Jag har funderat på en sak på slutet. Eller, ett bra tag. Idag hörde jag dessutom en liten diskussion kring religionkunskap på radion.
Om man säger att man är kristen, då måste man ganska ofta genast förklara sig. Hur kan man vara det, varför skulle man vara det, det är ju helt snurrigt att tro på Gud! Säger man däremot att man tror på buddismen som religion, ja då nickar alla, hummar med och tycker att det var ju klokt. Men det kanske inte tilltalar just den personen som lyssnar. Varför behöver inte buddistförespråkaren befinna sig i försvarsställning med ett hundratal förklaringar i bakhuvudet?
Om man säger att man är kristen, då måste man ganska ofta genast förklara sig. Hur kan man vara det, varför skulle man vara det, det är ju helt snurrigt att tro på Gud! Säger man däremot att man tror på buddismen som religion, ja då nickar alla, hummar med och tycker att det var ju klokt. Men det kanske inte tilltalar just den personen som lyssnar. Varför behöver inte buddistförespråkaren befinna sig i försvarsställning med ett hundratal förklaringar i bakhuvudet?
2 kommentarer:
Ja, det är konstigt att det blivit så provocerande för folk att vara kristen. Undrar om det är det egna dåliga samvetet som spökar på något konstigt vis?
Hela diskussionen påminner mig om hur det var att vara vegetarian på 90-talet: Alltid ifrågasatt, alltid tvungen att förklara, om och om igen, varför jag inte åt kött. Folk kunde inte acceptera att jag tyckte som jag gjorde, utan försökte omvända mig, med de dummaste argumenten. Och då försökte jag aldrig pracka på någon annan mina åsikter...
Nej, fram för mer förståelse, oavsett om det gäller religion, ideologi eller något annat.
Ponder: Precis, förståelse. Eller acceptans kanske.
Skicka en kommentar