Jag har nog inte förstått det helt själv

Jag får ideligen kommentarer på jobbet om att jag är så glad. Om jag inte skrattar fem gånger under lunchen, utan bara tre, eller inte levererar pikar med glimten i ögat över kaffekoppen undrar mina kollegor om något är fel. Det är det så klart inte, men man får ju träningsvärk i kinderna av att ständigt gå omkring och le!

Jag känner mig otroligt mycket gladare, dagarna och veckorna springer iväg, jag är sjukt harmonisk på arbetsplatsen och jag är så glad över mina nya kollegor. Det är ett fantastiskt gäng! Det är konstant feedback och jag börjar fundera på om jag verkligen kan axla de förväntningar de verkar ha. Men jag gör mitt bästa och hoppas att det duger.

När mina gamla kollegor undrar varför jag är så glad så har jag inget svar. Det bara är så. Det känns lite mysko att dom inte har sett mitt riktiga jag. Ett jag där jag går omkring och känner mig riktigt glad mest hela tiden. Jag har nog inte förstått det själv, men jag har varit otroligt arbetsdeprimerad. Nollställd. Gått och hoppats på förbättring, men inte gjort så mycket åt det själv. Inte orkat eller riktigt känt att utrymme funnits. Det fanns och finns antagligen andra saker som tynger mig emellanåt, men min gamla arbetssituation mörkade verkligen ner hela mitt sinne. Sakta men säkert tappade jag allt självförtroende jag haft.

Men nu är jag på väg tillbaka och det känns så skönt. Men det är först nu, när jag börjar känna igen mig själv, som jag förstår hur illa det har varit. Vi människor har verkligen lätt att anpassa oss till saker och sedan bara gå vidare i ren slentrian. Läskigt. Jag är glad att jag på något vis lyckades ta mig ur den där hemska bubblan! Någonting har jag ju gjort rätt och det känns skönt. Nu hoppas jag bara att detta fortsätter!