Varje morgon utspelar sig ett scenario vid busshållplatsen.
Tänk er att vi är cirka tre till fem personer som kliver på bussen på samma hållplats. Det är kallt på vintern, det är hyfsat skönt på sommaren. Oavsett väder står vi där.
Lägg till att jag har noll koll på när bussarna går. Jag går ut och ställer mig och hoppas att det kommer en buss som sedan passar perfekt ihop med pendeltabellen. Det är i sig ganska dumt, för ibland får man stå och vänta på pendeln ganska länge, eftersom jag inte tidsoptimerat min resa.
Åter till hållplatsen. Säg att jag ansluter som nummer tre och strax därefter dyker det upp några till. Svenska som vi är kliver vi inte in i någon annan persons privata sfär. Nej, vi står där, med några meters mellanrum, i lite halvt om halv huller-om-buller-ordning. Någon står lite närmare trottoarkanten, medan någon annan står längst in i busskuren.
Bussen kommer åkandes och saktar in. Alla styr ihop sina ben, sträcker på sig i vintermörkret och börjar leta efter SL-kortet i fickorna och sedan händer det mest svenska av allt. Jag vet vilka två som stod där innan mig och de som kom efter mig vet vilka som stod där innan dom. Vi ställer oss alla givakt för att gå in i bussen i den ordning vi anslöt till hållplatsen. En efter en hamnar vi inuti bussen i rätt ordning, oavsett om den första anländaren stod i mitten av skaran och den näst sist anlädaren längst fram och därmed närmast bussdören. Ordning ska det vara. En och en, i ordning.
Varför gör vi så? Vi säger aldrig hej till varann, men vi går in i rätt ordning. Ja, förutom jag då som brukar hälsa på en kollega. Han svarar aldrig, men det är en annan historia.
Tänk er att vi är cirka tre till fem personer som kliver på bussen på samma hållplats. Det är kallt på vintern, det är hyfsat skönt på sommaren. Oavsett väder står vi där.
Lägg till att jag har noll koll på när bussarna går. Jag går ut och ställer mig och hoppas att det kommer en buss som sedan passar perfekt ihop med pendeltabellen. Det är i sig ganska dumt, för ibland får man stå och vänta på pendeln ganska länge, eftersom jag inte tidsoptimerat min resa.
Åter till hållplatsen. Säg att jag ansluter som nummer tre och strax därefter dyker det upp några till. Svenska som vi är kliver vi inte in i någon annan persons privata sfär. Nej, vi står där, med några meters mellanrum, i lite halvt om halv huller-om-buller-ordning. Någon står lite närmare trottoarkanten, medan någon annan står längst in i busskuren.
Bussen kommer åkandes och saktar in. Alla styr ihop sina ben, sträcker på sig i vintermörkret och börjar leta efter SL-kortet i fickorna och sedan händer det mest svenska av allt. Jag vet vilka två som stod där innan mig och de som kom efter mig vet vilka som stod där innan dom. Vi ställer oss alla givakt för att gå in i bussen i den ordning vi anslöt till hållplatsen. En efter en hamnar vi inuti bussen i rätt ordning, oavsett om den första anländaren stod i mitten av skaran och den näst sist anlädaren längst fram och därmed närmast bussdören. Ordning ska det vara. En och en, i ordning.
Varför gör vi så? Vi säger aldrig hej till varann, men vi går in i rätt ordning. Ja, förutom jag då som brukar hälsa på en kollega. Han svarar aldrig, men det är en annan historia.
9 kommentarer:
Jag kan rapportera att det fungerar så när jag åker till jobbet, men inte hem. Min teori är att det är många utbytesstudenter som kliver på vid jobbet och att de inte är medvetna om den svenska köordningen.
Ponder: Den teorin stämmer nog bara bra! Därav rubriken. Maken har haft kollegor från Indien som meddelat sin fascination över det svenska kö-samhället!
Lite roligt ändå! Iallafall att läsa om det.
Detta har jag och mina utländska klasskompisar diskuterat minst ett halvt dussin gånger.
Vi kallar fenomenet "The Swedish invisible queue", och de tycket att det är mycket fascinerande.
Miriam: Alltså, det stör mig inte det minsta. Det är faktiskt väldigt roligt om man tänker efter!
Eric: "The Swedish invisible queue" är ett bra uttryck tycker jag!
Hahaha, jag tycker det är underbart och för mig är det så nästan varje gång jag åker buss, fast det beror lite på vilken linje & hållplats. Det är häftigt med sådana underförstådda regler tycker jag, hur en hel nation per automatik vet hur det "ska" vara. =D
Omentjej: Ja, det är jättehäftigt med dessa regler som bara finns där!
Jag älskar den svenska ordningen! Det kan reta gallfebern på mig om någon har fräckhet nog att störa ordningen :) På riktigt.
Viktoria: Mhmm! Verkligen. Fast just där och då i busskuren skulle jag nog kunna ta att någon råkade hamna före mig i kön!
Skicka en kommentar