På tjocken, yes I am

Växer gör jag, tillslut. Fort går det! Den vanligaste frågan jag får är Hur mår du?! Svaret på den frågan är strålande! Jag har mått bra hela vägen och det känns lite förvånande, för alla målar upp bilden om hur jobbigt det är. Jag tror mycket väl att det jobbiga hinner komma ikapp mig innan detta är över, men jag hade nog en bild av att det skulle vara rätt jobbigt från den dagen man kissat på stickan och världen började snurra och man undrade vad man gett sig in på. Även om det inte var så oväntat. Det jag upplevt hittills kan skrivas på en kort lista:

• Tre dagar av illamående. En fredag-söndag. Jag åt potatis med smör och Salta Katten.
  
• Jag har en punkt under höger bröst där det gör ont ibland, jag anade muskulär åkomma, vilket min barnmorska bekräftade vid sista träffen.
• Jag har somnat på diverse ställen i lägenheten rätt som det varit.

Ja, det är nog allt.

Jag är kanske ovanlig, men jag är inte orolig för just något. Jag var lite osäker på om det verkligen fanns en liten liten person där inne när vi skulle till ultraljudet, just därför att jag inte har upplevt något speciellt. Men det var en liten krabat där inne och sedan dess har jag inte varit orolig för just något.

Den riktiga resan börjar ju när krabaten kommit hit. Hur gör man då? Det har jag ingen aning om. Men det löser sig precis som allt annat.

Förlossningen brukar många vara rädda för, men den känner jag att jag inte kan påverka eller ens nästan föreställa mig hur den ska kunna vara. Så jag ser ingen vits i att vara orolig över det. Jag litar dessutom på personalen som ska ta hand om mig och jag förstår att det kommer att kännas. Jag har från den dagen det blev officiellt hört närmare hundra förlossningshistorier med allt från normala till helt onormala förlossningar. Den ena värre än den andra. Man har fött barn i Turkiet i v27, fått blodtransfusion efter sina båda förlossningar, inre blödningar dagen efter en jobbig och traumatisk förlossning med planerat kejsarsnitt precis när man trodde att allt var okej, separerats från sitt barn som åkt helikopter till annan ort, det har tagit 9 (eller om det var 14) minuter från det man kom in tills barnet varit ute, någon annan tog det 45 minuter för. Det var även någon som tyckte att sparkarna avtog och fick hjälp på en gång att kolla upp det, vilket resulterade i att hon sattes igång nästan där och då. Allt har alltså hänt! Så allt kan även hända oss.

Ganska opedagogiskt att berätta allt detta för någon som är gravid, om man inte bett om att få höra de andras historier. Men som sagt, jag är inte orolig. Inte ännu i alla fall. Jag orkar inte gå och oroa mig för saker som kan hända. Det tar bara kraft och energi. Så det kanske var bra att det var just jag som fått höra alla dessa historier? Jag har även en liten överenskommelse med mig själv att inte googla för mycket, de svar man får är sällan bra. Man vet heller inte vilka förutsättningar personen som svarat haft. Det är ju ungefär ingen som berättar om tidigare sjukdomsbilder, genuppsättningar och fysisk form. Så jag kontaktar min barnmorska och tänker sunt förnuft i många frågor.

Min barnmorska kommenterade det bra sist vi sågs. Du verkar ha bestämt dig för att det ska vara en bra graviditet och då blir nog också så!

Det återstår att se. Men jag känner mig tip top så här långt. Kanske inte om jag står länge i köket, då gör det ont i ryggen. Men det gjorde det säkert innan också. Jag har ju inte tränat på ett tag...