När jag var barn åt vi alltid middag tillsammans. Hela familjen. Pappa kom alltid i sista sekund, men när vi slutat vänta och satte oss för att äta hörde man alltid att han kom genom de välkända ljudet av att någon klev upp på bron. Han var fenomenal på det där! Det spelade ingen roll om vi väntade i fem, femton eller fyrtiofem minuter eller hur sur eller icke sur min mamma var. Han kom alltid precis när vi satt oss. Ganska märkligt om man tänker efter. Till och med om vi skämtade om det och sa Nä, nu sätter vi oss så att han kommer så kom han.
Lika vanligt som att vi åt middag tillsammans varje dag var det i princip lag på att P4 stod på i bakgrunden i köket. Väldigt ofta inföll middagen i samklang med finska timmen. Eller hur lång tid det nu är sändningar på finska med svenska inslag. Varje gång det hände var det samma visa. Jag och/eller min syster började alltid ropa Neeej! Byyyyt! Finska är fuuuult! i något som skulle kunna beskrivas som panik.
När vi blev äldre tyckte pappa så klart att det var fantastiskt roligt att inte byta kanal eller stänga av radion och hans plats vid bordet var närmast radion. Han hade alltså makten. Känner ni retsamheten som låg och kämpade om platsen i luftrummet tillsammans med radiovågorna? Den går ju nästan att ta på. Men sån har min pappa alltid varit. Retsam med glimten i ögat.
Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att han alltid reflekterade över program- och språkbytet förrän vi började yla om det. Det bekom honom inte helt enkelt. Antagligen stängde han väl bara av öronen och när programmet som tog vid efter finska timmen började...ja, då började han väl lyssna igen. Men ibland tror jag att han satt och väntade ut tiden. Inom sig hade han en klocka som sakta men säkert räknade ner och i samma takt kunde man antagligen se busigheten växa i hans ögon och skrattet växa i bröstet på honom. Och när vi började yla så började han bubbla av retsamt skratt och höja volymen så att alla grannar också kunde höra dansbandslåtar på finska...
Allt det där känns så långt bort, vilket gör att jag känner att jag var ett barn när det begav sig och att pappa var riktigt vuxen. P4 och finska timmen utan att bry sig.
Idag stod jag och lagade mat med P4 i bakgrunden, precis som många andra dagar. Då var det någon annan som började yla. En tant. Då hör jag från kontoret Så fint det låter. Först då hörde jag att det var finska timmen. Jag hade helt kopplat bort öronen. Jag som tyckte att det var så hemskt för några år sedan!
Det måste betyda att jag blivit vuxen på riktigt!
Lika vanligt som att vi åt middag tillsammans varje dag var det i princip lag på att P4 stod på i bakgrunden i köket. Väldigt ofta inföll middagen i samklang med finska timmen. Eller hur lång tid det nu är sändningar på finska med svenska inslag. Varje gång det hände var det samma visa. Jag och/eller min syster började alltid ropa Neeej! Byyyyt! Finska är fuuuult! i något som skulle kunna beskrivas som panik.
När vi blev äldre tyckte pappa så klart att det var fantastiskt roligt att inte byta kanal eller stänga av radion och hans plats vid bordet var närmast radion. Han hade alltså makten. Känner ni retsamheten som låg och kämpade om platsen i luftrummet tillsammans med radiovågorna? Den går ju nästan att ta på. Men sån har min pappa alltid varit. Retsam med glimten i ögat.
Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att han alltid reflekterade över program- och språkbytet förrän vi började yla om det. Det bekom honom inte helt enkelt. Antagligen stängde han väl bara av öronen och när programmet som tog vid efter finska timmen började...ja, då började han väl lyssna igen. Men ibland tror jag att han satt och väntade ut tiden. Inom sig hade han en klocka som sakta men säkert räknade ner och i samma takt kunde man antagligen se busigheten växa i hans ögon och skrattet växa i bröstet på honom. Och när vi började yla så började han bubbla av retsamt skratt och höja volymen så att alla grannar också kunde höra dansbandslåtar på finska...
Allt det där känns så långt bort, vilket gör att jag känner att jag var ett barn när det begav sig och att pappa var riktigt vuxen. P4 och finska timmen utan att bry sig.
Idag stod jag och lagade mat med P4 i bakgrunden, precis som många andra dagar. Då var det någon annan som började yla. En tant. Då hör jag från kontoret Så fint det låter. Först då hörde jag att det var finska timmen. Jag hade helt kopplat bort öronen. Jag som tyckte att det var så hemskt för några år sedan!
Det måste betyda att jag blivit vuxen på riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar