Denna glädjens helg

Det är brännbollshelg i Umeå och jag är inte där. Känns lite fattigt. Man ska vara på ängarna och nätt och jämt överleva värsta pollensäsongen sista helgen i maj. Frysa rumpan av sig i efterdyningar av svettattackerna som uppkommit under tjurrusningen runt hörnpinnarna. Känna den glada stämningen som tar över staden och som bland annat uppkommer ur ett gäng tömda ölburkar som fungerar likväl som energidryck under pågående spel, som vingelvatten.

Dofterna av grillar som tänts när ängarna börjat tömmas på folk och fä, det är bara vi som inte vill missa någonting som dröjer oss kvar lite för länge. Det blir lite för ont om tid för att fixa frillan och kläderna till partajen som pågår runt om i staden.

Glädjen på alla människors ansikten är fantastisk att se denna helg, all tentaångest är som bortblåst. Tenta? Vad är det för något -never heard of. Den får bli chockupplevelsen veckan efter. Cyklar som studenterna använt som fordon till och från sina matcher,dräller runt i bäckar och runt parkeringsplatser och känns som självklara statyer på de mest konstiga ställen.

Ur diverse medsläpade, billiga högtalare får man gratis underhållning i solskenet, för det är antingen fantastiskt solsken eller konstant spöregn. Den ena underhållningen är skränigare än den andra men den som fastnar bäst och som hänger kvar hela helgen är "Får jag bjuda dig en kebab, med starka såsen på..."

Men var är jag? Inte på plats. Lite fattigt.