torsdag 4 december 2008

En annan tid till mötes.

Idag har jag varit på begravning. Sambons farmor har lämnat jordelivet för att återförenas med sin man. Mäktigt.

Jag insåg att jag gillar begravningar, om man kan säga så. Det är så vackert. En hel dag ägnad till en person, som har betytt så mycket för så många. Egentligen borde alla dessa fina ord om personen, som nämns en sådan dag sägas medan denne är vid liv. Kanske förstod inte han eller hon vilken otrolig gåva man varit för andra och hur mycket man verkligen har betytt. Då är det i alla fall fint att man kan ägna en hel dag för ljusa minnen av den personen och låta henne eller honom få vara i centrum.

Personligen skulle jag önska en begravning med fler glada låtar än vad som kanske kan kallas normalt, och jag hoppas att de som kanske skulle komma kunde vara klädd i annat än vitt och svart. Det är fint och bra symboliskt, men liiiite mer färg skulle ju inte heller skada!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är en egoist då det gäller begravningar. Jag vill inte sitta där och minnnas, jag vill ha den älskade kvar. Här hos oss!

Jag hatar att känna mig så där avskalad och ledsen. Sårbar. Sitta och lyssna på prästen och kämpa mot tårarna då allt man vill är att gömma ansiktet i någons famn och hulka ohejdat. Men så gör man ju inte på begravningar...

Usch jag gillar inte begravningar.

S sa...

Viktoria: Det beror ju självklart VÄLDIGT mycket på vem som gått bort. Ibland blir det ju faktiskt bara jobbigt, när det är oväntat och någon från helt fel generation.

Men när en äldre person får lämna jordelivet tycker jag att det är fint att man kan ägna hela dagen till någon som gett så mycket under sitt liv.