Jag vet inte jag, men jag tillhör nog ett släkte som det inte finns många av och jag vet inte hur många gånger jag har gått mot strömmen idag av just den anledningen. Dagens fråga har varit "Hur har semestern varit" och dagens följdkommentar, efter semesterrecensionen har varit "...men nu är det skönt med rutiner igen".
Jag hatar rutiner. Jag hatar att behöva kliva upp 06.00, lämna lägenheten 06.45, hoppa på tåget 07.04, promenera till arbetsplatsen och kliva innanför snurrdörren kl 07.31. Jobba. Komma hem från jobbet, laga mat, städa och ja, ni har nog förstått. Jag undrar om det har att göra med att jag inte kan/får bestämma själv, för det är ju trots allt någon annan (min arbetsgivare) som bestämmer de här tiderna åt mig. Alltså, det klart att min arbetsgivare inte säger att jag ska ta just precis 07.04 tåget. Jag kan ändra rutinen med intervaller på 15 minuter, det blir fortfarande en inrutad rutin.
Det jag vill är att känna att jag kan kliva upp 9.00 en onsdag. Börja jobba i pyjamas om jag vill. Jobba till 20.00 om det behövs. Kanske baka bullar mitt i jobbdagen, för att jag behövde göra något annat en stund? Åka in till stan och ta en långlunch en måndag, utan att behöva åka tillbaka till snurrdörrarna och sitta där till kl 20.00 samma dag. Jobba en regnig lördag och vara ledig en solig tisdag.
Men nu är det inte så och jag har ingen utarbetad plan för hur jag ska kunna ändra mitt inrutade liv. Ekonomiskt oberoende känns inte bakom hörnet precis. Inte frilans heller, för mitt jobb frilansar man inte inom.
Jag klev innanför snurrdörren idag för första gången på fyra veckor och det kändes inte helt okej. Även om det inte var det värsta som hade kunnat hända heller, så klart. Men jag älskar ju att jobba, så något är ju galet. Det är nog bara jag som är för ofyrkantig och bångstyrig.
Jag hatar rutiner. Jag hatar att behöva kliva upp 06.00, lämna lägenheten 06.45, hoppa på tåget 07.04, promenera till arbetsplatsen och kliva innanför snurrdörren kl 07.31. Jobba. Komma hem från jobbet, laga mat, städa och ja, ni har nog förstått. Jag undrar om det har att göra med att jag inte kan/får bestämma själv, för det är ju trots allt någon annan (min arbetsgivare) som bestämmer de här tiderna åt mig. Alltså, det klart att min arbetsgivare inte säger att jag ska ta just precis 07.04 tåget. Jag kan ändra rutinen med intervaller på 15 minuter, det blir fortfarande en inrutad rutin.
Det jag vill är att känna att jag kan kliva upp 9.00 en onsdag. Börja jobba i pyjamas om jag vill. Jobba till 20.00 om det behövs. Kanske baka bullar mitt i jobbdagen, för att jag behövde göra något annat en stund? Åka in till stan och ta en långlunch en måndag, utan att behöva åka tillbaka till snurrdörrarna och sitta där till kl 20.00 samma dag. Jobba en regnig lördag och vara ledig en solig tisdag.
Men nu är det inte så och jag har ingen utarbetad plan för hur jag ska kunna ändra mitt inrutade liv. Ekonomiskt oberoende känns inte bakom hörnet precis. Inte frilans heller, för mitt jobb frilansar man inte inom.
Jag klev innanför snurrdörren idag för första gången på fyra veckor och det kändes inte helt okej. Även om det inte var det värsta som hade kunnat hända heller, så klart. Men jag älskar ju att jobba, så något är ju galet. Det är nog bara jag som är för ofyrkantig och bångstyrig.
9 kommentarer:
Fortsätt så!
Du kanske skulle bli egenföretagare? Mycket jobb (fast det är ju du van vid), men fria tider...
Miriam: Att vara fyrkantig och bångstyrig tänkte du? Inga problem!
Ponder: Ja, men det var det som var problemet. Man frilansar liksom inte inom mitt yrke. Måste hitta på något annat isf...
Eller ofyrkantig.
Miriam: Ja, såklart! Jag koncentrerade mig så mycket på o:et att jag glömde bort det...
Jag känner exakt likadant och tack & lov har jag någorlunda stor frihet på mitt jobb (peppar, peppar). Helst skulle jag jobba hemifrån 80% av tiden.
Omentjej: Ja, 80% vore perfekt att jobba hemifrån! Då skulle jag även slippa köpa SL-kort. ;)
Om inte annat så gillar jag känslan av att inte ha reglerad arbetstid (och att ingen ifrågasätter hur jag lägger upp mitt arbete). Att det sedan är svårt att utnyttja friheten fullt ut är en annan sak...då jag ändå måste springa på möten och samarbeta med andra människor. Men det är guld värt att kunna jobba hemma ibland, ta en långlunch eller för all del jobba en hel söndag.
Någon lösning på ditt problem har jag dessvärre inte...
J: Nä, jag har inte heller någon lösning...med det kanske händer något med tiden?! Jag måste ju också vara på arbetsplatsen för alla möten till höger och vänster. Det har jag inga problem med. Inte att samarbeta heller egentligen. Det är bara känslan som är skitdryg.
Skicka en kommentar