en gång, men som det ser ut idag verkar den inte vara helt tokig ändå. Då har i alla fall vårt hus tur och tillgång till balkongerna igen i sommar. Men stackars alla andra som bli inplastade lagom till sommaren...

Snö och skidor

Det är mycket skidor på TV nu. Det är utför och det är på längden och man spurtar och stakar, vallar, kommenteras, sågas, hyllas och svettas. Om man inte är som jag och bara tittar på.

Idag tittade jag visade TVn storslalom när vi åt lite sen lunch och då tittade ett nytt ansikte fram. Thomas Fanara. Om inte Mr Man var mannen för mig skulle jag genast sätta igång och träna storslalom och gå kvällskurser i franska. What a hunk! (Babyface, I know, men ändå...)

Det som var det roliga, och det jag skulle skriva om i inlägget, var att när jag skulle försöka förstå vilka det var som placerat sig högt upp i resultatlistan idag och hittade Fanara och började googla honom (eftersom namnet var okänt för mig) hittade jag en rolig blogg. Men on the Field -Objectifying and Discussing Cute Porfessional Athletes since 2010.

Män kategoriseras bland annat som Adorable Guys, Handsome Brits och Absurdly Hot Guys. Man får även vital stats om alla de karlar som nämns i den där bloggen. Vad sägs om Zinedine Zidanes vital stats: H: 6’1″ W: 180 DOB: 6/23/72. Det är ju så onödigt vetande att det blir viktigt att läsa in sig i efterhand!

Som ni märker är det otroligt viktig information som utdelas i den bloggen. Läs på så kanske vi kan ha läxförhör någon dag under året?


*Fotot kommer från custompublish.com

2,5 timmar och några hundringar senare

Idag kl 10 hade Mr Man bokat in ett möte hos Länsförsäkringar där vi skulle diskutera försäkringar. Den spontana tanken över en sådan aktivitet är -TRÅKIGT! (Men en liten bit av mig tycker att det är lite roligt också!) Men en timme hos dom kan ju bli något riktigt positivt i slutändan. Måste säga att jag känner mig mycket positiv efter det där besöket.

Det kändes som att vi gick in i en klädkammare som förvandlats till en kombinerad klädkammare och förråd. Om man mot förmodan skulle öppna dörren till det där rummet vill man bara stänga igen dörren, skaka på huvudet och glömma bort det där rummet. Men idag gick vi in och kom ut glada. 2,5 timmar senare!

Nu är det slut på klumpbetalningar av diverse försäkringar och om någon av oss kolavippar så får den andre i alla fall lite pengar mitt i sorgen. Jag kommer att bli ganska stenrik när jag går i pension också. Mr Man är det mer tvivlande med, men han fyller inte 32 imorgon heller. Så han har lite tid på sig.

fredag 7 januari 2011

På spåret!

Jag har väntat och längtat i flera veckor känns det som. Tacos som förfest.

Är det det som kallas fredagsmys?!



Jag hör smällare på avstånd

Vilken grupp av människor är det som firar nytt år idag?

Okej, nu gick det lite VÄL snabbt

Alltså, jag ville höra porlande ljud i stuprännorna och uppleva takdropp. Men inte trodde jag att det skulle bli verklighet på dagen.

Jag skulle ju hinna frosta av frysen!

onsdag 5 januari 2011

Att krydda tillvaron

Brukar vara en positivt laddad mening.

Idag betyder den meningen att jag går omkring och luktar indisk restaurang i min dunjacka. Jag ger ifrån mig små indiska kryddpuffar om jag rör någon kroppsdel. Jag som tillochmed tog av mig min stickade tröja innan restaurangbesöket för att preventera ett scenario likt detta.

Ja, ja, maten var god!

Helg!




Skönt på något sätt.

tisdag 4 januari 2011

Lyxproblem

Jag har drabbats av ett lyxproblem av den värre graden. På en skala mellan 1-10 skulle jag säga 25. I november 2010 fanns det 349 000 personer i Sverige, i åldrarna 15-74 år, som var arbetslösa. Jag har blivit med två nya jobberbjudanden, (utöver tjänsten jag redan har och inte riskerar att bli av med).

För några månader sedan sökte jag ett jobb hos en arbetsgivare som jag länge sneglat på. I precis samma veva som jag får e-post från som säger att jag är välkommen på intervju, får jag ett erbjudande internt. Någon har tipsat sin chef om mig. Otroligt smickrande måste jag säga!

Så nu sitter jag här, med löneförhöjning på gång. Men vilken tjänst ska jag välja*? Jag måste sätta mig och skriva listor med argument för och emot. Gå till en drömtydare och be om hjälp, ringa en sån där svindyr spåtant och fråga vad hon ser i min framtid, bygga en visionboard för att tydligt se vad jag vill (Tänker mig en STOR, det passar perfekt på sovrumsväggen som är tråkigt helvit och behöver piggas upp!) och börja fasta för att kanske få hallucinationer som säger vad jag ska göra.

Det är verkligen inte varje dag man sitter i en sådan här sits och jag ska inte klaga. Men det är ändå jobbigt! Jag blir helt snurrig i skallen.


*Jag måste ändra situationen jag sitter i nu, så alternativet att stanna i den tjänst jag har nu känns inte aktuellt.

Det gick åt helvete

Spökvandringen alltså! Mycket trevlig tillställning. Och helvetet ligger i slutet av Prästgatan, mot centralen. Om ni undrar eller har undrat.






måndag 3 januari 2011

Har Knut namnsdag snart, eller?

I år har det hänt något ovanligt. Jag är redo att flytta ut julen redan. Igår när jag vaknade kände jag att jag ville ut med julen! Ut, ut, ut! (Men samtidigt är det mysigt med alla tända adventsljusstakar och stjärnor i fönstren också.)

Men nu vill jag att det ska bli vårsol, dropp från taken, tulpantider, påsk och ljus i form av riktigt solljus.

Som ett brev på posten så slutade julstjärnan i fönstret att lysa idag! Är det ett tecken?!


Va? Dom skulle ju till Umeå?

Jag förstår inte riktigt vad dom menar? Planet skulle till Umeå, det landade i Umeå. Inte på det vanliga viset, men ändå...



Jättebra start på veckan

Veckan började med en måndag. Bara det.

Sen satte jag på mina nylonstrumpor och ser något i strumpan. En geting i tre delar! Tur att den var i tre delar, annars hade den nog varit rejält arg där i strumpan.

Det är i alla fall bara två arbetsdagar kvar efter idag.

söndag 2 januari 2011

Jaha! Det kallas post-vacation blues!?

Klappar mig lite mer på axeln

Tre dukar har haft stearin på sig i flera år en längre tid. Men inte längre!

Nu ligger dukarna i tvättmaskinen och förhoppningsvis försvinner även fläckarna som blir kvar efter långvarigt förvarande av stearinstänkta dukar.

Värsta husmorstendenserna här i Årsta.
(Som add-on till det förra inlägget)

Den där rensningen fick annat på hjärnan

I linneskåpet finns även alla mina jeans. Det finns ganska många jeans. För jag har alltid gillat jeans. När jag plockade ut dom insåg jag att hälften kan jag inte ens ha, men jag vill gärna kunna ha dom igen. Men eftersom jag successivt växt på bredden en hel del sedan vi flyttat ner så är det omöjligt. Självplågeriet var ett faktum när jag började prova mig igenom högen.

Så nu har jag bestämt mig. Jag har tagit fram ett av dessa par och hängt upp dom bakom sovrumsdörren. Det innebär att jag ser dom varje morgon när jag vaknar och är på väg ut ur sovrummet. Då blir jag påmind om att jag SKA i dom.

Så alla jag känner och som läser denna blogg. 10 januari börjar det. Det nya livet. Om jag bara tar en kaka när vi fikar, eller den minsta kakan eller bara en kaffe så vet ni varför. Då vill jag inte höra ett ljud om det. Om jag inte äter godis eller något annat när vi ses, då vet ni varför. Jag vill inte höra ett knyst om det. Jag vill helst inte prata om det här alls. Det känns bäst så. Jag kommer inte att göra bloggen till en bantningsblogg för jag tänker inte att jag ska out:a här hur många kilon jag tänkt omplacera på min kropp för att nå mitt mål. Jag har heller inte tänkt att skriva om vad jag äter eller inte äter. (För äta har jag inte tänkt att ge upp!) Jag bara äter det jag känner att jag vill äta, dag för dag. Just det, jag kanske nobbar några öl och andra alkoholhaltiga drycker framöver också. Men då är det så det är.

Det är inget larvigt nyårslöfte, det råkade bara ske en upptäckt i jeanshögen vid årsskiftet som resulterade i det här. Det finns säkert personer som tycker att jag är toklarvig nu, men så här är det och som sagt -vi behöver inte prata om det.

Årets första rensning är gjord

Jag tror jag väntat hela 2010 på att den här dagen skulle dyka upp. Nu är det gjort! Linneskåpet har fått sig en genomgång och så skönt det känns!

lördag 1 januari 2011

Det där hemmahänget på nyårsafton

Slutade med promenad i snöfall till fikakompisarna för att se Sverige vinna över Kanada i JVM. Grymt bra nyårsafton!