Igår kväll, närmare natten, gick den sista av våra kulturella aktiviteter av stapeln. Vi besökte Berns Salonger och gungade i takt med Erykah Badu och hennes sjumannaband och tre körerskor!
Eller få se nu. Gungade jag i takt med Badu och de andra 10 personerna på scen som föds med rytmen i blodet? Njae...inte i takt, nej. Min koordination är under all kritik och jag är sjukt medveten om det. En på balkongen inne på Berns verkade däremot lite mindre medveten om hennes orytmiska rörelser. Desto roligare för oss andra! Jag önskar att jag fått bara lite av en mörkhyad persons helt makalösa rytm. Hur gör dom??! Jag förstår inte. Det gungas och hoppas och sjungs utan att tappa takten en enda gång. Märkligt. Snyggt gör dom det också. Ännu märkligare.
Jag är SJUKT avundsjuk på dem!
Själva konserten kan recenseras som bra. Jag är nöjd för mina pengar. MEN, för det finns ett STORT men. Om en konsert ska börja 21.30 vet man att den inte börjar vid utsatt tid. Visst kan man få vänta i en timme och det känns helt okej. Men igår stod vi i ganska exakt en timme och väntade på att Badu skulle kliva upp på scenen. Efter 30-45 minuter stod alla på golvet stilla och bara väntade. Ingen orkade dansa längre, i princip ALLA var less. En timme efter utsatt tid kliver bandet upp på scen. 15 minuter senare kliver kören upp på sen. Ytterligare en kvart senare entrar Badu själv scenen som en Diva jag skulle vilja gå och läxa upp. Så less var jag. Den sista halvtimmen innan hon entrade scenen hade bandet spelat samma melodi, konstant. Fyra ackord om och om och om och om igen. Snacka om hjärntvätt. Det började buas från golvet mot scenen. Sen kom hon. Skred bokstavligen in, med en blick tillhörande en störig diva. DÅ, då brast det. Jag blev skit-sur.
Det gick över. Hon va grym! Men tyvärr fick man stå och vänta alldeles för länge för att kunna orka hålla ihop kroppen hela konserten. Mina fötter värker fortfarande! Hemresan med älskade SL är ju en historia för sig också.
Nu måste vi skriva en ny kulturlista att börja beta av. Kom med förslag vett ja'!!
Eller få se nu. Gungade jag i takt med Badu och de andra 10 personerna på scen som föds med rytmen i blodet? Njae...inte i takt, nej. Min koordination är under all kritik och jag är sjukt medveten om det. En på balkongen inne på Berns verkade däremot lite mindre medveten om hennes orytmiska rörelser. Desto roligare för oss andra! Jag önskar att jag fått bara lite av en mörkhyad persons helt makalösa rytm. Hur gör dom??! Jag förstår inte. Det gungas och hoppas och sjungs utan att tappa takten en enda gång. Märkligt. Snyggt gör dom det också. Ännu märkligare.
Jag är SJUKT avundsjuk på dem!
Själva konserten kan recenseras som bra. Jag är nöjd för mina pengar. MEN, för det finns ett STORT men. Om en konsert ska börja 21.30 vet man att den inte börjar vid utsatt tid. Visst kan man få vänta i en timme och det känns helt okej. Men igår stod vi i ganska exakt en timme och väntade på att Badu skulle kliva upp på scenen. Efter 30-45 minuter stod alla på golvet stilla och bara väntade. Ingen orkade dansa längre, i princip ALLA var less. En timme efter utsatt tid kliver bandet upp på scen. 15 minuter senare kliver kören upp på sen. Ytterligare en kvart senare entrar Badu själv scenen som en Diva jag skulle vilja gå och läxa upp. Så less var jag. Den sista halvtimmen innan hon entrade scenen hade bandet spelat samma melodi, konstant. Fyra ackord om och om och om och om igen. Snacka om hjärntvätt. Det började buas från golvet mot scenen. Sen kom hon. Skred bokstavligen in, med en blick tillhörande en störig diva. DÅ, då brast det. Jag blev skit-sur.
Det gick över. Hon va grym! Men tyvärr fick man stå och vänta alldeles för länge för att kunna orka hålla ihop kroppen hela konserten. Mina fötter värker fortfarande! Hemresan med älskade SL är ju en historia för sig också.
Nu måste vi skriva en ny kulturlista att börja beta av. Kom med förslag vett ja'!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar