Landet där man stavar December med s.

Jag har nu gjort min dag i Norge. Det är ett spännande land. De är glada och låter glada. Även om mötesrummet inte hade tillräckligt med syre för 12 personer. Det fanns inte ens från mötets första minut, knappast sen det byggdes. Önskar att den glädjen smittade av sig på mig. För idag är jag arg och lite irriterad. Äcklad och förbannad.

Först av allt. Lastbilschauffören Anders Eklund, 42 år. Äcklig. Han är sjuk och hans släkt mår säkert dåligt eftersom de tydligen inte anat något, eller ens i sin vildaste fantasi hade kunnat tro att han skulle kunna ta ihjäl lilla SÖTASTE Engla. Eller Pernilla. Äcklig. Engla skulle få cykla hem själv från fotbollsplanen för första gången. Då måste äckel-Anders självklart åka dit med sin röda saab och beröva henne på lyckan och glädjen. Glädjen över att (antagligen) äntligen vara tillräckligt stor för att få cykla hem alldeles, alldeles, själv. Det var en viktig tid när man fick förtroendet att göra saker på egen hand. När mamma skickade mig till ICA för att handla mjölk eller ägg eller något annat som jag lätt kunde frakta hem för egen maskin, ensam. Jag va en stor flicka. Jag fick cykla ensam till affären! Engla fick aldrig bli så stor... Äcklet kom i vägen. Förbannelse. Men i vårt hem har vi tänt ett ljus för Engla. I köksfönstret. För söta Engla.
====================================================================

Jahapp. Då lämnar vi äcklet och byter även raskt ämne. Idag på flygplatsen Gardemoen i Oslo kom jag över en Aftonbladet i tryckt format. Jag har inte läst en tryckt Aftonbladet på bra länge! I denna tryckta tidning som man kan ha många olika åsikter om får jag upp en artikel, skriven av Kent Karlsson. Kent är det synd om. Han är fast i skuldträsket. Om jag förstått det hela rätt så vill han att staten ska gå in som garant för skuldsatta personer, så att dessa kan få ta sig ett skuldsaneringslån.

Jag orkar inte gå in på vad jag tänker i den specifika frågan. MEN. Det som gjorde mig upprörd är att det står så här i artikeln:

"Normalbeloppet, 4374 kr, är den summa du ska ha kvar när bostadskostnaden är betald. På dessa ska du betala fackavgift, försäkringar, hushållsel, telefon, bredband, hygienartiklar, kläder och mat. De ska också räcka till eventuella fritidssysselsättningar. Som ni kanske förstår är det inte så fett precis."

Normalbeloppet är det som också kallas existensminimum, I guess. Jag är en gammal student, och under den tiden hade jag, i mina mått, en abnorm hyra på 4349 kr i månaden. Det betyder att jag vet hur det är att inte ha det så fett. Jag valde själv att bo där, jag fick skylla mig själv att det var dyrt. Utöver hyran tillkom el, telefon och internet, mat, försäkringar och a-kassa. A-kassan höjdes till 366 kr/månaden. Jag övervägde att skita i den, men jag betalade och surade. När räkningarna var betalda och maten stod på bordet eller i kylskåpet fanns det pengar kvar, eftersom jag arbetade extra under hela tiden som jag pluggade. Jag hade det inte fett på något vis. Vissa månader var bättre än andra. Jag lånade pengar från csn också. Jag såg alltid till att kunna betala mina räkningar. Ingen avbetalning.

Får man leva på existensminimum av någon anledning kan man kanske inte ta ut svängarna och göra värsta resan. Det är trist att man ska behöva hamna där, men kära värld man måste inte se på sig själv som ett offer. Jobba extra! Då kan man kanske betala av sin skuld fortare eller vad det nu handlar om. Om man jobbar får man pengar. Lär man sig att hushålla med dem får man pengar över. 4374 kr är inte så förfärligt lite pengar. Känner att jag blir irriterad och tappar tråden. Vet inte riktigt längre vad jag hade att säga. Men 4374 är i alla fall bra att ha kvar när hyran är betald.

Någon dag ska jag blogga om min skuld till staten.