Apati

Jag har jobbat rätt hårt sista tiden. Den här veckan har det lugnat ner sig. Jag har varit på jobbet nästan 10 timmar varje dag och under dessa 10 timmar har det varit fullt ös!

Några av dagarna har jag gråtit på väg hem från jobbet för att det har varit så jobbigt. Frustrationstårar. Det är svårt att arbeta och koordinera människor, när alla har så olika ambitionsnivå. Jag älskar att jobba och jag älskar att ta i. Men när min ambitionsnivå är flera meter högre än några av de andras blir det så svårt och jobbigt. Segt och frustrerande.

Idag är det nästan som att luften helt gått ur mig. Jag sitter på min stol på jobbet och gör de enklaste av saker, de som jag inte hunnit göra tidigare men som måste göras. Helst borde vara gjorda sedan tre veckor tillbaka. Men mest känns det som att jag bara sitter och stirrar framför mig. Ganska skönt faktiskt.

Idag slocknade jag i soffan när jag kom hem. Vansinnigt skönt! Slöseri på soltimmar, men jag anar att det var behövligt.