Jag har aldrig varit rädd för att jobba. Jag har jobbat varje sommarlov från åttonde klass, förutom två. Ett av åren hade jag ett heltidsarbete och ett annat år ansåg jag mig själv vara värd att stämpla. Men då har jag å andra sidan alltid haft ett extrajobb och jobbat helger hit och helger dit. På somrarna har jag varit ledig kanske 2 veckor och strödagar. Jag gillar att jobba, jag klagar inte. Jag har valt det helt själv och känner mig fortfarande ganska så nöjd med dessa beslut.
Men alltså nu tror jag att det har vänt. Jag var i norrland för några veckor sedan för att fixa min tand. Det blev en så kallad semester på en vecka. Landade i storstaden igen, en tisdag. Satte foten på jobbet på onsdag. Jobbade till 22.30 samma dag, utan att veta detta när jag gick dit på morgonen. Sedan jobbade jag 8-23.30 på fredagen, ledig lördag, jobbade 8-22 på söndagen. Sen hade jag jour dygnet runt veckan efter. På de dagar jag jobbade i augusti hade jag jobbat 34 övertidstimmar. Det gör mig egentligen inget att behöva sitta där på jobbet. Jobbet måste göras och någon måste göra det. Om det då blir jag, så visst.
Nu har jag varit ledig i en vecka. Satte foten på jobbet imorse och får genast veta att Torsdagkväll är vigd till jobb. Jag har en annan inbokad aktivitet den kvällen, min kollega jobbade kväll i tisdags och är inte alls speciellt sugen på att jobba kväll igen. Mitt samvete säger att jag måste jobba. Men jag hatar mitt samvete, för det är alltid samvetet som ska ställa till det. Samvetet lever ett annat liv än resten av mig, vilket är enerverande. Nästa vecka har vi en stor grej som ska sjösättas på jobbet. Denna sjösättning har planerats lääänge, sen innan jag började jobba och länge innan dess tror jag. Detta betyder att det blir mer jobb i flera dagar och kvällar. Helgen också, så klart.
Vad är det för fel? Så fort jag blir ledig så hinner jag bara tillbaka till jobbet för att jobba in alla de timmar jag vilat upp mig. Så jag är egentligen tillbaka på ruta ett efter två veckor. Då har jag jobbat in de timmar jag varit ledig och är helt mentalt sönderstressad.
Varför klagar jag? Jag gillar ju att jobba egentligen. Har jag kanske fel jobb??
Men alltså nu tror jag att det har vänt. Jag var i norrland för några veckor sedan för att fixa min tand. Det blev en så kallad semester på en vecka. Landade i storstaden igen, en tisdag. Satte foten på jobbet på onsdag. Jobbade till 22.30 samma dag, utan att veta detta när jag gick dit på morgonen. Sedan jobbade jag 8-23.30 på fredagen, ledig lördag, jobbade 8-22 på söndagen. Sen hade jag jour dygnet runt veckan efter. På de dagar jag jobbade i augusti hade jag jobbat 34 övertidstimmar. Det gör mig egentligen inget att behöva sitta där på jobbet. Jobbet måste göras och någon måste göra det. Om det då blir jag, så visst.
Nu har jag varit ledig i en vecka. Satte foten på jobbet imorse och får genast veta att Torsdagkväll är vigd till jobb. Jag har en annan inbokad aktivitet den kvällen, min kollega jobbade kväll i tisdags och är inte alls speciellt sugen på att jobba kväll igen. Mitt samvete säger att jag måste jobba. Men jag hatar mitt samvete, för det är alltid samvetet som ska ställa till det. Samvetet lever ett annat liv än resten av mig, vilket är enerverande. Nästa vecka har vi en stor grej som ska sjösättas på jobbet. Denna sjösättning har planerats lääänge, sen innan jag började jobba och länge innan dess tror jag. Detta betyder att det blir mer jobb i flera dagar och kvällar. Helgen också, så klart.
Vad är det för fel? Så fort jag blir ledig så hinner jag bara tillbaka till jobbet för att jobba in alla de timmar jag vilat upp mig. Så jag är egentligen tillbaka på ruta ett efter två veckor. Då har jag jobbat in de timmar jag varit ledig och är helt mentalt sönderstressad.
Varför klagar jag? Jag gillar ju att jobba egentligen. Har jag kanske fel jobb??
2 kommentarer:
Hinner du ha riktigt roligt fredagkväll och lördagdag? Kanske väger upp det jobbiga jobbet lite?
fia: det är nästa helg jag jobbar helg. Den här helgen blir jag ledig.
Skicka en kommentar