Idag sprang jag rekordkort. Riktigt kort.. Jag fick världens håll längst ner i magen. Dessutom blev magen stor som en spärrballong och jag blev nästan skraj att jag skulle skita på mig. Hemskt var det. Fast jag visste hela tiden att jag inte skulle göra en bajsmannen. Jag var inte ens nära. Jag tror att problemet uppstod av näringsbrist.Om vi ska prata lite om bajsmannen så kan jag inte förstå hur man kan springa Avenyn ner och känna diarrén rinna ner över sitt knä...
4 kommentarer:
Ähh, ibland blir det kort. Det är bara att ta igen när någon annan dag. Att springa med magsmärtor är inte bra.
Bajsmannen hade helt undgått mig. Jag skulle nog ha dött...
J: Ja, om inte annat av skam... Såg en intervju med honom, han hade en sån bra tid så att bryta var inget alternativ. Stackarn. 19 år.
He he, det är ju det jag sagt hela tiden: Att du kommer bli en sån där fanatsik maratonlöpare! ;) Men vad skulle han gjort, bajsmannen? Slutat springa, bett folk kliva åt sidan och vacklat in på någon restaurang? "Jo, eh, hej... Jag har råkat ut för en liten olycka, kan jag få låna eran toalett?". :D
Skönt att du klarade dig den här gången i allafall.
Ponder: Jag var inte speciellt nära, jag har fortfarande inte besökt vattenklosetten, så det är lugnt!
Det finns ju bajjamajor efter vägarna...brukar i alla fall finnas. Bryta kan man ju också göra. Skita i den bra tiden. Förnedrad är det sista jag skulle vilja bli i alla fall, i internetåldern.
Skicka en kommentar