Åh...

Jag hatar när det händer. Man känner det kvällen innan, man har det i sig. Sedan går det en natt, man vaknar, känslan är kvar. Hopplöshet.

Jag vill att den här dagen ska ta slut redan när jag slår upp ögonen när jag vaknar. Jag skulle helst bara vilja vara hemma och göra ingenting. Men istället ska jag plaska mig till jobbet, le och förväntas vara glad. Idag vill jag ha en mötesdag. Där jag kan gömma mig bakom mitt kollegieblock och sitta och anteckna utan att veta vad det är som skrivs ner. Det ser i alla fall bra ut och det ser ut som att jag kanske gör något. Men egentligen är det testbildspipet i huvudet. Blankt. Inte hopp, inte förtvivlan. Inte glädje, inte sorg. Ingenting.

Ibland orkar jag bara inte. Jag skulle inte kalla detta för en depression, för det är det verkligen inte. Men nedstämd, ja. Men inte på det viset som man kanske behöver medicin för. Bara allmän onsdagshopplöshet. Jag hatar när det händer.

Bäst att jag drar till jobbet.