Värsta natten på hundra år!

Kl 23.03 drog jag upp täcket strax över hakspetsen. Precis som det ska vara. Inte för högt upp, inte för långt ner.

Somnar. En stund. Oklart hur länge, men jag tror att klockan är kring 5. Hostar. Hostar, hostar, hostar. Torrhostar. Tillslut får jag panik för jag vill inte väcka maken som sovit lite lite senaste veckan. Men han skruvar sig hela tiden så jag anar att det är för sent. Mellan mina attacker låter karln dessutom som en motorbåt, vilket gör det lite svårare för mig att lyckas somna. Men jag låter honom leva om.

Vänder och vrider på mig, suckar, hostar och vänder på mig tusen gånger till. Abdikerar och kliver upp. Går på toan. Dricker vatten. Borstar tänderna igen. Upptäcker att klockan är strax efter 03.00! Då vet jag inte om jag ska bli glad över att jag kan sova minst sex timmar till eller ledsen för att jag knappt sovit något alls.

Gör nya tappra försök att somna om. Ger upp och tar med mig täcke, kudde och mobil till soffan som turligt nog är tillräckligt lång för att min kropp ska få plats i den. Checkar in på soffan 03.38. Hostar. Hostar mig blå tror jag. Men det är mörkt, så jag ser inte vilken nyans jag intagit.

Lyckas somna! Vaknar, hostar. Lyckas somna! Vaknar av att maken kliver upp (??!?) och det visar sig att han ska dricka vatten. Börjar hosta igen. Somnar om. Hostar till och vaknar några vändor. Klockan 06.44 ger jag upp! Då börjar jag surfa planlöst på telefonen. Ingen har bloggat sedan jag lade mig. Konstigt nog.

Läser att Arne Hägerfors drabbats av en hjärtinfarkt! Klarvaken. Det är Aftonbladets största Extra-rubrik. I September drabbades han av den...

Sen googlar jag hostmediciner, för den där Mollipect som jag fått utskriven hjälper ju inte ett skvatt på natten! Imorgon traskar jag till närakuten för att få mig en flaska Cocillana till kvällsfika. Så det så!

Och jag har i alla fall inte ont i halsen längre.

/Hon som är schuukt värd sin brunch kl 11.30!