Min mormor, snart 93, är väldigt orolig över att jag kanske inte kan bli gravid. Det finns inget som tyder på att jag inte skulle kunna bli det, men det finns heller inget som säger att jag självklart kan bli det. Vi har liksom inte försökt att bli gravida. Men mormor är lite orolig och har påpekat detta på sina egna lite originella vis under senare tid. (Antagligen den sötaste mormor kan ha!)
Igår pratade jag en snabbis med mamma och berättade att lilla söta återigen hade tagit upp ämnet på sitt lilla egna vis. Mamma kontrar då med att berätta om morfar. När mamma och hennes syskon väntade barn hade tydligen morfar ruskat på huvudet och tyckt synd om oss. Vi som skulle bli hans barnbarn. Att födas till denna världen, det var hemskt att hans barn ville utsätta oss för det. Jag anar att han gjorde det med lite pillemariska ögon och med viss nyfikenhet på vilka vi var, men han var nog allvarlig till viss del också.
Idag har jag sett reprisen av Uppdrag Granskning och reportaget om Linnéa i Bjästa. Hört prästen i Bjästa, rektorn, skolkamraterna och skolkamraternas föräldrar och/eller andra äldre personer. Emellanåt grät jag för att sedan känna hopplöshet och ilska. Vad är det för värld vi lever i? Att nyblivna tonåringar tycker att en redan våldtagen 14-årig tjej borde bli våldtagen på riktigt så att hon får veta hur det är och därmed även få sitt straff. Hur kan en jämnårig önska någon annan det? Hur kan en präst tycka att han gjort en god gärning när han låtit gärningsmannen ge sina före detta klasskamrater och lärare blommor på skolavslutningen i kyrkan? Eller som prästen själv sa -utföra en stark demonstration. Reflekterade han ens över att Linnea själv inte var där, av någon anledning? Varför tog hans lärare emot blommorna leendes?
Varför skulle jag vilja försöka att få barn idag? När morfar tyckte synd om mig, innan jag ens sett dagsljus eller förstått vad ett liv är, var världen ändå ganska ljus. Nej, mormor, det känns inte speciellt lockande att gå hem och sy små kläder, som du tyckte att jag skulle göra. Jag är nog på morfars sida den här gången. I alla fall ett tag till.
Igår pratade jag en snabbis med mamma och berättade att lilla söta återigen hade tagit upp ämnet på sitt lilla egna vis. Mamma kontrar då med att berätta om morfar. När mamma och hennes syskon väntade barn hade tydligen morfar ruskat på huvudet och tyckt synd om oss. Vi som skulle bli hans barnbarn. Att födas till denna världen, det var hemskt att hans barn ville utsätta oss för det. Jag anar att han gjorde det med lite pillemariska ögon och med viss nyfikenhet på vilka vi var, men han var nog allvarlig till viss del också.
Idag har jag sett reprisen av Uppdrag Granskning och reportaget om Linnéa i Bjästa. Hört prästen i Bjästa, rektorn, skolkamraterna och skolkamraternas föräldrar och/eller andra äldre personer. Emellanåt grät jag för att sedan känna hopplöshet och ilska. Vad är det för värld vi lever i? Att nyblivna tonåringar tycker att en redan våldtagen 14-årig tjej borde bli våldtagen på riktigt så att hon får veta hur det är och därmed även få sitt straff. Hur kan en jämnårig önska någon annan det? Hur kan en präst tycka att han gjort en god gärning när han låtit gärningsmannen ge sina före detta klasskamrater och lärare blommor på skolavslutningen i kyrkan? Eller som prästen själv sa -utföra en stark demonstration. Reflekterade han ens över att Linnea själv inte var där, av någon anledning? Varför tog hans lärare emot blommorna leendes?
Varför skulle jag vilja försöka att få barn idag? När morfar tyckte synd om mig, innan jag ens sett dagsljus eller förstått vad ett liv är, var världen ändå ganska ljus. Nej, mormor, det känns inte speciellt lockande att gå hem och sy små kläder, som du tyckte att jag skulle göra. Jag är nog på morfars sida den här gången. I alla fall ett tag till.
2 kommentarer:
Oerhört skrämmande. Masspsykos. Vad är det som händer?
Omentjej: Ja, nåt sånt. Masspsykos. Det är hemskt!
Skicka en kommentar