När vi ändå är inne på ämnet

Det här med mat. Till små barn. Amning. Jag har tidigare berättat om min kamp för att få amningen att fungera. Vid varje amningstillfälle ammade jag från mitt ena bröst och sedan fick barnet äta pumpad mjölk från flaska eftersom ena bröstet inte klarade av amning. Efter att Estrid fått i sig sin mat och verkade nöjd satte jag mig och pumpade det bröst som inte blev ammat så att det fanns mat till nästa tillfälle. Det är lite olika hur lång tid det hela tog. Ibland fick jag bära runt lillstumpan i en timme innan hon somnade och ibland 30 minuter. Ibland somnade hon när hon åt, men jag tror att det hänt två gånger. Max. Så först amma, kanske in 30 minuter, sedan flaska, kanske 20 minuter. Sedan gå runt och söva i en timme. Efter det sätta mig med pumpen. Kanske tog 20 minuter. Men ibland var det ju amningsmaraton på 3 timmar också...

Anledningen till detta bök och stök var att jag fick såriga bröstvårtor rätt snabbt eftersom Estrid hade ett dåligt tag från start. Ena bröstet drabbades värst. Av någon anledning fick jag sedan streptokocker i såren. Med streptokocker läker sår väldigt dåligt. Så jag fick penicillin. En 10-dagarskur. Av det fick Estrid svamp (torsk) i sin mun. Pang på så fick jag svamp på brösten! Mycostatin till barnet och svampsalva med kortison till mina bröstvårtor. 

När Estrid blev fyra månader skulle jag säga att amningen fungerade bra. Sedan dess har det fungerat bara bra. Superpraktiskt när det funkar, synd bara att jag kände mig isolerad hemma i några månder på grund av amningsproblem. Att jag inte började ge ersättning är för mig en gåta. Men jag kan vara envis ibland. Det här var nog ett sådant tillfälle. Oklart varför jag kämpade så. Tittar jag tillbaka så kan jag tänka både att det inte var så farligt ändå och varför i hela världen höll jag på på det där viset? Grät floder gjorde jag också. Vilket jag förstår att jag gjorde för det var ASjobbigt.

Om någon hittar hit så skulle jag inte råda någon att hålla på som jag gjorde, om man inte tror att man orkar. Det finns ju inget självändamål med att kämpa sig sönder och samman. Antagligen gav jag inte upp eftersom det funkade rätt bra med ena bröstet hela tiden, trots sår, streptokocker och svamp. Men jag vet inte.

Det som fick mig att skriva det här inlägget var att jag läste följande i en liten barnmatsreklambok som jag fick i veckan:

Det där kan bara inte stämma. När jag berättat om mina amningsproblem för andra så har merparten av alla kvinnor haft problem. Olika problem. Det har varit för liten mjölkproduktion, jättesåriga bröstvårtor -så att dom håller på att falla av, eller har fallit av. Mjölkstockningar...allt möjligt! Så texten ovan är inte korrekt. Jag skulle säga att det är precis tvärt om.

Jag skulle säga att:

Om det känns fel, då är det antagligen fel. Sök hjälp! Var beredd på att det tar tid att få ordning på ammandet. Mycket tid! Skäms inte. Vi är många som haft problem och gråtit många tårar av olika anledningar.

Jag fick jättefin hjälp på Amningscentrum på SöS. Jag hade aldrig klarat av detta med enbart hjälp från BVC, för där fick jag ingen hjälp alls. Så se till att få hjälp tidigt! Jag sprang hos Amningscentrum jämt och struntade i att det kändes lite genant. Jag trodde att jag hade små problem och tog upp deras tid från viktigare patienter, men jag upplevde det som problem och behövde hjälp. Jag valde att springa där för att få ordning på det hela. Jag vet inte hur många jag har blottat brösten för...vilket inte är genant alls för det kommer man över redan på BB. Man flashade brösten till höger och vänster tyckte jag.

Men vill man inte amma, eller inte orkar. Skit i det! Ersättning är bra. Det där med närhet kan man fixa ändå. Halva min amningstid har jag ju gett hälften av maten med flaska och då har hon varit precis lika nära mig som om jag ammat och hon har tittat mig mer i ögonen då än när hon legat vid bröstet. Kör på det som hjärtat säger!