Revansch

Idag hade jag innebandymatch. Riktigt peppad faktiskt och det var debuten för den här säsongen för min del. Säsongsstarten var för några veckor sedan men då var jag snorig och hostig och därmed inte med i matchen. (Mooaahaha!)

Jag tillhör inte de i laget som hamnar högt upp på skytteligan, eller poängligan överhuvudtaget. Men idag gjorde jag två mål. Två! Helt sjukt. Ännu sjukare att det då räknas som dubbelt så många mål. Alltså fyra. Om det nu inte hade varit så att första målet blev bortdömt.

Jag fick en finfin pass från en av våra backar, vänder om och skjuter ett larvigt löst skott. Samtidigt som bollen träffar klubbladet hör jag visselpipan. Matchen är över. Målet bortdömt. Det spelade ingen roll för slutresultatet, så det var mest bara irriterande. Jag undrar varför domarna var så exakt på sekunden när de blåste av, för vi hade verkligen ett anfall. Dom kanske missbedömde min kapacitet bara? Så var det nog. Haha!

Match nummer två sprang jag runt runt runt utan att göra någon som helst nytta på plan. Den där fina feelingen från målgörandet i match nummer ett var borta samtidigt som domaren blåste i pipan, I guess. Men i slutsekunden på match nummer två kommer en passning från lagets rookie som i matchprotokollet kommer att skrivas ner som assist. För jag satte bollen i målet! Igen. Men den här gången 5 sekunder innan domaren blåste i pipan! I och med målet vände jag även den negativa trenden i laget och vi fick därmed vår första vinst för säsongen. (Ja, eftersom tjejmålen räknas som dubbla vände vi 1-2 underläge till vinst med 3-2.)

Jag blev så glad att jag sprang runt i ena hörnet av glädje och skrek något som jag inte kommer ihåg. Så kan man göra, men nästa gång ska jag tona ner glädjen. Det känns mer korrekt och mindre konstigt. Jag tror på en nästa gång, alltså.