Det känns jättekonstigt att inte träffa kurskamraterna till veckan. Eller ens imorgon. Jag har känt mig totalt befriad från min arbetsplats och kommit i total trans kring mina kurskamrater. Okej, trans var väl lite att ta i kanske!
Dom hade ingen aning om mina känslor för dom. Inte jag heller. Fram till idag efter kursslut. Det slog mig helt plötsligt bara. Jag träffar inte de här personerna igen. Antagligen. Det känns riktigt trist faktiskt.
Dom hade ingen aning om mina känslor för dom. Inte jag heller. Fram till idag efter kursslut. Det slog mig helt plötsligt bara. Jag träffar inte de här personerna igen. Antagligen. Det känns riktigt trist faktiskt.
5 kommentarer:
Kanske ni kan träffas utanför kursen? Fika eller gå på någon för kursen passande föreläsning?
Viktoria: Det hade varit mysigt. Men ska jag vara ärlig kändes det inte som att resten av gruppen skulle vilja det... Jag blir alltid sentimental av såna här grejer.
Dessutom har vi inte bytt nummer med varann, eller något annat heller, för den delen. Det var ju synd!
Åh, jag känner igen den där känslan! Precis så kändes det när radiokursen var slut. Liksom tomt och sorgligt på samma gång. Och det går liksom aldrig att få tillbaka, för det var just vi, just då som gjorde det hela så bra.
Jag hamnar också ofta i det läget. Separationsångest är min grej även om jag önskar att det inte var så. Jobbigt.
Ponder: Precis. Det var vi, där och då.
Viktoria: Separationer är jobbiga. Jag kan inte komma ifrån det..
Skicka en kommentar