Mitt i allt

Det är tankar i kaos och en arbetssituation som är på gränsen till icke hanterbar men som samtidigt är otroligt spännande och utmanande. Jag fullkomligt älskar det. Men jag vet inte om jag kan hantera allt som händer inom mig och det skrämmer mig. Jag har fantastiska människor runtomkring mig och det känns som att jag befinner mig på molnen eller under marken om vartannat. Jag trivs så bra i deras sällskap att jag ibland kan längta till jobbet. Det känns helt absurt och helt fantastiskt på samma gång. Jag försöker sätta fingret på vad det är som gör att att jag kan längta dit om dagarna och kanske är det uppmärksamheten jag får? Jag syns på arbetsplatsen och det är otroligt uppiggande att uppmärksammas. Bara genom att få en clementin lämnad på sitt skrivbord eller en fråga om lunch på tu man hand. Att man blir omnämnd som grym i gymet, utan att själv vara där, eller bara en kaffe i tysthet med ett gäng glada tjejer och möten utan pajkastning.

Jag är helt slut efter en arbetsdag, både fysiskt och i tankeverkstan. Jag vet liksom inte hur jag ska hantera allt. Det är ju ett liv utanför den där bubblan också, som pågår för fullt.

Det är så mycket som pågår i min hjärna och katalogiseringen fungerar knackigt emellanåt. Då är då det skönt att kunna styra alla tankar till något konkret och logga in på skatteverket och se om man borde gråta eller skratta. Då blir allt så svart eller vitt. Inte det minsta luddigt. I år fick jag skratta. Igen. Det känns skönt med lite skatteåterbäring mitt i allt.