En stad i hjärtat

Det är väl inte så konstigt att jag har känslor för den här staden som jag numera bara besöker. Umeå. Idag när jag promenerade från centrala stan och hem till mina föräldrar kände jag så mycket för Umeå att jag nog inte har varit med om något liknande sedan jag flyttat till Stockholm. Men är det så konstigt då, tänkte jag? Jag har ju en relation till nästan varje stadsdel.

På Grubbe känner jag mig hemma, det är där jag har bott och växt upp från 15 års åldern. På Mariedal har jag skrattat åt allt och ingenting för där hade jag bästaste T och på Mariehem fanns finaste J. På Haga hade jag min första egna lägenhet och Berghem hade jag min sista egna lägenhet innan jag flyttade till storstan. På Öst på stan har jag ätit surströmming druckit nubbe, spelat kubb och lekt julklappslekar med finaste (och numera Årsta-)grannarna. På Ålidhem hände min första riktigt stora hjärtekross. På Teg har jag jobbat alldeles för många år på samma bensinstation och varit på den skönaste Midsommarfesten. På väst på stan har jag hånglat i en lägenhet med en kille jag inte alls tänkte att jag ville hångla med med gjorde det ändå, för skoj skull (?!). På Backen har jag varit på en mycket, mycket, otippad men fantastisk cykeldejt en helgförmiddag. På Ön har jag cyklat vilse, hur nu det är möjligt och i Ersmark var jag och irrade runt när jag körde upp. På Västerslätt lärde jag mig att köra bil med pappa och på Ersboda bodde en kompis som visade sig ha svårt att hålla sig till sanningen. På Sandbacka bodde hon som blev min Au Pair-polare i USA. På Tomtebo har jag pratat ut om hjärtekrossen tusen och tre miljarder gånger och druckit ungefär lika många kaffekoppar...

Listan kan nog fortsätta i all oändlighet. 

Det är inte konstigt om man känner sig hemma, och harmonisk, i den stad som fostrat mig. Vi får se om jag någonsin återvänder för en längre tid, eller om staden bara får bli den stad som får rymma alla dessa minnen.