Jag måste tro att jag är någon form av superkvinna. En som klarar allt utan problem. Alldeles ensam. Och jag blir lika arg och frustrerad varje gång jag misslyckas, vilket är typ dagligen. Det är ju jättedåligt för självkänslan och självförtroendet och väldigt stimulerande för självföraktet.
Idag när jag lämnade hemmet tänkte jag att jag skulle orka dammsuga och torka golvet när jag kom hem och tvätta lite och laga mat och göra så att vi skulle ha matlådor. Inga konstiga saker i sig. Men när jag kom hem, en halvtimme tidigare än jag trodde imorse -vilket aldrig händer, så var jag helt sänkt. Alltså helt.
Nu, några timmar efter att jag kom hem har jag bara lyckats laga mat. Som tog ca 13 minuter att göra. Diska bort lite också. Plus starta tvättmaskinen. Men jag förstår inte hur jag ska orka tömma tvättställningen för att göra plats för tvätten i maskinen. Eller hur jag ska orka diska klart. De tre pinalerna som måste diskas. Eller kanske är det fem.
Dammsuga och torka golvet kan jag ju bara drömma om att det kommer hända. Omöjlig uppgift att utföra. Det känns lika jobbigt som att gå till återvinningen. Vilket i sin tur känns som att gå upp för Kebnekajse i träskor nu på vintern.
När ska jag lära mig att jag inte kommer att utföra allt jag tänker på morgonen, så att jag slipper känna mig kass när jag landar i soffan och växer fast i plymåerna? Det är frågan.
Ju mer jag sitter här och klagar känner jag att jag måste rycka upp mig och ta tag i de där sakerna. Sen ska jag fira att i alla fall förstoppningen verkar hävd, genom att säkert försämra den, med nöjet att förtära lite (HAHA!) Schweizernöt och Sveriges Mästerkock. Kanske ska jag även släppa väder, eftersom det är fullt möjligt numera!
Idag när jag lämnade hemmet tänkte jag att jag skulle orka dammsuga och torka golvet när jag kom hem och tvätta lite och laga mat och göra så att vi skulle ha matlådor. Inga konstiga saker i sig. Men när jag kom hem, en halvtimme tidigare än jag trodde imorse -vilket aldrig händer, så var jag helt sänkt. Alltså helt.
Nu, några timmar efter att jag kom hem har jag bara lyckats laga mat. Som tog ca 13 minuter att göra. Diska bort lite också. Plus starta tvättmaskinen. Men jag förstår inte hur jag ska orka tömma tvättställningen för att göra plats för tvätten i maskinen. Eller hur jag ska orka diska klart. De tre pinalerna som måste diskas. Eller kanske är det fem.
Dammsuga och torka golvet kan jag ju bara drömma om att det kommer hända. Omöjlig uppgift att utföra. Det känns lika jobbigt som att gå till återvinningen. Vilket i sin tur känns som att gå upp för Kebnekajse i träskor nu på vintern.
När ska jag lära mig att jag inte kommer att utföra allt jag tänker på morgonen, så att jag slipper känna mig kass när jag landar i soffan och växer fast i plymåerna? Det är frågan.
Ju mer jag sitter här och klagar känner jag att jag måste rycka upp mig och ta tag i de där sakerna. Sen ska jag fira att i alla fall förstoppningen verkar hävd, genom att säkert försämra den, med nöjet att förtära lite (HAHA!) Schweizernöt och Sveriges Mästerkock. Kanske ska jag även släppa väder, eftersom det är fullt möjligt numera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar