Som många andra i det här landet satt jag bänkad framför TV-apparaten igår. Mest för att jag efter ett tag blev rädd att jag kanske skulle missa något, om jag inte tittade. Men också för att jag dagen/kvällen/natten innan varit på projektavslutning med mina kollegor och soffan var det bästa alternativet till umgänge under dagen, utöver min äkta hälft.
Vad ska man säga? Det var vackert, jag diggade Daniels tal och Daniels pappas tal. Kungens tal var ett kungatal -si så där underhållande. Jag somnade innan valsen och kämpade mig förbi tårtan. 330 cm och 250 kg. "Det blir man mätt på" kommenterade maken.
Jag har nog en liten önskan om att få vara prinsessa själv, men inte för uppdragen eller de fantastiska möjligheterna, utan för att få höra vad man pratar om. När de sitter där vid borden och ska samtala med varandra. Pratar man om blöjsorter och vilka regnkläder som är bäst för barnen? Jämför man järn sjuor och tipsar varandra om hotell i diverse städer världen över? Eller pratar man världsekonomi och omöjliga ekonomiska termer? Jämför tiarornas årtal och orden med varandra och nyfiket undrar var porslinet kan härstamma ifrån? Snackar man skit om de som satt med mobiltelefonerna på i kyrkan och fotade? Det finns massor av frågor som jag vill få svar på.
Klänningen ska man väl kanske också säga något om. Alla tycker att den är så fantastisk att man knappt vågar tänka en annan tanke. Men om sanningen ska fram kan jag tycka att den var tråkig. Fin, absolut. Men trist. Jag hade inte förväntat mig annat än snudd på världens längsta släp, så det var ingen överraskning. Men sen var den ganska slätstruken. Jag gillar stilrent, jag själv hade en enkel klänning. Men någonting mer spännande än den utåtvikta kragen hade jag gärna sett. Men hon var och är skitsnygg, vår kronprinsessa!
Äsch. Jag hade inte mycket att komma med. Men jag kom på en tanke ungefär strax efter att jag överlevt tårtvisningen. Man kanske skulle ringt runt till alla och frågat om vi skulle ta på oss våra övergivna brudklänningar dagen till ära och göra ett jippo av det hela. För den hänger ju bara där...
Vad ska man säga? Det var vackert, jag diggade Daniels tal och Daniels pappas tal. Kungens tal var ett kungatal -si så där underhållande. Jag somnade innan valsen och kämpade mig förbi tårtan. 330 cm och 250 kg. "Det blir man mätt på" kommenterade maken.
Jag har nog en liten önskan om att få vara prinsessa själv, men inte för uppdragen eller de fantastiska möjligheterna, utan för att få höra vad man pratar om. När de sitter där vid borden och ska samtala med varandra. Pratar man om blöjsorter och vilka regnkläder som är bäst för barnen? Jämför man järn sjuor och tipsar varandra om hotell i diverse städer världen över? Eller pratar man världsekonomi och omöjliga ekonomiska termer? Jämför tiarornas årtal och orden med varandra och nyfiket undrar var porslinet kan härstamma ifrån? Snackar man skit om de som satt med mobiltelefonerna på i kyrkan och fotade? Det finns massor av frågor som jag vill få svar på.
Klänningen ska man väl kanske också säga något om. Alla tycker att den är så fantastisk att man knappt vågar tänka en annan tanke. Men om sanningen ska fram kan jag tycka att den var tråkig. Fin, absolut. Men trist. Jag hade inte förväntat mig annat än snudd på världens längsta släp, så det var ingen överraskning. Men sen var den ganska slätstruken. Jag gillar stilrent, jag själv hade en enkel klänning. Men någonting mer spännande än den utåtvikta kragen hade jag gärna sett. Men hon var och är skitsnygg, vår kronprinsessa!
Äsch. Jag hade inte mycket att komma med. Men jag kom på en tanke ungefär strax efter att jag överlevt tårtvisningen. Man kanske skulle ringt runt till alla och frågat om vi skulle ta på oss våra övergivna brudklänningar dagen till ära och göra ett jippo av det hela. För den hänger ju bara där...
1 kommentar:
Haha, jag är inne på samma tanke, vad tusan snackar de om? De som känner varann väl tramsar säkert mycket, men resten..? Hm... Victoria var verkligen vackrare än någonsin och talen var fantastiska. Maten hade jag gärna smakat på...
Skicka en kommentar