Jag har alltid varit väldigt noga med mina saker. Leksaker och andra prylar. Jag fick antagligen lära mig att ta hand om mina saker när jag var liten, för alla saker växer inte på träd. Plus att båda mina föräldrar varit väldigt försiktiga och insett värdet i det man har.
I somras gick jag igenom lite lådor hemma hos mamma och pappa och leksaker som både jag och min syster lekte med som små, vi är nu 31 och 36 år gamla, är intakta. Mina barn kommer att kunna leka med dessa när (eller om) det dyker upp några. Det klart att saker har gått sönder, men i det stora hela har vi alltid tagit hand om det vi ägt.
Det är en jättebra egenskap tycker jag! Men den ligger mig i fatet ibland.
Exempelvis kan jag känna att jag blir lite väl överbeskyddande över de saker jag äger när jag lånar ut dom. Till en del personer är det verkligen ingen som helst fara, man vet att de är hos likasinnade. Ibland vet man att det kan sluta hur som helst och när det befarade visar sig bli verklighet kan jag bli fly förbannad. Budbäraren kan antagligen se rök komma ut ur mina öron. Det är inte helt friskt. Jag måste försöka att bli bättre på det där. I skrivandets stund känner jag hur det knyter sig inombords. Självklart beror det ju på vad det är som lånas ut också. Och olyckor kan verkligen hända.
Nu vill jag inte att eventuella läsare som brukar låna saker slutar med det. För det är bara bra terapi! Dessutom är det väääldigt få som jag känner viss avighet emot och dom läser inte bloggen, mig veterligen. Så ni gör mig bara en tjänst om ni lånar saker! Och ännu bättre om ni pajjar något, då får jag lära mig att ta ett djupt andetag och tänka att det finns fler på affär'n!
I somras gick jag igenom lite lådor hemma hos mamma och pappa och leksaker som både jag och min syster lekte med som små, vi är nu 31 och 36 år gamla, är intakta. Mina barn kommer att kunna leka med dessa när (eller om) det dyker upp några. Det klart att saker har gått sönder, men i det stora hela har vi alltid tagit hand om det vi ägt.
Det är en jättebra egenskap tycker jag! Men den ligger mig i fatet ibland.
Exempelvis kan jag känna att jag blir lite väl överbeskyddande över de saker jag äger när jag lånar ut dom. Till en del personer är det verkligen ingen som helst fara, man vet att de är hos likasinnade. Ibland vet man att det kan sluta hur som helst och när det befarade visar sig bli verklighet kan jag bli fly förbannad. Budbäraren kan antagligen se rök komma ut ur mina öron. Det är inte helt friskt. Jag måste försöka att bli bättre på det där. I skrivandets stund känner jag hur det knyter sig inombords. Självklart beror det ju på vad det är som lånas ut också. Och olyckor kan verkligen hända.
Nu vill jag inte att eventuella läsare som brukar låna saker slutar med det. För det är bara bra terapi! Dessutom är det väääldigt få som jag känner viss avighet emot och dom läser inte bloggen, mig veterligen. Så ni gör mig bara en tjänst om ni lånar saker! Och ännu bättre om ni pajjar något, då får jag lära mig att ta ett djupt andetag och tänka att det finns fler på affär'n!
5 kommentarer:
Titta, det är som att läsa om sig själv! Ja, jag genomgår ju terapi sedan tösen fått mina gamla Barbie, My Little Pony's och annat smått och gott. Vi är många gånger lite oense om hur dessa ska behandlas, men då är det bara att knipa igen och plåstra om hjärtat lite. Det är ju faktiskt inte mina leksaker längre. Det är ett påfrestande, ständigt pågående arbete:)
Haha, exakt samma sak här! Kanske typiskt oss som är födda på 70-talet och tidigare? Det värsta jag vet (iaf i det här sammanhanget) är att låna ut böcker och få dem tillbaka tummade & vikta. Det brukar inte synas att jag läst mina... Eller kläder som blir förstörda, hemska tanke! ;)
Frk S: Jag känner med dig...vi kanske ska hitta någon gruppterapigrupp!?
Omentjej: Ja, kanske är det en 70-talsgrej? Jag gör hundöron på mina egna pocketböcker, men aldrig på en inbunden. Jag skulle aldrig göra det i någon annans bok oavsett pocket eller inbunden. Verkligen aldrig. Hemska tanke!
Att få tillbaka böcker med fläckar eller dyligt är verkligen HEMSKT! Usch.
Prata om onda ögat då!
Skulle du kunna komma och träna mina barn lite i det där? *sneglar på högen av halvtrasiga leksaker*
Ponder: Ehm...kanske ska satsa på att bli någon slags mentor? Ska tänka över det.
Skicka en kommentar