Sagt är sagt!

Jag lovade en 31:a att berätta hur det är att vara 32:a. Via sms förvisso, men jag vet att hon smyger omkring här och då passar det ju bra att presentera detta världsomvälvande ögonblick som inte gick att göra ett återköp på.

Dessutom kanske det hjälper någon annan? För det verkar som att jag får ett antal sökträffar från google. Svettkliniken har någon sökt på google och hamnat här hos mig, men även en eller ett verkar vara ett villebråd och då hamnar man här och jag kan som sagt berätta om det heter en eller ett reflex sedan tidigare. Skönt att kunna hjälpa till och kanske kan jag även hjälpa någon som undrar hur det är att bli en 32:a.

Innan självaste dagen dök upp var det mest skräck, var det hemskt sista veckan. Ren och skär värk i kroppen. En kväll var det som värst. Jag tyckte helt plötsligt att jag jobbade bort livet (har inte ens haft examen i tre år ännu) och jag hade heller inte sett världen tyckte jag. Dessutom insåg jag helt plötsligt att jag inte hade några barn och heller inte något barn på gång. Det kändes onormalt och jag kände mig sjukt gammal. Alltå otroligt gammal. Jag började tänka på mina föräldrar och att dom inte har några barnbarn och hur gamla kommer inte mina föräldrar att vara innan vi kanske får barn (för det finns inget som säger att allt ordnar sig den dagen man börjar försöka föra sina egna gener vidare). Paniken kom över mig och jag kände att det skulle bli svårt att sova. Livskvalitet saknades. Jobba är ju nödvändigt, men måste vi jobba så vansinnigt mycket. Till saken hör att jag inte jobbar speciellt mycket alls för tillfället... Vi kanske skulle kunna ta semester lite oftare och se lite fler platser istället för att stirra in i vår skärmar dagarna i ända tänkte jag. Där under täcket. Det var riktig panik som infann sig mellan tinningarna och i maggropen.

Jag har aldrig haft åldersnoja. Aldrig! Aldrig känt att jag inte varit på samma nivå med alla andra jämnåriga som skaffar villa som sin första egna bostad, eller de som lyckas fylla alla årskurser i skolan med sina egna ungar. Jag har bara känt att det varit skönt att jag inte varit i den situationen. Resa jorden runt har nog aldrig heller varit min största önskan och även om jag gärna rest mycket mer än vad jag gjort har jag aldrig känt att det skulle ha varit målet med livet.

Förrän vid 32. DÅ var det så dags att komma. Det var hemskt! Men det gick ju över. När jag vaknade dagen efter insåg jag att jag ägde min egen lägenhet, kör omkring i en bil som håller ihop, har en examen och bra jobb. Jag är inte lastgammal bara för att jag inte har barn, eller barn på gång. Flera av mina kollegor har inte barn och dom är i min ålder. Några är till och med äldre och singlar. Jag har ju sett en del av världen trots allt, så rest har jag ju faktiskt. New York, San Fransisco, Los Angeles, Las Vegas, Boston, Niagara Fallen, Miami, Oslo, Prag, Amsterdam, London, Bangkok... Det är ju faktiskt en hel del ställen om man tänker efter. Men mycket vill ju ha mer. Dagligen vill jag nog någonstans, men det är så svårt att veta var. Det är lite som med Spotify -Det finns så mycket att välja på att jag väljer att bara ta del av det jag redan har tagit del av, för det vet jag ju att jag gillar.

Idag när jag passerat 31 med 2 dagar känns det som det mest naturliga. Självaste födelsedagen var mycket lyckad och det var med glädje jag välkomnade ett år till. Men om jag hade kunnat göra ett återköp på ålderstegringen dagarna innan hade jag gärna lämnat tillbaka den.