Jag har ett problem

Problemet är inte speciellt stort och det har nog en del med min personlighet att göra.

När jag besöker min hemstad, den stad där mamma och pappa bor känner jag att jag vill slappna av. Vara med mamma och pappa. Det är trots allt till dom jag åker när jag besöker Umeå.

Samtidigt får jag dåligt samvete över att jag inte hälsar på alla andra jag känner där. Jag VILL VERKLIGEN träffa alla. Men det går liksom inte.

Oftast räcker inte tiden till, oftast vill jag gärna vara med mamma och pappa. De blir så glada när man kommer upp dessutom.

Det med personligheten är att jag vill gärna vara alla till lags. Det är otroligt svårt, det vet jag. Men jag vill. Jag vill absolut inte att personer ska känna att jag inte hälsat på dem för att jag inte ville. Det har inte med det att göra.

Jag kan bli jättestressad av det här. Det låter kanske värre än vad det är i verkligheten, men det är jobbigt. I sommar ska jag försöka att hinna med att träffa alla fina norrländska vänner också!! Ni får börja flytta ner snart, så det så!