Det här är ju helt omöjligt. Jag har så många fina minnen!
Men ett roligt minne är när jag är i femårsåldern. Jag bor i Ångermanland och i Ångermanland fanns det mycket snö när jag var liten. Sjukt mycket snö. Jag gissar på att detta utspelar sig 1984-85. Vår familj är ingen skidfamilj. Inte på längden i alla fall.
Det är svinkallt ute. Så där kallt så att man inte vill gå ut i onödan. Och kolsvart. Pappa har under den här tiden en kompis som brukade komma förbi hemma hos oss oavsett om det passade eller inte och han steg bara in. Han ursäktade sig aldrig vad jag kommer ihåg, men ibland hade han med sig fikabröd!
Jag säger till pappa att jag vill ut och åka längdskidor i ett av elljusspåren. Pappa tycker självklart att det är en riktigt dålig idé eftersom det är svinkallt. Jag har hört talas om att det var under -20. Då är det inte behagligt någonstans att åka längdskidor. Antagligen så måste jag ha tjatat hål i huvudet på pappa, för jag vet att vi står i hallen, med overallerna och en hel massa andra kläder på och skidorna är redo att plockas ur förrådet. Då öppnas dörren och in klampar pappas kompis. Jag blir såklart arg på honom och tänker att nu kommer pappa inte alls att vilja åka skidor. Men iväg kom vi! Som sagt så måste jag ha tjatat något alldeles hemskt om han inte hade det oväntade besöket som argument och stannade hemma.
Jag måste ha varit grym på att argumentera, för när ger man upp mot en som är fem när det handlar om aktiviteter utomhus under istiden? Jag känner än idag hur arg och irriterad jag var över att pappa var så jobbig och att jag verkligen tjatade. Jag känner på samma sätt att jag blev jätteförvånad när jag kom ut och kände hur kallt det var. Men sedan var det inget mer med det.
Vi tar oss i alla fall till det helt folktomma elljusspåret, spänner på oss skidorna med råttfällebindning och jag började staka iväg. Kom fram till första högersvängen och där sluttar det även lite neråt för att sedan ta en ganska skarp kurva till vänster. Jag gissar på att sträckan jag färdats i den knarriga och iskalla snön är några hundra meter och känner att jag är väldigt kissnödig. Så jag säger det till pappa och tänker att det blir otroligt bökigt att kissa ute i skogen med alla dessa kläder på, men det är ju så man gör.
Pappa kontrar dock med att säga att det är så kallt så om jag kissar nu då blir strålen till is. Jag fick panik, knep ihop, vände om och for som ett skott till bilen. Vi åkte hem.
Pappa vann tillslut ändå.
Men ett roligt minne är när jag är i femårsåldern. Jag bor i Ångermanland och i Ångermanland fanns det mycket snö när jag var liten. Sjukt mycket snö. Jag gissar på att detta utspelar sig 1984-85. Vår familj är ingen skidfamilj. Inte på längden i alla fall.
Det är svinkallt ute. Så där kallt så att man inte vill gå ut i onödan. Och kolsvart. Pappa har under den här tiden en kompis som brukade komma förbi hemma hos oss oavsett om det passade eller inte och han steg bara in. Han ursäktade sig aldrig vad jag kommer ihåg, men ibland hade han med sig fikabröd!
Jag säger till pappa att jag vill ut och åka längdskidor i ett av elljusspåren. Pappa tycker självklart att det är en riktigt dålig idé eftersom det är svinkallt. Jag har hört talas om att det var under -20. Då är det inte behagligt någonstans att åka längdskidor. Antagligen så måste jag ha tjatat hål i huvudet på pappa, för jag vet att vi står i hallen, med overallerna och en hel massa andra kläder på och skidorna är redo att plockas ur förrådet. Då öppnas dörren och in klampar pappas kompis. Jag blir såklart arg på honom och tänker att nu kommer pappa inte alls att vilja åka skidor. Men iväg kom vi! Som sagt så måste jag ha tjatat något alldeles hemskt om han inte hade det oväntade besöket som argument och stannade hemma.
Jag måste ha varit grym på att argumentera, för när ger man upp mot en som är fem när det handlar om aktiviteter utomhus under istiden? Jag känner än idag hur arg och irriterad jag var över att pappa var så jobbig och att jag verkligen tjatade. Jag känner på samma sätt att jag blev jätteförvånad när jag kom ut och kände hur kallt det var. Men sedan var det inget mer med det.
Vi tar oss i alla fall till det helt folktomma elljusspåret, spänner på oss skidorna med råttfällebindning och jag började staka iväg. Kom fram till första högersvängen och där sluttar det även lite neråt för att sedan ta en ganska skarp kurva till vänster. Jag gissar på att sträckan jag färdats i den knarriga och iskalla snön är några hundra meter och känner att jag är väldigt kissnödig. Så jag säger det till pappa och tänker att det blir otroligt bökigt att kissa ute i skogen med alla dessa kläder på, men det är ju så man gör.
Pappa kontrar dock med att säga att det är så kallt så om jag kissar nu då blir strålen till is. Jag fick panik, knep ihop, vände om och for som ett skott till bilen. Vi åkte hem.
Pappa vann tillslut ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar