Jag sitter i hallen i radhuset i Ångermanland. I huset där jag gjorde många saker för första gången. Det var där jag växte upp.
Jag är nog i 5-års åldern. Jag har mjölkchokladbruna loafer-liknande skor. Skosnörena löper i fyra hål på vardera sida om plösen. Snörena är i färgen mörkbrun, näsan åt det svarta hållet. Runda och lite vaxade så där. Jag kommer ihåg att skon var fotriktig, men att jag nog inte tyckte att dom var speciellt tjusiga. Men det var de skor jag ägde helt enkelt.
Jag sitter på det avlånga hallgolvet, det är vår ute. Min syster, fem år äldre än mig, sitter bredvid. Hon har en stor portion tålamod. Något jag aldrig haft speciellt mycket av. Det övas frenetiskt. Jag får kramp i höger pekfinger. Jag ska lära mig! Envisheten är mycket bättre än tålamodet.
Tillslut så har jag lärt mig att knyta mina skosnören för första gången i mitt liv. Jag kan göra det, alldeles själv. Den lyckan kommer jag ihåg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar