HERREGUD...

...vilken jätte dålig dag. Magen lever OM och jag är bara trött. Anar att det kan bero på järnbrist. Dumt att lämna ifrån sig en halvliter blod när man är i den kvinnliga perioden kanske?? Någon stackare på sjukhuset får sig i alla fall en påse blod med dåliga värden. Bättre än inga värden alls. Eller?

Sen har jag gått och blivit sjukt introvert. Skapa kontakter och erbjuda sig att ta sig an ett problem känns långt bort. Jag har alltid varit en glad prick som gillat att arbeta, men det vete sjutton vad som hände på vägen? Eget initiativ -vad är det?? Prata, ställa frågor -Hur gör man? Helt plötsligt har jag blivit socialt handikappad också. Jag förstår ingenting. Är det kanske självförtroendet som fått sig en känga av någon märklig anledning som jag inte känner till. Jag som lämnade Umeå med flaggan i topp. Stolt och glad över ett jobb lämnade jag norrland. Nu är jag inget annat än dammkornet i Horton, eller nåt liknande. Jag önskar att jag kunde sätta stopp på det hela.


Jag sitter och lyssnar, pupillen och iris åker som pingisbollar i vitan. Fram och tillbaka iakttar jag kollegorna och försöker förstå mig på deras problem. Men jag öppnar inte munnen. Nehej! Imorgon ska jag i alla fall få vara med och välja hårdvara till våra framtida projekt. Som om jag skulle öppna munnen då...vilket skämt!

Kanske skulle ta och ställa upp lite mål med mitt jobb och se till att säga saker ibland?! Hur ska jag annars bli en karriärskvinna?