Efter att ha besökt Stockholms mer centrala delar i hopp om att en 50-tals klänning skulle leta upp mig, skulle jag ta mig hemåt. Åker i vanlig ordning kollektivt och avslutar alltid hemresan med buss eller tvärbana. Oftast tvärbana.
Ikväll använde jag mig åter igen av tvärbanan. Vid första hållplatsen hoppar en kvinna med hund på tåget. Hon börjar genast att skälla på den stackars hunden som av någon anledning gick in i tåget snabbare än matte. Resultatet blev att matte höll på att hamna utanför dörren och hunden innanför. Men de kom båda med och kvinnan börjar som sagt resan med att skälla på hunden, med hjälp av sin riktigt rossliga röst. Det finns många attribut som kan visa på att en person har problem med alkoholen. Alternativt sänder personen ut något som kanske kan kallas för vibbar, som gör att man hajjar till och tanken kommer. Genast har vi placerat personen i ett fack. Ett fack som de inte förtjänar.
Undra varför så många av oss egentligen ryggar tillbaka, blir tysta när de försöker prata med oss. Mummlar något tillbaka, håller med. Håller troligast med personen bara för att slippa en vidare diskussion? Idag ville kvinnan försäkra alla om att hennes hund faktiskt fick sitta där. Hon berättade det säkert åtta gånger på tre minuter. Det var ju faktiskt en djurvagn. En äldre dam ville inte sitta kvar, påstod att hon var hundrädd, så hon gick därifrån. Ska jag vara ärlig var hon nog mer rädd för matte än hunden. Matte fortsatte försäkra alla oss andra att hennes hundvalp (hundvalp -my ass!! Det var en STOOOR hund) inte var av den sorten som bits.
Den rossliga, trötta rösten lyckades nog inte övertyga någon av oss i vagnen i någonting av vad hon sa. Även om många satt och hummade och höll med. Jag blev irriterad över att ingen kunde svara normalt en enda gång. Jag satt inte så till att jag kunde ha svarat. Hon talade aldrig direkt till mig heller. Men ett riktigt "Ja" hade väl någon kunnat kosta på sig!
Kommer på mig själv att jag är nöjd över att ha suttit med ryggen mot händelsens centrum när jag klev av. Insåg hur obekväm jag kännt mig där inne. Så trots mina ilskna tankar om mina medpassagerare och deras sätt att besvara kvinnan, insåg jag att jag inte är bättre själv. Men jag tror i alla fall att jag hade svarat med ett riktigt och helt uttalat "Ja", inte hummat. Eller, jag hoppas att jag gör det nästa gång i alla fall!
Ikväll använde jag mig åter igen av tvärbanan. Vid första hållplatsen hoppar en kvinna med hund på tåget. Hon börjar genast att skälla på den stackars hunden som av någon anledning gick in i tåget snabbare än matte. Resultatet blev att matte höll på att hamna utanför dörren och hunden innanför. Men de kom båda med och kvinnan börjar som sagt resan med att skälla på hunden, med hjälp av sin riktigt rossliga röst. Det finns många attribut som kan visa på att en person har problem med alkoholen. Alternativt sänder personen ut något som kanske kan kallas för vibbar, som gör att man hajjar till och tanken kommer. Genast har vi placerat personen i ett fack. Ett fack som de inte förtjänar.
Undra varför så många av oss egentligen ryggar tillbaka, blir tysta när de försöker prata med oss. Mummlar något tillbaka, håller med. Håller troligast med personen bara för att slippa en vidare diskussion? Idag ville kvinnan försäkra alla om att hennes hund faktiskt fick sitta där. Hon berättade det säkert åtta gånger på tre minuter. Det var ju faktiskt en djurvagn. En äldre dam ville inte sitta kvar, påstod att hon var hundrädd, så hon gick därifrån. Ska jag vara ärlig var hon nog mer rädd för matte än hunden. Matte fortsatte försäkra alla oss andra att hennes hundvalp (hundvalp -my ass!! Det var en STOOOR hund) inte var av den sorten som bits.
Den rossliga, trötta rösten lyckades nog inte övertyga någon av oss i vagnen i någonting av vad hon sa. Även om många satt och hummade och höll med. Jag blev irriterad över att ingen kunde svara normalt en enda gång. Jag satt inte så till att jag kunde ha svarat. Hon talade aldrig direkt till mig heller. Men ett riktigt "Ja" hade väl någon kunnat kosta på sig!
Kommer på mig själv att jag är nöjd över att ha suttit med ryggen mot händelsens centrum när jag klev av. Insåg hur obekväm jag kännt mig där inne. Så trots mina ilskna tankar om mina medpassagerare och deras sätt att besvara kvinnan, insåg jag att jag inte är bättre själv. Men jag tror i alla fall att jag hade svarat med ett riktigt och helt uttalat "Ja", inte hummat. Eller, jag hoppas att jag gör det nästa gång i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar