Jag påstår mig ha ett av världens bästa immunförsvar.
Men nu har jag suttit och garvat åt ingenting. INGENTING. Absolut ingenting. Det bara bubblade och sen var det kört. Jag bara skrattade och skrattade och det gjorde ont i magen. Fruktansvärt frustrerande när ingen annan skrattar. Det vill säga min man. För det är bara vi här! Kommentaren efter ett tags garvande var: Du verkar vara i en emotionell kris. Tja vars, nåt hamnade på sniskan inom mig i alla fall.
Jag kan omöjligt må bra. Eller så är det precis det jag gör! Sminket är över hela ansiktet.
Men det är samtidigt väldigt befriande när det händer. Alldeles för sällan bara. Jag och bästa T brukade kunna skratta så tårarna sprutade till höger och vänster. Men det var länge sedan sist...
(När hälften ovan var skrivet så var det kört igen...vad händer?)
4 kommentarer:
Jag är rädd att immunförsvaret inte har mycket att göra med den psykiska hälsan. ;)
Fast jag tror att ett gott skratt förlänger livet, så nu har du säkert skrattat till dig ett par månader extra, bara så där!
Ponder: Nä, men jag är nog inte riktigt frisk i huvudet i alla fall. Men det verkar inte vara något större problem ändå!
Jag tror att jag skrattade mig till ytterligare ett halvår faktiskt. Jag skrattade jättemycket och det var jättekonstigt. Men roligt!
tider jag saknar! vi borde ses. kram
Frk S: Ja, det borde vi verkligen! KRAM!
Skicka en kommentar