Det tog lite tid

Jag älskar mitt barn. Hon är fantastisk! Så otroligt fin med sin alldeles egna personlighet. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tittar på bilder som vi tagit på henne och kan skratta högt för mig själv när jag tittar på dem. En helt normal föräldrareaktion skulle jag tro. I alla fall om jag ska tro på det jag läser och det jag hör från runt omkring mig.

Men jag måste vara ärlig och säga att det inte varit så från dag ett. Det har inte handlat om någon förlossningsdepression, men något som varit större och känts värre än baby blues. Det har varit jättejobbigt.

Nu. Tio veckor senare känner jag mig hel igen. Nu känner jag att känslorna är på rätt ställe. Jag är helt tagen av denna lilla människa som ger mig många glada leenden, varje dag. Jag trodde att de känslor jag har för henne idag, de skulle jag ha från dag ett. Men så var det inte. Det skäms man för när man är mitt upp i känslostormarna.

Jag är i alla fall glad att känslorna verkar vara på rätt ställe nu. Det var värt att vänta i de nio veckor det tog! 

Hon är det bästa som hänt mig och jag vill inte att hon någonsin ska kunna tro något annat!