Det var länge sedan jag tjötade om jobbet här på bloggen och det är ju tur, för det var ju bara gnäll på den tiden.
Jag har min sista beredskapsvecka den här veckan, eftersom jag bytt jobb. Beredskap brukar vara hyfsat lugnt, för min del. Men idag när jag satt på Gunnarssons på Söder ringde beredskapstelefonen och det var bara att dra sig hemåt. Stressen som börjar och byggs på allt eftersom, efter ett sånt samtal är för mig enormt svår att hantera. Jag börjar må illa. Jag kan inte prata. Jag blir otrevlig (så det kanske är bra att jag inte kan prata). Jag blir arg. Det är med andra ord tur att jag inte jobbar där mer. Bussen har aldrig kört så långsamt. Människor har aldrig lyft fötterna i en så långsam takt förut på väg ut ur bussen. Hissen upp, den har defenitivt aldrig varit så seg på att ta mig upp till trean.
Nu sitter jag här, med datorn i mitt knä och undrar vad jag ska göra. Har undrat det i 2,5 timme faktiskt. Jag har försökt att dirigera människor åt rätt håll, men det är svårt att säga till andra vad dom ska göra med sina egna saker, när man inte ens kan den tekniken. Det är också svårt när man inte vet vad som är rätt. Vänta är vad jag gör nu, med fuktig armhåla och stress i hjärtat.
Det är så skönt att det bara är två nätter kvar.
Jag har min sista beredskapsvecka den här veckan, eftersom jag bytt jobb. Beredskap brukar vara hyfsat lugnt, för min del. Men idag när jag satt på Gunnarssons på Söder ringde beredskapstelefonen och det var bara att dra sig hemåt. Stressen som börjar och byggs på allt eftersom, efter ett sånt samtal är för mig enormt svår att hantera. Jag börjar må illa. Jag kan inte prata. Jag blir otrevlig (så det kanske är bra att jag inte kan prata). Jag blir arg. Det är med andra ord tur att jag inte jobbar där mer. Bussen har aldrig kört så långsamt. Människor har aldrig lyft fötterna i en så långsam takt förut på väg ut ur bussen. Hissen upp, den har defenitivt aldrig varit så seg på att ta mig upp till trean.
Nu sitter jag här, med datorn i mitt knä och undrar vad jag ska göra. Har undrat det i 2,5 timme faktiskt. Jag har försökt att dirigera människor åt rätt håll, men det är svårt att säga till andra vad dom ska göra med sina egna saker, när man inte ens kan den tekniken. Det är också svårt när man inte vet vad som är rätt. Vänta är vad jag gör nu, med fuktig armhåla och stress i hjärtat.
Det är så skönt att det bara är två nätter kvar.
4 kommentarer:
Heja dig!
fia: Tack!
Skönt! Mot nya utmaningar! :)
Viktoria: Ja, det är skitroligt! Jag har redan börjat med det nya, men har haft kvar beredskapen lite längre.
Inte länge kvar nu!!
Skicka en kommentar