Eftersom jag är lite av en udda fågel när det kommer till bland annat synfel så får jag alltid höra att jag ser så bra på långt håll. För det gör jag. Sen säger optikern oftast något annat om min ålder och att åldern och min syn inte går riktigt hand i hand. Jag har däremot ungefär lika bra syn som min mammas. Min mamma är 63 år ung.
Det här är ju något som ingen vet något om om dom bara ser mig. Jag har mina glasögon. Det är allt. Om någon lånar dom blir dom ju på fyllan, men hur ofta händer det när man är i 30-års åldern? Att man lånar någons glasögon alltså. Inte huruvida man hamnar i fyllan eller inte. Det händer inte så jätteofta faktiskt. Så det är ju inget som någon noterar eller behöver bry sig om. Det bara är som det är med mina ögon.
Däremot på bussen hem idag, efter att jag varit hos just optikern för att få terminalglasögon. (Jag tycker verkligen att det är tantvarning på den, men vad gör man inte? Man måste ju må bra för sjutton!) Där fanns en udda fågel som man lade märke till. Jag gick långt bak. Det satt ungefär tre personer där. Utspridda. Ingen av dessa kände varandra, vilket jag inte först förstod. För det satt en kvinna där, kring 60 år kanske och pratade för fullt med sina händer! Men med sig själv. Eller en låtsaskompis. Jag vet inte. Men hon gestikulerade och var riktigt irriterad över något till en början. Sedan blev det lugnare. Jag har aldrig sett någon döv prata med sig själv eller en låtsaskompis förut. Det var lite märkligt.
Man får lite perspektiv. Jag är inte så udda ändå, inte för att jag riktigt trodde det heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar