Jag inser nu, när jag sitter här i ett öde kontorslandskap och fixar och trixar själv, med de miljöer jag aldrig trodde att jag skulle kunna ge mig på, att jag har gjort en enorm resa under ett år på det här bygget.
Jag sitter och skriver unix-kommandon som jag aldrig hade sett eller kunde tro existerade. De mest sanslösa bokstavskombinationerna gör att jag styr en produktionsmiljö. En miljö som, om den krånglar, kan kosta företaget flera hundra tusen -i minuten!
För lite mer än ett år sedan tackade jag ja till jobbet, utan att veta vad det egentligen innebar. Det jag visste var att jag skulle känna mig totalt borta första året och räkna med ytterligare ett halvår eller år innan jag kände att jag behärskade det helt och hållet. Det var vad de som intervjuade mig sa. Fortfarande när jag får frågan vad jag gör på mitt jobb så suckar jag inombords. Jag kan inte förklara vad jag gör. Fixar och trixar..? Det är svårt att förklara för en person som inte alls vet något om integration eller stora system, eller ens kan tänka sig att det finns stora system, som måste skötas. Jag har heller inte vokabuläret helt i mig ännu.
Men vad jag vet, det är att jag kan bra mycket mer nu, än för ganska precis ett år sedan. Och även om jag tycker att jag lär mig sjukt långsamt, så har jag lärt mig massor. Massor av saker som ingen här på kontoret förstår hur mycket jag har kämpat med eller haft nära till tårarna för. För mig har det hänt en hel del, men det syns liksom inte.
Men det vikiga är väl att jag vet?!
