Den där rensningen fick annat på hjärnan

I linneskåpet finns även alla mina jeans. Det finns ganska många jeans. För jag har alltid gillat jeans. När jag plockade ut dom insåg jag att hälften kan jag inte ens ha, men jag vill gärna kunna ha dom igen. Men eftersom jag successivt växt på bredden en hel del sedan vi flyttat ner så är det omöjligt. Självplågeriet var ett faktum när jag började prova mig igenom högen.

Så nu har jag bestämt mig. Jag har tagit fram ett av dessa par och hängt upp dom bakom sovrumsdörren. Det innebär att jag ser dom varje morgon när jag vaknar och är på väg ut ur sovrummet. Då blir jag påmind om att jag SKA i dom.

Så alla jag känner och som läser denna blogg. 10 januari börjar det. Det nya livet. Om jag bara tar en kaka när vi fikar, eller den minsta kakan eller bara en kaffe så vet ni varför. Då vill jag inte höra ett ljud om det. Om jag inte äter godis eller något annat när vi ses, då vet ni varför. Jag vill inte höra ett knyst om det. Jag vill helst inte prata om det här alls. Det känns bäst så. Jag kommer inte att göra bloggen till en bantningsblogg för jag tänker inte att jag ska out:a här hur många kilon jag tänkt omplacera på min kropp för att nå mitt mål. Jag har heller inte tänkt att skriva om vad jag äter eller inte äter. (För äta har jag inte tänkt att ge upp!) Jag bara äter det jag känner att jag vill äta, dag för dag. Just det, jag kanske nobbar några öl och andra alkoholhaltiga drycker framöver också. Men då är det så det är.

Det är inget larvigt nyårslöfte, det råkade bara ske en upptäckt i jeanshögen vid årsskiftet som resulterade i det här. Det finns säkert personer som tycker att jag är toklarvig nu, men så här är det och som sagt -vi behöver inte prata om det.