All in och All out

Det här med matintroduktion för barnets del tar knäcken på mig. Känslor jag inte visste fanns inom mig har yttrat sig fler än en gång och jag håller på att klappa ihop. Blir fullständigt galen snart. Väldigt snart lägger jag ner jag-ska-vara-en-duktig-mamma-och-ge-mitt-barn-hemlagad-mat-fasaden och går all in på barnmatsburkar utan att kolla på innehållet i burken. Skiter i innehållet bara ungen börjar äta annat än att ammas och äta gröt en gång per dag. På nåder. Galen, sa jag att jag var det?

Samtidigt som jag ska kämpa på med maten och barnet tänker jag gå all out från bloggen. Det är över. Nu ger jag mig. Det känns okej att sluta.

Hejhej!

Zzzz

Nu när barnet har börjar sova bra igen på nätterna, då är det karln i huset som lever rövare och snarkar mer än någon gång i livet! Jag rycker i kudden, stryker på armen och petar in mina fingrar i sidan, men det hjälper i ca 5 sekunder. Sedan är han i full gång igen.

Jag har även pirr i benen. Det pirrar så att jag blir tookig. Någon form ab RLS tror jag.

Somna går i alla fall inte. Störande! Snart blir jag väl kissnödig också.

Konsten att höra rätt

Det har varit många språkförbistringar under min vistelse här uppe. Vi har liksom inte hört vad den andre har sagt men trott att vi hört rätt. Men alldeles nyss (kl 22.56 ca) tog nog pappa priset. Vi pratar om barnet på 6,5 månad som knappt äter något annat än att ammas och hennes krångliga kvällar och nätter. Jag säger "Ja, men så gjorde hon även i går". Pappa svarar "Jaha..." och jag hör på tonläget att han nog inte förstått vad jag sagt, trots att jag upprepat min mening tre gånger. Efter en stund säger han "Tror du verkligen att hon är sugen på korv?"

En stad i hjärtat

Det är väl inte så konstigt att jag har känslor för den här staden som jag numera bara besöker. Umeå. Idag när jag promenerade från centrala stan och hem till mina föräldrar kände jag så mycket för Umeå att jag nog inte har varit med om något liknande sedan jag flyttat till Stockholm. Men är det så konstigt då, tänkte jag? Jag har ju en relation till nästan varje stadsdel.

På Grubbe känner jag mig hemma, det är där jag har bott och växt upp från 15 års åldern. På Mariedal har jag skrattat åt allt och ingenting för där hade jag bästaste T och på Mariehem fanns finaste J. På Haga hade jag min första egna lägenhet och Berghem hade jag min sista egna lägenhet innan jag flyttade till storstan. På Öst på stan har jag ätit surströmming druckit nubbe, spelat kubb och lekt julklappslekar med finaste (och numera Årsta-)grannarna. På Ålidhem hände min första riktigt stora hjärtekross. På Teg har jag jobbat alldeles för många år på samma bensinstation och varit på den skönaste Midsommarfesten. På väst på stan har jag hånglat i en lägenhet med en kille jag inte alls tänkte att jag ville hångla med med gjorde det ändå, för skoj skull (?!). På Backen har jag varit på en mycket, mycket, otippad men fantastisk cykeldejt en helgförmiddag. På Ön har jag cyklat vilse, hur nu det är möjligt och i Ersmark var jag och irrade runt när jag körde upp. På Västerslätt lärde jag mig att köra bil med pappa och på Ersboda bodde en kompis som visade sig ha svårt att hålla sig till sanningen. På Sandbacka bodde hon som blev min Au Pair-polare i USA. På Tomtebo har jag pratat ut om hjärtekrossen tusen och tre miljarder gånger och druckit ungefär lika många kaffekoppar...

Listan kan nog fortsätta i all oändlighet. 

Det är inte konstigt om man känner sig hemma, och harmonisk, i den stad som fostrat mig. Vi får se om jag någonsin återvänder för en längre tid, eller om staden bara får bli den stad som får rymma alla dessa minnen.

Flygtur

Imorgon åker jag och barnet till norrland. Skönt!

Jag och Friskis = Sant

Nu har jag varit och Mamma Core:at kroppen två tisdagar i rad! Det är jätteroligt. Nu vill jag utvidga vyerna och funderar på att lämna in barnet på barnpassning samtidigt som jag tar och tränar. För även om det går jättebra att ha henne med på mamma-passet så vore det mer avslappnande att inte behöva titta vem hon försöker knyta upp skosnörena hos, samtidigt som man gör utfall eller låtsaskastar en medicinboll. För att inte tala om duschningen efteråt... Det är TUR att grannen är med som kan hålla koll! Än så länge kryper hon inte supersnabbt och grannens pojk är still så till vida att han inte kryper ännu, så det går att vakta dom båda när en av oss duschar. Men snart är det nog full fart på båda två och då vet jag inte hur man gör där i omklädningsrummet??!

Men. Hur vet man att barnpassarna är bra? Eller. Jag tror att dom är det. Ska ringa ett samtal och höra mig för, sen ska jag nog ta tag i det där.

På tal om utfall var det en tjej i duschen efter babysimmandet som hade gjort hundra (!!!) utfall dagen innan. Jag blev helt matt. Hundra. Hennes bekant kontrade med att hon gjort tio men kanske skulle ta och öka nu då. Då svarade utfallerskan att hon fått feber på kuppen. Tror jag det, hade jag lust att säga bakom duschväggen. Men jag höll tyst och tänkte att vissa är mer galna än andra och man gör som man vill. Jag gör inga. Förutom när mamma core-kvinnan säger att jag ska.

En bild på näthinnan inför natten

Man måste titta på den här bilden och få den att fastna på näthinnan, innan man lägger sig för natten. För när hon vrålar (okej, det känns som ett vrål, men det kanske kan beskrivas som bök, stök och högljutt prat) mitt i natten behöver man den här bilden på näthinnan. Så att man ser den glada lilla människan och inte den där och då grymtande lilla människan som man bara vill ska somna om. Då. Där. Bums. Inte om 15 minuter. 

Hon har ju sovit hela nätter förut så det borde vara möjligt igen. Vad är det som händer vid 6 månader?

Dagens tips till småbarnsföräldrar

Jag har verkligen inte gillat momentet att klippa barnets naglar. Hon gillar det inte heller, så det är helt ömsesidigt!

Tricket numera är att hon får se på TV under tiden. Annars råder strikt TV-förbud. Men om man gör det på förmiddagen så kan man tajma en partiledardebatt. Jag skulle vilja påstå att produktionen av en sådan debatt är lite mildare än många andra TV-produktioner. Få klipp, inte så snabba byten mellan klippen. Dom pratar rätt monotont och personerna verkar intressanta om man kan tro barnet.

Fast sporten går ju lika bra. Tiden att klippa naglarna har ju blivit så kort att dom knappt hinner byta vinkel i TV-studion innan naglarna är färdigklippta!

23 November

Då ska jag gå in i mitt pensionärsmode. Läse mode på engelska. Detta har alltså inget med kläder eller så att göra.

Den 23 November börjar nämligen På Spåret och jag längtar! Men det kanske inte är så mycket pensionär över det programmet längre. Känns som att det blev modernt att titta på helt plötsligt. Eller är det bara så att jag har blivit äldre kanske. Om än inte pensionär.

Det är detsamma med P4. Det var ju den ultimata mappa*-kanalen att lyssna på tyckte jag. Men för något år sedan insåg jag att jag själv rattat in P4 och tyckte at det var intressant. Så kan det vara!


*mamma+pappa

Jag vågar inte

Skulle vilja googla om det är farligt för små barn att inte sova. Men jag vill inte veta om det är så, för antagligen kan dom dö av det, eller nåt. Så jag vågar inte googla.

Hon får vara vaken och jag har satt mina öron på off. Sen säger jag "Skyll dig själv" och vet att hon inte förstår, trots att hon ler.

Sen tänker jag vidare att jag är en usel mamma och ignorerar gnället lite till och mår dåligt inombords. Så. Det är min dag.

Tips?

Vad gör man när barnet BARA ställer sig upp i sägen när hon ska sova? Förutom att bryta ihop efter sjuttioelfte gången just det där sovpasset. Allra helst mitt i natten.

Livvakt

Det finns inte tid till att skriva här. Jag är inte bara mamma, jag är även livvakt.

För en vecka och tre dagar sedan började barnet att krypa. Då var hon sex månader och två dagar. När hon var sex månader, två dagar och några dagar till ställde hon sig upp. På knä. Nu står hon upp på fötterna, men hjälp av glasbord och andra saker. Hon har så bråttom, bråttom! Inte kan hon hitta ro för att sova heller, för hon måste stå. I sängen.

Jag är heeelt slut på kvällarna.

Effektivitet är mitt andranamn

Jag tror att jag har blivit mer effektiv sedan jag blev småbarnsförälder. Men jag tror också att jag är mer trött på kvällen. Men för att få lite tid i soffan på kvällen måste jag vara effektiv på dagarna. Annars får man ju bara göra trista saker på kvällen.

Ja, det var bara en tanke.

Ändå tur

Ikväll har jag tryckt choklad i ohälsosamma mängder och två satsumas direkt på det.

Ändå tur att jag inte lider av sura uppstötningar!

Idag

Jag tog och rakade benen när jag duschade i morse. Det var ett tag sedan den uppgiften utfördes. Nu känns det alldeles tomt i byxbenen. På riktigt tomt. Överraskande känsla!

Sannolikheten att jag fryser om benen när jag går ut är överhängande. Så länge sedan var det jag tog tillfället i akt att raka benen.

Men vi ska på babysim imorgon och d måste man se anständig ut. Faktiskt.

När vi ändå är inne på ämnet

Det här med mat. Till små barn. Amning. Jag har tidigare berättat om min kamp för att få amningen att fungera. Vid varje amningstillfälle ammade jag från mitt ena bröst och sedan fick barnet äta pumpad mjölk från flaska eftersom ena bröstet inte klarade av amning. Efter att Estrid fått i sig sin mat och verkade nöjd satte jag mig och pumpade det bröst som inte blev ammat så att det fanns mat till nästa tillfälle. Det är lite olika hur lång tid det hela tog. Ibland fick jag bära runt lillstumpan i en timme innan hon somnade och ibland 30 minuter. Ibland somnade hon när hon åt, men jag tror att det hänt två gånger. Max. Så först amma, kanske in 30 minuter, sedan flaska, kanske 20 minuter. Sedan gå runt och söva i en timme. Efter det sätta mig med pumpen. Kanske tog 20 minuter. Men ibland var det ju amningsmaraton på 3 timmar också...

Anledningen till detta bök och stök var att jag fick såriga bröstvårtor rätt snabbt eftersom Estrid hade ett dåligt tag från start. Ena bröstet drabbades värst. Av någon anledning fick jag sedan streptokocker i såren. Med streptokocker läker sår väldigt dåligt. Så jag fick penicillin. En 10-dagarskur. Av det fick Estrid svamp (torsk) i sin mun. Pang på så fick jag svamp på brösten! Mycostatin till barnet och svampsalva med kortison till mina bröstvårtor. 

När Estrid blev fyra månader skulle jag säga att amningen fungerade bra. Sedan dess har det fungerat bara bra. Superpraktiskt när det funkar, synd bara att jag kände mig isolerad hemma i några månder på grund av amningsproblem. Att jag inte började ge ersättning är för mig en gåta. Men jag kan vara envis ibland. Det här var nog ett sådant tillfälle. Oklart varför jag kämpade så. Tittar jag tillbaka så kan jag tänka både att det inte var så farligt ändå och varför i hela världen höll jag på på det där viset? Grät floder gjorde jag också. Vilket jag förstår att jag gjorde för det var ASjobbigt.

Om någon hittar hit så skulle jag inte råda någon att hålla på som jag gjorde, om man inte tror att man orkar. Det finns ju inget självändamål med att kämpa sig sönder och samman. Antagligen gav jag inte upp eftersom det funkade rätt bra med ena bröstet hela tiden, trots sår, streptokocker och svamp. Men jag vet inte.

Det som fick mig att skriva det här inlägget var att jag läste följande i en liten barnmatsreklambok som jag fick i veckan:

Det där kan bara inte stämma. När jag berättat om mina amningsproblem för andra så har merparten av alla kvinnor haft problem. Olika problem. Det har varit för liten mjölkproduktion, jättesåriga bröstvårtor -så att dom håller på att falla av, eller har fallit av. Mjölkstockningar...allt möjligt! Så texten ovan är inte korrekt. Jag skulle säga att det är precis tvärt om.

Jag skulle säga att:

Om det känns fel, då är det antagligen fel. Sök hjälp! Var beredd på att det tar tid att få ordning på ammandet. Mycket tid! Skäms inte. Vi är många som haft problem och gråtit många tårar av olika anledningar.

Jag fick jättefin hjälp på Amningscentrum på SöS. Jag hade aldrig klarat av detta med enbart hjälp från BVC, för där fick jag ingen hjälp alls. Så se till att få hjälp tidigt! Jag sprang hos Amningscentrum jämt och struntade i att det kändes lite genant. Jag trodde att jag hade små problem och tog upp deras tid från viktigare patienter, men jag upplevde det som problem och behövde hjälp. Jag valde att springa där för att få ordning på det hela. Jag vet inte hur många jag har blottat brösten för...vilket inte är genant alls för det kommer man över redan på BB. Man flashade brösten till höger och vänster tyckte jag.

Men vill man inte amma, eller inte orkar. Skit i det! Ersättning är bra. Det där med närhet kan man fixa ändå. Halva min amningstid har jag ju gett hälften av maten med flaska och då har hon varit precis lika nära mig som om jag ammat och hon har tittat mig mer i ögonen då än när hon legat vid bröstet. Kör på det som hjärtat säger!

Hallå där, ni som vet!

Jag har varit mamma i ett halvår snart. Det betyder många saker, bland annat att barnet behöver äta mat och inte bara ammas. Som jag ser fram emot det!!

Vi har, i ca 3-4 veckor, gett smakportioner på en tesked eller några teskedar. Barnet har grimaserat men svalt. Inget har kommit ut för att hon spottat medvetet. Bara när konsistensen varit konstig har det åkt ut.

Men HUR vet vi att hon är redo för en hel portion? Igår åt hon nog ungefär en hel potatis i puréform tillsammans med smör. Jag är orolig att hennes mage inte ska palla..? Efter potatisen gjorde vi ordning henne för natten och sedan ammade jag henne innan hon somnade.

Hon har länge sovit 20-08, med amning kl 05-ish. Men i natt, då vaknade hon med buller och bång kl 01.46. Fick tillslut amma henne. Somnade om till 06.30. Fick så lov att amma igen.

Var det där potatisens fel?

Hur gör man när man vill sluta amma och få ett fortsatt glatt barn som sover mycket om nätterna?? Vilka mål har ni börjat med att fasa ut och hur har ni gått till väga?

/Hon med huvudvärk, bihålevärk och sömnproblem.

Tisdagen den 16 Oktober

Den dagen blev jag beroende av Pinterest.

Synd, med tanke på så många andra saker jag borde göra här i livet!

Ibland har man bara röta

Som när jag och mamma besökt Nacka Forum och jag, preciiis innan jag gasar upp på motorvägen hemåt, inser att plånboken lade jag på biltaket när vi var på parkeringen.

En något omtumlad mor tar sig ur bilen, där vi står i den förbjudna vägrenen. Hon konstaterar, blek i ansiktet (å mina vägnar!), att den ligger kvar där på taket!

Tjohoo tänker jag glatt och minns att maken bara någon dag innan FÖRBJUDIT mig att lägga plånbok och mobil på biltaket.

Ibland har man bara röta! (Jag vet att man inte ska säga röta, men det kändes rätt.)

Gladast i stan. Lätt!

Hon är ju i princip alltid glad. Men hon har ju sina stunder av klagomål också. Så klart. Hon är ju ett barn! 

Sitter och försöker uppdatera telefonen till iOS 6.0 och tittar på bilder under tiden. Hittade det här gamla fotot och kunde inte låta bli att skratta! Vi hade stannat bilen i Gävle Bro på väg upp till Umeå från storstan i somras och tösen försökte och försökte att titta, men det var så ljust ute att det inte gick... Men GLAD, det var hon. Alla foton blev på det här viset. Haha! Jag kan inte sluta le. Åt fotot. Åt uppdatering av iOS kan jag sluta le. Eller, jag har nog aldrig börjat. Det här tar tid...

På det provisoriska nattduksbordet

Simglasögon. Mobilfodral. Jeans som måste lagas. En halvläst Vi Föräldrar. Glasögon. Amningsilägg.

Frågor på det?

Just nu tänker jag på

• Ska barnet sova hela natten igen?
• Undra om barnet är på humör för en lunch i Sumpan imorgon?
• Jag såg ju ett tyg från Åhléns i en tidning eller något sådant för ett tag sedan som jag tänkte att det skulle passa på barnets rum. Men hur såg tyget ut?
• Har jag ont i halsen, är det det jag känner?
• Jag vill verkligen börja träna igen!
• Varför åt jag så mycket Toblerone ikväll? Det var ju sjukt onödigt när jag tagit en så bra promenad under dagen.
• Vilka härliga kompisar jag har!
• Nu har jag varit uppe jättesent flera dagar i sträck, varför har jag inte gått och lagt mig?

Det tänker jag på. Nu går jag och lägger mig och hoppas att jag får sova hela natten och vakna utan halsont imorgon och att jag kanske kan hitta det där mystiska tyget på Åhléns i Sumpan under morgondagen om jag ändå är där i krokarna.

Mitt ytliga jag

Rätt befriande med människor som klämmer ner sig i ett par tights och väljer att inte ha något långt som räcker ner över rumpan, och ändå utstrålar självsäkerhet. Verkligen tycker att dom klätt sig snyggt.

Men jag skulle ALDRIG klara av det och vara avslappnad. Aldrig! Bara i mina springtights. Aldrig.

Jag har nog mycket att lära.

Spanien, är ett land.

Vi har sedan årsskiftet peppat för en Spanienresa under hösten. Efter sommaren som passerade och inte blev varmare än ett par grader över 20 så har vi peppat lite extra mycket. Tänkt tankar som att det sitter extra fint att åka till en solkust och lapa sol eftersom solen knappt träffat kroppen under sommaren.

Väl i Spanien började det bra. Men när vi åkte hem åkte vi hem med fyra regndagar och tre soldagar. Värdelöst! Då kan man tänka glada tankar så som "Tur att vi i alla fall fick umgås med hela familjen i en vecka", "Vi fick vara friska, alla 12 på resan", "Vi fick i alla fall tre dagar med sol". Men det är seriöst svårt. Vi åkte ju dit för att bli solpeppade och känna att hösten och vintern inte är några problem att ta sig igenom.

Nu kan jag i alla fall lägga ett rekordregnigt Spanien på min lista med ställen som slagit väderrekord när jag varit på orten.

Taxichaffisar

Idag läste jag en artikel på Aftonbladet om Arga Snickaren. Tydligen har han bott på gatan i 10 dagar, som hemlös. Han tipsar om hur man bör bemöta hemlösa och ett tips är att vi bör ta oss tid att prata med hemlösa eftersom många har enormt  intressanta berättelser. Det tror jag med! Att många har intressanta berättelser. Men hur gör man?

Några andra här i världen som jag tror har många intressanta berättelser är utländska taxichaufförer. I lördags var vi på bröllop i Uppsala och åkte taxi från festlokalen in till stan. Hur det nu kom sig så berättade mannen för oss att han läste juridik. Han hade sitt sista seminarium den här veckan. Opponering på hans uppsats. Han var alltså färdig. Omöjligt för mig att sia om hans ålder, men säg 40+ år. Han var från Kurdistan och hans livshistoria var verkligen intressant. Tyvärr var resan alldeles för kort... Men hans familj var nu tillbaka i Kurdistan och han skulle bara avsluta sina studier, sedan skulle även han återvända till sitt hemland och återförenas med familjen. Öppna egen advokatfirma och engagera sig i samhällsfrågor. Rättvisor.

Anledningen till att han kom till Sverige var att han jobbade för Human Rights Watch i Kurdistan och då blev det "hett om öronen" som han sa. Så hett att han fick han fly landet.

Först tyckte jag att det var synd att vi inte fick ta del av hans kunskaper här i Sverige, men samtidigt så tror jag att Kurdistan är i behov av en man som honom. Otroligt trevlig, smart och ödmjuk.

Vi borde helt enkelt ta oss tid och prata med utländska taxichaffisar. Det är säkert flera av dom som har intressanta livshistorier att berätta för oss.

Bara veckor kvar!

Verkar bli en bra smak från Blossa även i år. Förra årets kaffesmak var väl lite si så där enligt många. Jag gillade den!

Yuzu och Ingefära, som är årets smak låter intressant. Jag ska iväg och shoppa en flaska eller två snart. För nu är det bara veckor kvar tills det är advent!

Bröllopspresent

Ganska ofta önskar sig brudpar pengar eller presentkort i bröllopspresent. Helt förståeligt, men lite trist att ge kan jag tycka. När jag själv gifte mig önskade jag mig detsamma.

Vi är på bröllop idag och då gjorde jag en pengapresentbukett. Mycket enkel att skapa! Först köper man sig en bukett, alternativt blommor att göra en egen bukett av. Sedan viker man sedlar så att de blir blommor och sticker ner dem i buketten. Det tycker jag är ett lite roligare sätt att ge bort pengar!

Jag grämer mig dock över att vi inte växlade svenska sedlar till Nya Zeelands-pengar och gjorde blommor av sådana sedlar (jag har ingen aning om vad man har för valuta där..?). Det är dit bröllopsresan går lite senare i år. Dåligt att vara efterklok!

Med barnvakt, då.

Idag fick jag hjälp av maken med barnpassning för att hinna med att klippa håret. Det tar sin lilla tid att tunna ur, klippa av och slinga. 

Hann även med att shoppa tjusiga blommor! Men sedan hann jag inte så mycket mer...

Det var det ingen som sa något om...

Vi gick en profylaxkurs innan barnet föddes. Det var ingen som berättade då att profylaxandas är något man kan behöva använda vid sövning av övertrött och supernyfiket barn.

Lugna ner dig. Du hinner!

Hon är 4 månader och 3 veckor imorgon. Hon är i full färd med att börja krypa... Tendensen fanns i förrgår, men igår började hon att på riktigt ta sig framåt i någon form av kryppose.

Det är ju kul att hon är snabb med att göra saker, men är det verkligen nödvändigt? Hon har ju verkligen hela livet framför sig! Lugna ner dig, har jag lust att säga till henne. Hon förstår nog inte konsekvenserna av att hon börja krypa. Exempelvis måste mamman och pappan se till att hålla golvet rent för jämnan... Eller så köper vi en sådan där moppdress till henne, så får hon stå för städningen!

Det känns lite läskigt att hon börjar bli så stor. Hon vill helst sitta upp i vagnen, hon ska snart få börja med smakportioner, hon har en Trip Trap-stol som väntar på att bli monterad så att hon kan börja sitta med oss vid bordet, hon är sjukt nyfiken när man är ute och går under smeknamnet fågelholken. Den mysiga tiden när hon somnade i ens famn i tid och otid är förbi.

Det känns lite sorgligt, men också fantastiskt -för vilken rolig tid vi har framför oss!

Amning+festkläder=Ingen hit

Jag förstår inte varför det inte finns några fina kläder som passar sig när man är av ammande modell?? Jag ska på bröllop och vill ha fina kläder som går att amma i. Men nope. Verkar skvatt omöjligt. I år finns ingenting som har knäppning till salu. Allt är stängt, upp till örsnibben. Med dragkedja på ryggen. Morr!

Terese, om du läser det här -Du kanske får en naken gäst på bröllopet. Okej? Okej, inte helt naken. Linne eller BH och sedan kan jag kanske hitta något att ha nedtill. Kanske. Vi får se.

Att ärva en rabatt

Vi fick vid köpet av radhuset en rabatt, innehållande allehanda blomster. Fantastiskt tycker jag! Jätteroligt faktiskt. Problemet är bara hur vi ska hålla den levande... Vilket ansvar. Hoppas vi lyckas och hoppas att vi inte får besök av säljaren om blommorna dör!

Säljaren har ritat en schematisk bild över rabatten, så jag borde kunna läsa på om jag bara hittar lite tid för det.

Inflyttnings...

...tårta!

...blommor!

...present!

Ett nytt skede

Flytten är i det där läget när man kommer på att man har en plafond i ett av rumstaken, en tejprulle i köket, någon halvläst tidning i hallen plus en duk som man glömt att packa ner. Småplock.

I hate it!

Men snart är det över.

Självklar lyx?

Det här med att duscha har ju, som jag säkert skrivit, inte varit någon självklarhet för mig i fyra veckor.

Under mina fyra veckor fick jag ta mig EN ordentlig dusch. En! Annars har jag haft Estrids tvättlappar och gnuggat mig ren här och där. Passade på att ta den ordentliga duschen när vi skulle på bröllop för ett par veckor sedan.

Fördelen med att endast få duscha ordentligt med flera veckors mellanrum är att när man väl tar den där duschen är den så uppskattad att man knappt vet hur man ska reagera. Gråta? Hoppa jämfota? Skratta högt? Det är värsta lyxen!

Tror att jag tappade ett kilo i vikt bara av gamla hudavlagringar som låg och skräpade på min kropp.

Tänk på det nästa gång ni duschar. Det är en lyx att kunna hoppa in där under strålarna varje dag och tvätta av sig!

Men åh!

Vi har haft hantverkare som slipat golvet på nedervåningen i vår nya lya. De ska även ha fixat en vattenskada i parketten.

Skadan är rätt långt in i lägenheten och rekommendationen är att inte beträda golvet på sex timmar. Vi som vill se hur lagningen blev, fick snällt stå och glo in i hallen utan att passera tröskeln. Helt omöjligt att besikta någon lagning!

Imorgon, då ska jag besikta!

Också bölden...

Idag var jag på min sista omläggning! Det är inte helt bra ännu, men såret är läkt.

Det är fortfarande hårt på sina ställen. Det vill säga att det fortfarande är inflammerat. Förhoppningen är att kroppen tar hand om det där. En annan sak jag hoppas på är att eländet aldrig kommer tillbaka. Men det finns en viss risk, för det är inte helt ovanligt...

Men nu behöver jag inte sätta min fot på VC varannan dag och det känns mer än skönt. Fyra veckor hade jag skiten. Eller ja, det finns ju kvar fortfarande, men inte i samma magnitud.

Nu är det vårt!

Men nu är häcken tjock och grön. Slipning av golv på nedervåningen på onsdag, sedan är vi redo att flytta in!

Snickare. Eller, hantverkare.

Det är en djungel. Djuuuungel.

Fick två tips från kompisar till oss på bra golvslipargubbar. Ovärderligt när det är någon annan som haft att göra med personerna innan. Men. Det är ändå en djungel. Det är exklusive moms och inklusive moms och pris per kvm och timpenning. Det där ska man få ihop med lite addition och andra räknesätt. Räkna ut vem som borde bli billigast.

Men också vem som låter bäst på sin sak? Han som bryter på något annat språk men troligen kan diagnostisera skadan över telefon genom en enkel beskrivning av hur skadan ser ut. Eller han med klockren svenska men sönderrökt röst och tror sig kunna laga skadan på ett kanske lite enklare sätt en den första utifrån min beskrivning av problemet?

Det är ju helt omöjligt. Jag blir tokig. Jag kan inte sådant här. Varför är inte jag hantverkare själv?

Det är roligt med en blog

Jag tänkte att jag skulle kolla vad vi höll på med som bäst för ett år sedan och då lämpar dig sig att kolla bakåt i bloggen.

Det visade sig att jag var gräsänka och att maken åkt till Belgien.

Något jag inte skrev i bloggen då, var att jag mådde pyton. Jag var i horisontellt läge i några dagar. Det var mina illamåendedagar under graviditeten. Tre stycken. Det jag fick i mig var kokt, mosad, potatis. Med smör. Någon enstaka kokt korv och salta katten i mängder.

Det var då! Idag har vi en liten gullunge som inte kan vara på rygg längre än några sekunder!

Kul att kunna se tillbaka.

En rolig sak i Gnällträsk

Vi har även roligt i Gnällträsk, när gnället är satt on hold och barnet upptäcker sig själv och världen.

Den stora grejen nu är att vända sig. Från rygg till mage. Det går inte att lägga henne på rygg utan att hon hamnar på mage. Däremot har hon glömt bort hur hon kan vända sig från mage till rygg. Så länge hon inte blir allt för gnällig eller arg får hon ligga och torrsimma på mage, eller göra armhävningar. Det tänker jag är utvecklande på sitt sätt. Det ser för skojigt ut, som betraktare.

Även själva rullen från rygg till mage är magiskt rolig. Hon gör sig till en boll, lutar åt sidan och flopp! så är hon på mage. Lätt som en plätt! Det bara hände en kväll. Ingen av oss tre hann med att förstå vad som hände och som sagt, numera är hon sällan på rygg...

En hälsning från Gnällträsk

Barnet gnäller. Gnäller, gnäller, gnäller. Jag tror att jag ska bryta ihop snart. Det är så olikt henne också. Hur gör man om man har ett barn som gnällt sedan den tittade ut??!

Orkar. inte. mer.

Testa något nytt när du ska iväg på resa

Idag har en ny tjänst kommit till världen. Tripbirds. Eller, en ny version av Tripbirds.

Nu kan du boka hotell med hjälp av vänner på Facebook och Instragram. När man väljer en stad, någonstans i världen, som man vill eller ska besöka får man upp en lista med lite olika hotell. Sen kan man jämföra de hotell i listan som man tycker verkar intressanta genom att klicka på dessa hotell. Det som jämförs är bland annat de vanliga sakerna som man kan förvänta sig av hotell. Finns wifi, serveras frukostbuffe, bar, egen restaurang osv... Men det bästa med tjänsten är att man kan se Instagrambilder från hotellet (förutsatt att någon tagit bilder med Instragram och taggat hotellet). Mucho bra tycker jag!

De där bilderna som finns på hotellens egna hemsidor tycker jag personligen sällan stämmer. Det är nyrenoverade, superfräscha rum och man får bara se den fina utsikten. När man checkat in är rummet lite lätt sunkigt och utanför fönstret ser man än det ena, än det andra. Men inte det som var på hemsidans bilder. Verkligheten mina vänner, den vill jag se!

Utöver Instragram kan man även se om det finns några Facebook-kompisar som gillar hotellet. Det tycker jag är bra. För jag har lättare att relatera till en Facebook-kompis utlåtande än någon okänd person på exempelvis tripadvisor. Den okända personen och jag har kanske inget gemensamt alls. Så det är inte så konstigt om vi har helt olika upplevelser av ett hotell. Men en Facebook-kompis vet jag i alla fall lite om och om den personen gillar frukosten kan jag kanske också ana att jag kommer att gilla den frullen.

In och prova tjänsten vet jag! Jag har snart rest till massor av städer världen över...

Konsten att vara mamma

Idag har jag starkt ifrågasatt min förmåga att vara mamma. Är jag verkligen en lämplig kandidat till den posten? Oerhört tveksamt. Stubinen har varit extra kort idag och barnet är bara fyra månader. Jag förstår att det inte går att resonera med henne, men det är så sjuuukt frustrerande när hon inte somnar och allt hon behöver är sömn. Två timmar sömn inom tolv timmar är inte mycket när man är så liten... Hon har inte lyssnat på det örat.

Imorgon är en ny dag och då kan det hända att jag är mer lämplig. Men det känns lite tveksamt. Tyvärr. Kan hänga ihop med hennes småjobbiga nätter som tydligen har blivit en vana, precis när man trott något annat om henne. När man som vuxen inte får tillräckligt med sömn blir man dum i huvudet. Så är det. Det har jag lärt mig under de här fyra månaderna.

Men det här med att införa ett lämplighetsintyg vid hemfärd från BB kanske inte vore så dumt?

Flyttkaos

Det är saker lite överallt. På varann. I en enda salig röra. Man blir mindre noga med rätt sak på rätt plats av de saker som är kvar också, så det är lite som att skjuta sig själv i foten. Jag ska försöka tycka att det är hemtrevligt, alternativt charmigt, i någon vecka till. Försöka. Det kommer att gå dåligt, jag känner det på mig.

Slut som artist

Idag har vi packat ner kanske två tredjedelar av lägenheten. Nä, kanske inte riktigt så mycket. Men en hel del!

Det har gått bra. Jag är rädd att set stagnerar här, bara för att det gått så bra.

Egentligen har vi två veckor kvar i lägenheten, men man vet ju aldrig med fysiken. Om den håller i sig. Dessutom är vi inbokade på grejer hela nästa helg.

Jag känner mig slut som artist. För idag. Imorgon fortsätter omläggning av post böld. Numera kallat såret. Det är en ny dag och då tar vi det då!

Den där bölden...

Bölden är borta. Varet är borta. Men sårvätskan är kvar och det verkar vara en källa utan slut. Jag går på omplåstring varannan dag på VC och får fina förband i rumpan. Högkostnadsskyddet har jag uppnåt och har numera frikort i ett år. Något positivt i det hela!

Den där omplåstringen tär på mig. Det är liksom något som ligger över mig hela tiden. Varannan dag ska jag dit. Men det är ju bra, för det kommer förhoppningsvis att hjälpa mig med läkningen. Men ändå!

Jag kan sitta hjälpligt. På hårt underlag är det bäst. Annars har jag en tjock kudde att sitta på. I soffan sitter jag med tyngden på någon av skinkorna. Det funkar. Det finns nog dom som har det värre, men nu är jag trött på mina fysiska åkommor som hauntat mig sedan maj.

Nu får det vara nog!

Det intressanta med den här åkomman är att den verkar väldigt vanlig. Det är flera personer som berättat om liknande problem eller att de i alla fall känner någon som haft samma sak. Precis likadant som med amningen. Typ alla har problem med amning, men inte pratas det om det. Jag säger då det!

Det är verkligen dags att damma av de fina fasaderna på bloggar och dyligt, så att vi inser att verkligheten finns hos oss alla.

Dosett alltså

Det vore inte så dumt faktiskt. Idag påbörjar jag penicillinkur nummer två och ibland behöver jag smärtstillande mer än andra gånger. Men jag kan inte veta när jag tog piller sist.

Minnet, var är du!?

Jag ska sluta upp med att prata i gåtor

Jag har en böld i rumpan. Eller hade. Den är på väg att utplånas.

Det är min sjukdom. Den som gör mig till en pensionär.

Det började den dagen jag fick en bit av himlen i min mage. Jag beklagade mig under dagen att det gjorde ont att sitta. Dagen efter åkte vi till stugan. Fortfarande väldigt obehagligt att sitta. Dessutom började jag känna mig konstig i kroppen, framförallt knoppen. Febrig liksom. Hittade en termometer, strax över 38 grader var min kropp. Jag bad även maken att fota min rumpa, för det kändes hårt och konstigt precis där skinkorna delar sig. Visade sig att jag var ordentligt röd där.

Skickade iväg bilden till min syster som är syster på alla vis och hon berättade värsting scenariot. Man kan få åka in akut och snitta upp en böld och tömma på var. Men det var det absolut värsta scenariot. Enligt henne. Långt ifrån alla behövde göra det. Men hon hade haft ett antal sådana patienter och det var inget ovanligt alls. Många kommer tydligen in med den där åkomman. Jag som hoppades på ett inflammerat myggbett.

Febern försvann under natten och kom tillbaka kvällen efter. Det började göra mer ont och det började växa fram en böld. Nu är det söndagkväll. Jag går och lägger mig tidigt. Måndag är det ännu värre. Bölden ännu större.

Onsdag håller jag på att gå i bitar och ringer VC för en tid på torsdag. Då ska vi ändå in till stan. Besöker VC på eftermiddagen och han konstaterar att det är en inflammerad aterom. En talgkörtel som jobbat baklänges typ. Jag gick till VC i hopp (och förskräckelse!) om att doktorn skulle snitta upp och tömma. Tydligen skulle det göra jätteont. Enligt vissa ingen bedövning, enligt andra bedövning. Men bedövningen var hemsk. Jag fick varken snitt eller bedövning, men ett recept på penicillin. Skulle höra av mig om det blev värre. Kunde det bli värre undrade jag? Redan när jag kom hem från VC visade det sig att det kunde bli värre. Kläder på, täcke och två filtar och jag höll på att frysa ihjäl! Sen vaknade jag av att det var så varmt, så varmt...

På fredag när jag vaknar är jag döende. Det kunde alltså bli ÄNNU värre. Då ringde jag VC och fick en tid att träffa samma doktor. Tog med mig min syster och väl på VC så säger han att han kan snitta. Jag är rädd, men det är det jag vill. Jag vill få bort skiten. Jag kan inte röra mig! In i ett rum med mig och ner på en brits och ner med brallorna och fram med bedövning. Den gjorde inte alls ont att ta, den kändes, men det var då verkligen ingen fara. Sen skär han och...ingenting kommer ut. Han visar sig vara en försiktig liten doktor. Min syster som jobbar och jobbat på akuten är van att man gör ett ordentligt snitt så att man får ut varet, men han gjorde ett litet, litet snitt. Fick in ett drän och skickade hem mig med förmaningen att jag skulle tillbaka och lägga om såret varannan dag, med start på måndagen. Jag vet knappt hur jag tog mig hem, men hem tog jag mig.

På lördag var det inte det minsta bättre. Söndag likadant. Pratade om att åka in till akuten för att få den där saken snittad på riktigt, men väljer att avvakta tills min syster slutat jobba och kan komma förbi för att titta hur det ser ut under mitt plåster. När hon kommer, lagom till handbollsfinalen, då har det börjat kännas bättre! När hon tar bort mitt jätteplåster så kan man förstå varför det känns bättre. Den har självspruckigt. Den rinner ut skit. Det är därför det börjar kännas bättre.

Idag är det torsdag och det är fortfarande inte bra. Imorgon har det alltså gått två veckor sedan jag beklagad mig första gången. Jag är hos VC och lägger om såret varannan dag och den dagen jag inte varit där har min syster hjälpt mig hemma hos oss, för det har liksom inte räckt till, VCs omplåstring. Inget illa om dom, mer bara en indikation på hur mycket var jag haft i mig. Vi pratar decilitrar! Stanken som lägger sig i det rum jag blir behandlad. Hemma eller på VC. Den stanken är inte av denna värld. Om ni vet hur ett liggsår luktar, så luktar det. Men värre. Starkare. Om ni inte vet hur det luktar. Tänk surströmming. Åt det håller.

Hålrummet som nu finns inom mig ska nu självläka. Det lär ta sin tid. Men jag mår SÅ mycket bättre och kan sitta på en stol med en tjock kudde på, så länge jag lägger vikten framåt. I soffan går det dåligt att sitta. Det är lite meckigt att ta hand om ett barn ensam, men det går. Hon får vara minimalt lite på golvet. Jag har en fantastisk man som hjälper mig på nätterna och lyfter och bär och levererar henne till mig när hon ska äta och blir svimfärdig lagom tills han ska upp och jobba...

Min syster, som sa att det värsta scenariot är att man måste åka in och snitta, hon har aldrig sett så mycket var. Hon har jobbat på akuten i typ 10 år och på operation i några år. Men hon har aldrig sett något liknande. Hon var också den som tömde mig på den värsta ansamligen för ett par dagar sedan. Det var så äckligt att det inte går att beskriva. Hon är snäll hon, min syster!

Snart är jag bra, säger vi. På lördag ska jag på bröllop. Jag får kanske ta med mig min kudde?? Eller stå upp och äta. Det är ju ett alternativ. Haha! Om ni någonsin råkar ut för något liknande. Åk till akuten, se till att få skiten perforerad. Då! På momangen. Jag önskar inte ens min värsta fiende att råka ut för detta. Det är helt vansinnigt!

Nu ska jag sova. Så att jag och barnet hamnar i fas någon gång. Eller, det gör vi nog aldrig. Men kanske lite bättre..?

Min sjukdomsstatus

Jag sitter fortfarande på en stol. Ibland. Annars halvsitter/ligger jag i soffan eller på sägen. Jag går till VC varannan dag för omplåstring.

Eftersom jag är som en pensionär knallar jag gatan fram (när jag måste ut. Jag går inte ut för att det vore skönt att komma ut, vilket det vore.) i deras tempo. Förlåt. De springer om mig. Gubbar med käppar och tanter med rullatorer. På ICA är jag i vägen för deras framfart... Jag tvättar mig med en tvättlapp och har två hundra kronor kvar (eller var det tre hundra?) tills jag är uppe i högkostnadsskyddsumman. Så nästa vecka får jag vård gratis. Toppen!

PS.

Jag har bestämt mig för att inte skicka statussms till barnets pappa hela tiden. Alltså status på barnet och barnets mor. Det skulle bli trist att läsa dessa sms efter ett tag. Han kan istället bara ta fram samma sms varje gång han känner att han vill få ett sms från mig. Det skulle ändå bara stå:

"Jag ger upp. Jag orkar inte mer. Men hon är sjukt söt!"

DS.

(Hon är egentligen världens enklaste, men hon måste gå igenom något för tillfället. Jag kollapsar snart.)

Hur tar man hand om små bebisar?

I fem veckor har jag haft hjälp i form av frivilliga personer som velat bära, jollra, byta blöja, sjunga och söva barnet. Eftersom de gör det så sällan och gärna gör det.

Igår var första dagen då jag var i princip ensam med barnet igen. Fortfarande halvt om halvt trasig. Hur gör man allt helt ensam nu igen?

Jag har glömt bort.


Några fler frågor jag skulle vilja ha svar på:

• Hur kan man glömma hur man använder tummen och istället tar hela näven?
• Varför börjar man helt plötsligt äta sämre (vilket antagligen är anledningen till att barnet vaknar oftare igen på natten?)
• Kan man köpa tålamod på burk någonstans?
• Kollapsar ett barn av trötthet någongång? När mamman provat alla trick men inte lyckats med något?

Wow!

Idag har jag vid tre tillfällen suttit på en stol! På. en. stol.

Jag har inte suttit (alls) sedan jag övergav passagerarsätet i vår Volvo i torsdags. Lunchtid.

Yeey!

Lite bättre, men...

Jag börjar känna hopp om livet igen. Idag har framgången resulterat i att jag återigen kan ligga på både höger och vänster sida!

Tidigare idag, sedan en tid tillbaka, kunde jag bara ligga platt på mage (halvskönt med ammande bröst...men det funkar) eller höger sida. Det känns överraskande roligt. Allt som varit så självklart förut.

Undra vilka framsteg jag gör imorgon!?

Jag är som en pensionär

En av äldre modell. Sjukhemspensionär. Fullständigt beroende av hjälp.

Om vi inte hade haft Estrid hade det inte känts lika betungande och jobbigt att vara jag, men nu måste mannen sköta allt.

Jag är trasig och äter alla möjliga piller. Skulle må bra av en dosett tror jag. Kan knappt sitta bara korta, korta, stunder. Ligga är min grej. På sidan. Bäst är höger sida. Tvättar mig med en tvättlapp och går lååångsamt när jag blir serverad mat i salongen eller måste besöka toaletten.

Jag är så frustrerad över det här att jag inte vet vad jag ska ta mig till snart. Att tycka synd om sig själv är bedrövligt, men ibland måste man. Den här gången tycker jag ändå nästan mer synd om min man. Jag har ont, men han får dra det tunga lasset.

En bit av himlen är i min mage

I slutet av förra veckan var mina föräldrar och hälsade på i stora staden. Jag och maken var in till stan för att fira en 60-åring (svärfar) och hänga lite med mina föräldrar. Vi tänkte att vi skulle prova något nytt och hittade ett mysigt ställe i Sickla. En 1700-talsgård som serverade förtäring. Finns förtäring finns  i princip alltid mitt hjärta där (förutom det där stället vid E4:an i Hudik).

Jag åt rostad tomatsoppa med turkisk yoghurt och krutonger. Himmel så gott!

Förra veckans blommor

Den här buketten har tappat sin charm nu. Men förra veckan var den precis så här fin och vädret tilltalande. Nu ser buketten lika trist och risig ut som vädret.

Dom höll det som lovades

Regn skulle det bli. Regn blev det. Det vill jag lova!

Men hjälp!

Vi brukar ha kräftskiva i vår stuga varje år (okej, vi har haft det två gånger...). Förra året var jag på smällen, så nubben uteblev för min del. Men det gick så klart lika bra ändå! Under den kräftskivan tyckte mannen att de som delar skivan med oss också skulle försöka sig på det här med att få barn och den här sommaren är vi tre barnfamiljer! Vi liksom outade att vi skulle ha barn innan de där 12 veckorna hade passerat, eftersom vi skulle ha skivan och jag inte skulle dricka nubben. Det skulle bara vara för uppenbart att något var lurt.

Hur som haver så vet jag inte när vi ska kunna klämma in en skiva här ute i år. Gick just igenom helgerna framöver och det är uppbokat till Oktober. Oktober! Jag får andnöd och blir stressad. Uppbokade till Oktober är hemskt.

Nu tänker vi på något annat! Typ hur vi ska undvika att bli blöta ikväll när regnet tydligen ska ösa ner. Det kan behövas en plan för det. En form av akutplan. 

Förskräcklig kombo!

Det är en vansinnig kombination av mönster. Väggen och sängkläderna. Jag tänker på det varje gång jag bäddar/bäddar upp, ska sova, ser eländet om sängen inte är bäddad, ja lite när som. Men det är som det är. Jag lyckas sova ändå. Allt som oftast.

Jag hade rätt! Igen.

Den där väderprognosen som jag skrev om igår stämde inte. Som jag sa att den inte skulle göra. Eller, jag skrev nog att jag inte litade på den.

Det stod INGENTING om skyfall under tisdagen. Herreminje. Jag har typ aldrig sett så mycket regn på en och samma gång i hela mitt liv!

På tal om vädret...

...så är vi väldigt lyckliga om det är uppehåll. Måste inte vara stekande sol alls, men är det uppehåll blir vi glada. Då kan maken bygga altan till lillstugan utan att bli blöt. Han har aldrig byggt en sådan förut, så det är tur att det är två veckor kvar av semestern... Själv syr jag prylar. Kortar av överkast som gjort det fruktansvärt jobbigt att bädda sängen, fixat en liten gardin och nu ska jag ge mig på projekt mörkläggning. Idag är det dock vääääldigt soligt och varmt. Så just idag kanske jag inte sätter mig inomhus med symaskinen. Vi får se.

Vädret framöver (som jag inte alls litar på)

Det ser ju helt okej ut. Förutom de där 16 graderna imorgon... Nu är det inte alls så att jag litar på den här prognosen. Men den får mig att må bra just för tillfället!

Är mat det enda jag tänker på?

Äter massor till frukost, lunch och middag så länge det finns massor att äta. Godis och kakor slinker ner hela tiden så länge det finns tillgängligt. Mina portioner är större än mannens och han är inte längre ensam om att vara konstant hungrig. Så här har jag aldrig haft det. 

Det måste vara amningen som är boven i dramat. Men jag lyder kroppens signaler och äter när det känns som att jag måste äta och det som slinker ner, det slinker ner. När semestern är över för mannen, då ska jag bli nyttigare igen. Men vi kör semester i två veckor till först!

Semesterförtäring

Middagar under eken

Vi har ingen aning om hur gammal eken är, men stor är den! Kanske är det Gustav Vasa som beordrat att eken skulle sättas. Who knows? Vad jag vet däremot vet är att vi äter middagar där under eken när vi är i stugan. I år får vi inte äta ensamma dessvärre. Det är något alldeles vansinnigt med mygg. 

Att komma hem...

Igår kom vi hem från Norrland igen. En sväng. Ska packa om och sedan lämna stora staden igen för en stund.

Dock fanns ett problem med att komma hem. Problemet var att vi bara hade nyckel till ett av våra två lås. Det är rejält dåligt om man vill in i sin lägenhet. Men DÅ är det tur att ens syster varit blomvakt och inte kastat in min nyckelknippa i lägenheten efter senaste vattning OCH att hon bor ca 7 minuter, promenadledes, från vår lägenhet.

Jösses så jobbigt det hade varit att behöva sova med en tremånaders i trapphuset inatt!

Wihoo!

Pappan har landat!

Nu verkar det som att den gemensamma norrlandstiden kan bli lite väl fullmatad. Som alltid. Men så är det och det är ju bara sommar en gång om året!

Blogtips

Idag fick jag tips om en blog via en Facebook-kompis. Kolla in den! Någon fotar människor som läser på tunnelbanan i New York.

Riktigt cool.

Ett, två, tre...

På tal om det där vädret. Hur tänkte jag när jag packade? Tre par tygskor och ett par springskor. Jättebra att ha när det är sol eller när man tänkt att ta en långpromenad. Men när man ska hänga på stan  i ihållande blött regn (för visst finns det olika skalor på hur blött regn kan vara? Det finns regn som inte är så blött. Håll med mig här.) med svägerska och fixa lite presenter till allehanda släkt, då skulle man i alla fall ha packat ner sina converse.

Men då får jag väl gå och köpa mig ett par skor. Det är väl inte värre än så?! Det gäller att se möjligheter. Haha!

Semestervädret

Jag tror att ungefär alla människor man träffar pratar om vädret. Om man ska tolka det som brist på samtalsämnen eller att det faktiskt är så att vädret upptar våra tankar, det vet jag inte.

Men överens har jag varit med alla om att vädret är uruselt den här sommaren. Jag som är ledig och allt. Men om man tittar på veckan framöver i den här norrländska staden så ser det rätt lovande ut! Perfekt.

Det kanske inte blir jättevarmt, men kanske kan jag stoppa barnets fot barfota i gräset. Kanske. Den som lever får se.

Vår semester so far

Det är rätt soft. Men vi saknar pappan. Tiden går sjukt långsamt! Jag hoppas att tiden går lika långsamt när han väl hittat fram till oss. Men jag anar att hans semester bara kommer att ta slut helt plötsligt. Lika snart som den startat.

Men nu tänker vi inte mer på det utan fokuserar på att ha skoj när han väl blir ledig!

Packa barnets kappsäck

Jag som ogillar att packa ska nu även packa till barnet. Tur att hennes kläder är så små att de inte tar just någon plats, så då kan man ta med alla hennes kläder. Då slipper man tänka.

Smart där!

Och vad blev det av alltihop?

Ingenting! Jag gick ut för att äta lunch och här planerar jag att sitta rätt länge, för det var rätt skönt.

Screw diskmaskinen!!!

Jag borde inte sitt här och surfa

Jag borde:

• Sy lakan till barnets vagn
• Sy lakan till vår dubbelsäng (Utav de mängder av enkellakan vi har borde jag göra gigantiska)
• Hitta en klänning till bröllop jag ska på i sommar
• Börja flyttpacka
• Plocka ur diskmaskinen
• Börja packa för semesterresan som börjar om två dagar
• Fixa håret
• Sminka ögat

Cravings

Extrasaltat Bregott. I mängder. Det är min nya drog. Perfekt så här i bikinisäsongen! Men postgravid så spelar nog inte Bregott-begäret just någon roll. Så jag tar och underhåller mitt beroende.

Det tog lite tid

Jag älskar mitt barn. Hon är fantastisk! Så otroligt fin med sin alldeles egna personlighet. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar på bilder som vi tagit på henne och kan skratta högt för mig själv när jag tittar på dem. En helt normal föräldrareaktion skulle jag tro. I alla fall om jag ska tro på det jag läser och det jag hör från runt omkring mig.

Men jag måste vara ärlig och säga att det inte varit så från dag ett. Det har inte handlat om någon förlossningsdepression, men något som varit större och känts värre än baby blues. Det har varit jättejobbigt.

Nu. Tio veckor senare känner jag mig hel igen. Nu känner jag att känslorna är på rätt ställe. Jag är helt tagen av denna lilla människa som ger mig många glada leenden, varje dag. Jag trodde att de känslor jag har för henne idag, de skulle jag ha från dag ett. Men så var det inte. Det skäms man för när man är mitt upp i känslostormarna.

Jag är i alla fall glad att känslorna verkar vara på rätt ställe nu. Det var värt att vänta i de nio veckor det tog! 

Hon är det bästa som hänt mig och jag vill inte att hon någonsin ska kunna tro något annat!

Får man skryta, eller?

Barnet har börjat sova riktigt fint på natten! Bara för att jag sätter detta på pränt nu så kommer hon säkert att sluta med det...men då blir det så.

20.00-06.15 natten mot söndag och sedan har hon hållit det. Utan att äta under natten. Förutom i natt.

Behöver jag säga att livet börjar återvända när man inte behöver kliva upp hela nätterna för att ge käk?! Försöker njuta nu och hoppas att jag inte bryter ihop helt när det visar sig att hon tänkt att ändra på de här fantastiska rutinerna..!

2 Juli

Jaha, ja. Det blev juli... Bara så där.

Jag som tyckte att maj bara försvann!

Gläder vs. Glädjer

I förra inlägget använde jag mig av ordet gläder. Jag skulle vilja skriva glädjer, eftersom jag utgår från ordet glädje.

Fick så lov att googla saken och hittade intressanta artiklar. Bland annat har språkrådet kommit kommenterat frågan kring stavning av detta ord. Gläder är det mest korrekta, men glädjer är okej.

Vilken TUR vi har som lever på internetåldern så att man (läs: jag) snabbt får veta hur landet ligger i de flesta frågor. 

Pedantisk

Jag är uppväxt i ett rätt pedantiskt hem. Ordning och reda. Det har verkligen funnits utrymme för lek och leksaker. Men när leken tagit slut och det har varit dags att avrunda dagen så har vi fått lära oss att plocka undan våra saker. Jag har kvar ett släng av det där. Jag gillar när man är försiktig med saker och har svårt att förstå när man inte kan vara det.

Därför gläder det mig att hon vi köpt radhus av är en riktig pedant. Människan har inte målat om i några av rummen på 23 år (!) och det syns inte. Det är tokfräscht fortfarande. Jamen märkligt och glädjande. Hon har även en pappkasse med saker som hon lagt undan till oss. Det var små plastprylar i en liten pappkartong som visade sig tillhöra persiennerna...dom fanns kvar.

Hon har ritat upp ett schema över rabatten så att jag inte i ren iver rensar bort blommorna istället för ogräs nästa år, eller kunna klura ut vilken av blommorna som rådjuren ätit upp.

Älska pendatskap!

Irriterande

Jag har skrivit rätt många inlägg från min mobil via Blogger-appen. Men tror ni att dom postats här?! Nä!

Irriterande.

Midsommarbebis

Vår lilla flicka fick sig ännu en ny kompis kvällen innan midsommarafton. 

Välkommen till världen lilla killen!

Det är så många kompisar och vänner till oss som får barn på löpande band den här våren. Det är helt galet! Men fantastiskt roligt. Tänk när barnen får utbyte av varandra. Det blir skoj! Bara därför kommer dom väl att bli bittra fiender av någon outgrundlig anledning...hmpf.

Man kan längta ihjäl sig ibland

Om några veckor åker jag upp till norrland för att hänga. Jag åker en vecka innan min karl, han få dyka upp lite efter.

Jag längtar dels efter lite norrlandsluft, men jag längtar framförallt efter att få ha semester tillsammans med maken. Tiden sniglar sig fram, precis som när man väntade på sin födelsedag när man var ett litet barn. Varje dag känns som en mindre evighet.

Jag vill hänga med min man och barnet om dagarna. Det är kvalitet!

Lite komiskt och lite tragiskt

Den här skylten finns i närheten av förlossningen på SöS. Jag tycker att det är ganska klockrent!

Den blev färdig.

Jag bestämde mig en dag för att den bara måste bli färdig. Jag orkade inte flytta runt påsen den låg i längre. Den var i det ena rummet efter det andra och gjorde att jag kände mig lite stressad. Men nu är den klar. Nu ska barnet få ligga och dregla på den!

Min midsommar var glad!

Nej, men nej!

Förra veckan var jag och systeryster till en Mio-butik här i stan. Där hittade jag detta:

Man får inte skriva så i en butik. Faktiskt.

Att komma ihåg saker

När jag nu för tiden väl har ork, eller framförallt tid, att utföra sådana saker "som bara hände av sig själv" förut så blir jag förvånad över vilket skick saker kan befinna sig. 

Exempelvis blommorna. HUR har dom klarat sig utan vatten så här länge egentligen? Jag har liksom glömt bort att dom finns. Eller saker som gömts i lådor i kylen. HUR länge har de varit där egentligen? Den är lite enklare att besvara än den förra frågan. För oftast kan man fortfarande se vad det är för något, under täcket av mögel. Rester från en potatissallad som åts vid en grillning för en tid sedan är inte helt ovanligt att hitta.

En ny granne!

Nu har vi fått oss en ny granne! En kille som är så söt och så liten. Det är sju veckor sedan vi var på BB och hade en liten liten skrutt. I tisdags blev hon plötsligt väldigt stor när jag fick träffa den nya lilla grannen.

Very welcome säger vi!

Vi är helt sålda!

Lägenheten är såld för ett pris vi tyckte var helt okej!

Wohoo!!! Nu ska vi bara få barnet att sova. Sen ska vi fira med bakelse från det lokala konditoriet.

Jag håller det jag lovar

Idag berättade jag för mitt barn att jag skulle ta en lååång dusch. Det gjorde jag. Skönt! Det var länge sedan.

Virvelvinden på besök

Idag på förmiddagen blev vi nästan lite tagna på sängen av besök.

Vi hade pratat om fika med några på lördag förmiddag, hemma hos oss. Men det blev aldrig bekräftat enligt oss. Helt plötsligt dimper det ner ett sms med frågan "Vad har ni för portkod?".

Vi slängde på oss någorlunda vettiga kläder, tryckte sista gröten och mackan, satte alla utspridda saker i EN hög och log stort när det plingade på dörren! Ja, vi hade ju sagt förmiddagen.

Besöket hade med sig två barn. En fyller ett år till veckan och den andra tre år i juli. Jösses vad ettåringen drog igenom lägenheten! Allt i hans plockhöjd hamnade plötsligt på en annan höjd här i lägenheten. En aning av vad som komma skall, antar jag. Herreminje. Vad har vi gett oss in på?

Den där Nationaldagen

Den dagen blev ju rätt lyckad måste man säga! Såg inte en svensk flagga på hela dagen tror jag, men jag såg solen och jag fick umågs med vänner på baksidan tillsammans med en nyinköpt grill. Supertrevligt! Ben & Jerrys till efterrätt också. Bara det är ju solsken i sig. Men kanske inte så svenskt.

Båda grillkompisparen ska ploppa ut varsin bebis any day now. Eller, beräknat är väl om en respektive två veckor. Men varför dröja? Jag tycker att dom kan titta ut nu så att vi får se vad det är för någon som bor där inne. Välkomna ut säger jag!

Bara två saker om barnet

Så SJUKT söt! (Helt opartisk i vanlig ordning när det gäller henne...)

Så här pösigt sitter aldrig mina strumpbyxor...

Blogtips

Vardagslinjer.

Vilken fantastiskt rolig blog! En ny teckning varje dag och det är fantastiskt roligt att läsa. In och läs med er!

Fotografering

Efter en hel del röjande i helgen så har fotografen nu varit här och fotat vårt bo. Så skönt att det är gjort. Nu kan vi andas lite. Vi var nog ganska nära väggen i söndags tror jag, och igår när maken lyckades dissekera vår fläkt för att sedan knappt få ihop den. Dessutom togs den isär för att byta glödlampor i den. Men det slutade med kortslutning i hela köket och vi hade fel lampor hemma. Så ingen lampa blev bytt. Haha! Samtidigt hade vi en övertrött bebis som vi dumpat på varddagsrumsgolvet som började gorma. Men imorgon är det ju röd dag och då får jag ha maken hemma. Tjohoo!! Kanske får vi äta middag ihop till och med?!

Lite typiskt var det att årets skyfall bestämde sig för att gå av stapeln precis när det skulle fotas, så det där fina eftermiddagsljuset vi brukar ha i lägenheten var liksom kvar ovanför molnen och inte i vardagsrummet. Lagom till att fotografen hittat ut ur huset tittar solen fram en snabbis igen. Bra timing!

Snart klar!

Vi har plockat och grejat hela helgen. TUR att det var dåligt väder så att man inte behövde gå ut i onödan. Vi är näästan i mål. Måste köpa lite saker till balkongen och skura golven. Plus några fler småsaker som jag fixar precis innan fotandet.

Det har varit rätt jobbigt, men det har blivit väldigt fint!

Nu gör vi det!

Sätter igång och röjer inför fotograferingen.

Barnet sover, vi har någon timme på oss.

Let's do it!

Träning

Som ni vet så krånglar ju amningen av en del anledningar, bland annat en svampinfektion som uppkom när jag åt penicillin för streptokocker som satt sig på såren jag fick på mina bröstvårtor i början av amningen på grund av fel tag.

Hon har ett eget sätt att äta den där damen. Hur mycket vi än övar tar hon och gör på sitt eget sätt. Det är ju bra med egen vilja och jag gillar att det redan kommer fram (till viss del i alla fall). Det egna sättet är inte bra för mig och tyvärr kan ingen barnmorska i världen hjälpa henne att göra "rätt". Det går liksom inte att se vad som händer inuti hennes mun när hon käkar.

Men när jag känner att NU är det dags att ge sig ut, för nu funkar amningen prima, alternativt är den satt åt sidan för ersättning, då ska jag börja träna igen. Det skulle vara skoj känner jag! Och då funderar jag starkt på Mamma Boot Camp. Det verkar trevligt. Dels får man vara utomhus och det verkar vara bra träning med naturen som träningsredskap.

Hjärnan bakom Mamma Boot Camp är Olga, som var coach i Biggest Looser under säsongen som gick sist. Jag har själv inte sett programmet, men jag har hört talas om henne och att hon var coach där. Plus läst om henne i någon gravidtidning eller nåt.

Vore skönt att komma ut och även träna samtidigt.

Så nu håller vi tummarna allt löser sig till det bästa för mig så att jag snart får börja!

Godkänd!

Igår skulle vi träffa styrelsen i den förening vi flyttar till. Dom ville tydligen godkänna oss. Så vi traskade iväg och väl där fick vi träffa alla nya grannar! Det bjöds på kaffe och bullar, sjukt trevligt. Vilket härligt och brokigt gäng vi blir. Vi blir de yngsta i huset och de andra är i varierande åldrar. Mellan 40 och 60 skulle jag säga. Man lånar varandras komposter och man gör allt som har med huset att göra tillsammans. Kryper under botten av huset för att se att inga skadedjur har byggt bo där under, man målar huset tillsammans och delar på snöskottandet. Tur att vi bor i Stockholm då -då blir det knappt någon snö. Dessutom köpte föreningen en snöslunga inför den här säsongen eftersom vintern innan var sjukt snöig och det inköpet fick ju verkligen snöandet att avta. Haha!

Det var verkligen supertrevliga grannar!

Vi fick en godkäntstämpel i pannan innan vi lämnade vårt allrum, som är det mest mystiska påhitt man kommit på i det där bygget. Så i september någon gång kan vi bjuda på bastukvällar!

Nu är det MYCKET på samma gång...

Vi råkade ju köpa radhus. Det betyder att vi måste sälja lägenhet. Att sälja lägenhet innebär att det ska fotas och läggas ut på internet och allt måste göras innan vi sitter hos mäklaren och transfererar pengar till säljaren av radhuset. Så klart.

Men det ska göras.

Vi ska även ta hand om vår lilla tjej (som börjar bli stor och tung) och jag ska hinna med mig själv som är lite bakom och fortfarande lätt förstörd över den jobbiga amningen. Eller, amningen går jättebra på den sida av kroppen där allt är helt och fint. Men sen har vi den trasiga delen och svampen som inte ger med sig. Det är psykiskt stressande och tär något vansinnigt på mig och säkert även maken. Jag vill bara kunna amma normalt. NU. Det skulle ta bort massor av inre stress. Jag känner mig dessutom instängd i lägenheten, väggarna kommer allt närmare och allt jag skulle vilja är att träffa folk. Men då måste jag ta med mig pump och grejer -apjobbigt. Men jag vägrar ge upp hoppet. Det ska fungera snart, eller så skiter vi i det helt. Kör en vecka i taget. (Ibland timme i taget).

Maken har massor att göra på jobbet, plus att han får ta alla samtal med banker och mäklare. Lite lätt kaos även där. Plus att han inte sover superbra om nätterna eftersom vi är uppe och äter på nätterna, jag och lilltjejen. Hon är inte speciellt tyst då. Inte så att hon skriker på något vis, men många ljud kommer det!

Men nu står alltså fotning av lägenhet överst på listan av saker som ska göras. Så jag ska genast börja göra en lista för att komma ihåg allt vi borde tänka på innan fotograferingen går av stapeln.

Sen ska det städas innan det ska visas och säljas också. Herreminje -vad har vi ställt till med!

Egentid

Vårt barn är som Skalman. Mat och sovklockan är inställd på var tredje timme. Fantastiskt kan jag tycka! Jag har trott att barn äter lite nu och lite då och lite till en stund senare. Men Estrid är som en klocka. Oftast. Så man kan nästan alltid tänka att man får tre timmar från det att hon började äta tills hon vaknar nästa gång.

Under den här tiden borde även jag sova. Men så blir det inte. Dumt! Istället har jag idag målat tånaglarna och tagit mig två (!) kaffekoppar. Lyxigt! Men lyxen borde få stå åt sidan för lite mer sömn. Men det är så svårt, så svårt.

Jag gillar att shoppa

  

Den här gången kanske vi blev lite väl extrema när det gällde shoppingen. Impulsköp i radhusklassen är nog det största impulsköp jag gjort. Jag som inte ens kan köpa en ny dator till mig själv eftersom jag måste tänka igenom det i flera år...

Men nu blir vi med radhus i höst! Känns fantastiskt roligt och spännande faktiskt.

Natten mot söndag, för en vecka och två dagar sedan, satt jag och pumpade mjölk och läste Aftonbladet på iPad:en eftersom jag kom på att jag låg efter i det där med nyheter. Blev inte så mycket nyheter dock, för jag hittade en annons från en mäklare med ett jättefint hus som ligger i Trollbäcken här i Stockholm. Visade huset för min karl morgonen efter. (För honom var det nog mitt i natten, för mig var det efter första morgonmåltiden för lillstumpan.) Några timmar senare satt vi och åt frukost på balkongen. Ca kl 11.10 hittade jag ett radhus här i Årsta som var till salu. Visning kl 12 samma dag. Då blev det lite bråttom!

I torsdags, på MAX i Sundsvall fick vi ett samtal från mäklaren. Radhuset är ert! Jösses. Så fantastiskt roligt. Skulle vilja ha uteplatsen i sommar, men så blir det inte. Vi blir kvar i lägenheten över sommaren.

Åh, norrland!

Är på retreat hos mina päron, när maken fotar bröllop. Skulle vilja stanna längre, men imorgon drar vi ner till storstan igen.

Det där begäret

Nu vill jag ha Neon Sandal från Hasbeens. Men frågan är i vilken färg? Rosa gillar jag. Men gula är sjukt fina också. Är rädd att foten bli lite blek i gult bara. Natur är ju enkelt och kanske egentligen det mest gångbara, men lite tråkigt också? Röda har jag ju ett par andra, så det känns onödigt att köpa röda. Gröna är fint!

Lättast att bara låta bli och köpa.

Åh nej, jag har blivit en sån där

Jag hade inte tänkt att min blogg skulle handla om amning och barn, men det är liksom det enda som kretsar i mitt huvud eftersom det är det som upptar ALL min tid. Jag hoppas hitta annat att skriva om snart. Typ det fantastiska vädret som jag knappt hinner njuta av.

Amning är i alla fall det söligaste jag känner till. Det bökigaste och det jobbigaste jag varit med om. Det mest energikrävande och pyskologiskt utmattande jag utsatt mig själv för. Inget har fått mig att gråta så mycket och så intensivt. Inget liknande har fått mig att må så dåligt och tappa mitt självförtroende så snabbt och fått mig att tvivla på mig själv så hårt.

Jag hade aldrig kunna tänka mig att det skulle vara på det här viset och jag förstår att jag kanske tillhör en liten grupp som drabbats av lite väl många och hårda bakslag i ämnet och därför kanske är extra känslig. Men ändå.

Imorgon har det gått en månad. Jag ger det en månad till. Men detta ska inte få förstöra min första sommar med söta lilla hjärtat som vi har välsignats med.

Gud vad jag skrattat åt detta!

Hittade en krönika som jag tyckte var så lysande. "Hitta rätta greppet".

Ungefär precis så där kände och känner jag med. Jag har inte riktigt hittat ut ur Amningseländet ännu dessvärre...men jag hoppas att jag är på god väg.

Konstigt utseende

Något har hänt med bloggen har jag sett. Utseendemässigt. Väldigt...grå och väldigt lite rubrik och så.

Nu har jag även listat ut vad som är felet, tror jag. Maken har rensat på servrar och grejer och där låg nog min blogs utseende och skräpade också. Måste åtgärdas, minsann.

Kapitulation

Jag fick ge upp mitt tappra försök att ignorera felen som min iPhone faktiskt hade efter plurret i toaletten i mitten av mars. Idag lämnade jag in den på reparation. Det visade sig att det skulle ta 2-4 (!) veckor innan jag får tillbaka den. Hur ska det gå? Jag som fotar lilla söta E om dagarna och levererar bilder till mormor och morfar norrland...

Jag har fått låna en Samsung så länge. Jag förstår inte riktigt menyerna, det är så antikt!

Rassel, rassel

Jag lyckades hitta energi till att dammsuga. Det ni! Stort steg i mitt liv. Och så roligt det var, för det rasslade alldeles härligt i röret. Jag älskar att dammsuga när det rasslar!! (Jag gillar inte tillståndet i hemmet innan rasslandet. Alls.)

Vikariat

Jag skulle kunna ta på mig uppgiften att vikariera som afrikansk stamkvinna. Det enda jag skulle falera på är hudfärgen.

Jag går omkring och vädrar brösten stup i kvarten för att försöka få dom att läka. Resultatet är inte till min favör, så jag skulle säkert kunna sluta med det lika gärna.

Det är ju tur att vi inte har någon direkt insyn i lägenheten. Det hade varit jobbigt!

Nu hoppas jag bara att amningen (läs: bröstvårtorna bli normala) ska börja funka så att vi kan börja njuta av den här tiden...

Låg, lägre, lägst

Imorgon börjar maken att jobba igen.

Jag känner mig redan halv om dagarna. Det har varit så mysigt att skrota runt här hemma tillsammans i två veckor.

Aja. Mina hormoner skyller jag på. Dom gör det hela ännu jobbigare. Det blir säkert bra.

Shoppa?

Ska jag handla, eller inte? Det är frågan.

Det ska börjas i tid!

Det är bra med intressen!

Världens finaste kollegor!

Idag kom ett blombud förbi med världens ungefär finaste bukett!

Det lyser

Lite här och där lyser det i lägenheter. Det får mig att undra vad dom egentligen gör uppe? Vissa är uppenbart uppe och tittar påTV, för det ser ut som väldigt lokal åska med blixtrar och dunder i de hemmen.

Men alla de andra då? De som VERKLIGEN har tänt alla lampor...

Dagens grej

Det var att baka sockerkaka. Man behöver ju inte göra det onödigt omständigt när man ska få besök. Idag ska man helst baka macarons (vilket jag har gjort och det var roligt men lite omständigt!) eller något annat bökigt när man ska bjuda på fika. Typ tre lager utan mjöl eller bakpulver och helst inget socker eller annat som är onyttigt. Sockerkaka kan man ju faktiskt slänga ihop. Traditionellt fika liksom. Det är grejer det!

Det finns läppglans och så finns det läppglans

Jag använder inget av det. Men det var inte det jag ville ha sagt.

Igår var jag hos mina svärföräldrar på middag. Min svärmor har i princip alltid på sig läppstift eller dyligt. Även mellan middag och efterrätt.

Eftersom gårdagen inte var något undantag så plockade hon fram sitt läppglans på vägen in med efterrätten. Och dra på trissor! Behållaren (eller vad det kan kallas) hade en inbyggd lampa. Jag höll på att kissa på mig av skratt. (Kanske för att jag fortfarande till viss del är inkontinent efter förlossningen?) Vem behöver en lampa där?!?

Min svärfar kom fram till att 75% av priset för läppglanset stod nog den där lampan för. Jag håller med.

Sedan var det namnet

Fina vänner

Det är fint att ha fina vänner. Våra grannar är sådana vänner. Vi är lyckligt lottade! 

När vi kommit hem från BB och sedan haft ett antal bedrövliga nätter fick vi ett mms med en bild på vår dörr och ett inslaget blompaket. Där fanns denna fantastiska bukett. Jag började gråta av omtanken. Någon dag senare upprepar sig proceduren. Men då stod där en övergiven, gudomligt god, pastagratäng. Varm och färdig att ätas.

Det är verkligen en ynnest att få ha sådana vänner och en extra bonus att dom bor ca 50 meter bort. Ni är bäst och har fått mig att gråta flera gånger den senaste veckan. Men bara glädjetårar! Det är ni som förtjänar buketten egentligen.

I mitt spännande liv händer det saker

Idag åt jag böngroddar och alfa-alfagroddar. Det måste vara bortåt hundra år sedan jag åt sist. Det var gott!

(Jag förstår att ni tog upp intresseflaggan nu...)

Bekväm?

Jag undrar hur jag ska kunna bli bekväm med att amma in public? Nu menar jag inte att jag ska slänga fram brösten lite här och var, men man vill ju gärna kunna hälsa på hos kompisar och känna att det går bra att amma. Man kan ju även göra det diskret om man sitter någonstans bland okända människor, så klart. Men jag undrar när det ska kunna ske?

Som det är idag så springer jag mest omkring halvnäck i lägenheten och försöker förstå hur ofta och länge hon vill äta. Vilket inte verkar vara enligt någon som helst rutin. Okej, jag kanske har lite galet höga ambitioner, det har trots allt bara gått en vecka sedan hon hittade ut.

Ska öva på publikamning här hemma tror jag. Så får vi se hur det går. Kul att ha något att fokusera på om dagarna känner jag. *harkel*

2012-04-26 kl 04.38

Då kom hon ut, till oss. Vårt lilla (och ännu namnlösa) barn.

Bra knark!