Alldeles nyss blev jag tok-arg!! Riktigt förbannad. Vet inte om det är på mig själv eller andra, eller samhället eller vad det är. Det har i alla fall med utseendet att göra. Jag är antagligen en promille av alla som yttrar sig kring detta, men nu måste jag!
Har i tre dagar läst om tjejer som drabbats av anorexia. De har alla tre, oberoende av varandra, uttryckt någon form av känsla kring saknad kontroll och att maten har blivit det som de kunnat kontrollera. Detta har yttrat sig i självsvält. En tjej dog. En tjej "räddades" av att hon blev gravid mot alla odds. En annan, endast 20 år, eller 23. Skit samma, hon va väldigt ung. Nu förtidspensionerad på grund av tidigare sjukdom. VARFÖR blir det på detta vis?? Jag sitter här i soffan, irriterad som få. HUR kan det komma sig att vi tjejer alltid går och funderar på hur vi ser ut?? Jag blir lessen och inser hur stressad jag är inombords över hur jag ser ut. Har aldrig tänkt på det på det viset. Jag tror att alla tjejer jag känner har haft eller har någon form av ätstörning. Kanske kliver jag någon på tårna nu, men allvarligt. Så är det.
Ätstörningen behöver inte betyda att man helt slutar äta eller äter en apelsin och en halv gurka, MAX, per dag. Samtidigt som man tar snabba morgonpromenader innan en klyfta tvingas ner i strupen. Alternativt ger sig ut och springer några mil per dag eller går på alla träningspass som ges på det lokala gymet utan att äta just någonting. Det måste heller inte betyda att man hetsäter och sedan spyr upp det.
Jag anser att störningen har inträtt i någons liv när man överhuvudtaget funderar på vad som ska ätas eller hur det som ätits på bästa sätt kan tränas bort på ett effektivt sätt. Jag kom på mig själv med att fundera över om jag verkligen skulle värma en bulle till kaffet ikväll. HERREGUD -det är väl bara att äta! Jag har inte några extra kilon som jag känner till. Jag ser dom i spegeln, men det är bara en synvilla. Jag vill helst inte köpa kläder med en lapp som det står bokstaven L på. Det känns som att jag köper något gigantiskt. Kanske låter jag hellre bli?? Jag vet faktiskt inte, i skrivandets stund. Varför ens fundera över bullen? Jag är ingen som gillar kakor och bakelser nåt vidare, har aldrig varit. Jag är mer för chips. Men bullar, det har jag alltid gillat och jag hoppas att jag aldrig mer tänker efter om jag vill ha en bulle. Möjligtvis att jag tackar nej för att jag verkligen inte ÄR sugen, eller för att jag är tokmätt efter en gigantisk middag. Eftersom jag inte funderat över att jag ätit. Jag äter idag med stor aptit lunch och middag. Jag gillar verkligen mat! Men jag kan ärligt säga att jag ibland funderar över om jag kanske äter liiite för mycket.
Ofta så kan jag känna att det skämtas kring ämnet, men jag tror verkligen att det bakom varje leende finns någon liten gnutta ångest hos många tjejer. Man säger att man tränar för att det är sunt, häver ur sig att man är hungrig som ett djur och gör skenet av att man äter massor. Men massor av VAD? Man berättar gärna hur sjuukt mycke man åt igår, men är det verkligen sanningen? Eller kanske berättar man glatt i detalj vad man åt så att den man pratar med ska få en bild av hur onyttig man är. Det kanske bara är ett sätt att förtränga störningen hos sig själv? Man hör sig själv säga alla onyttigheter man stoppat i sig och omedvetet känns det som att man inte bryr sig i vad man ätit. Alternativt att man försöker framstå som någons om kan äta en massa skräp utan att det påverkar ens fysik. Då blir kompisarna avundsjuka. Jag förstår att man kan få kickar av att en gång ha gått ner i vikt och att det då blir jobbigt att gå upp ett kilo. Kanske två. Speciellt idag när man hela tiden ska vara sjukt fräsch och hinna med alla hippa saker som händer i världen. Men om man verkligen tänker efter -hur såg jag ut innan jag gick ner i vikt? Fanns det fara för min hälsa så att jag var i behov av en viktminskning? I många fall tror jag att man kan svara nej på den frågan.
Jag säger inte att man inte ska träna. Jag anser att kroppen mår bäst av att röra på sig, i måttliga mängder, utan manisk träning för konstigt uppsatta mål. Jag tror att kroppen mår bäst av varierad kost. Jag får nästan panik när jag tänker på att en dag kanske få barn och kanske för över mitt beteende på den lilla människan. Barn observerar. Jag har observerat min mamma. Hon tog gärna en bulle till kaffet. UTAN att tänka efter. Men det är först nu, i vuxen ålder, som jag reflekterat över det.
Jag hoppas att jag, nästa gång som jag behöver göra ett tillägg i garderoben, inte behöver fundera på om det är ett L på lappen eller om jeansen har storlek 30+ i midjemått. Jag blir lessen över hur jag tänker. ATT jag ens tänker såna här saker. Jag hoppas att stressen över den perfekta kroppen aldrig når mig på riktigt. Jag hoppas att den stress jag idag kan känna över hur jag ser ut lägger sig och planar ut. Då kan alla dom tankeminutrarna läggas till annat, vettigt tänkande. Glada tankar, kreativa tankar!
Har i tre dagar läst om tjejer som drabbats av anorexia. De har alla tre, oberoende av varandra, uttryckt någon form av känsla kring saknad kontroll och att maten har blivit det som de kunnat kontrollera. Detta har yttrat sig i självsvält. En tjej dog. En tjej "räddades" av att hon blev gravid mot alla odds. En annan, endast 20 år, eller 23. Skit samma, hon va väldigt ung. Nu förtidspensionerad på grund av tidigare sjukdom. VARFÖR blir det på detta vis?? Jag sitter här i soffan, irriterad som få. HUR kan det komma sig att vi tjejer alltid går och funderar på hur vi ser ut?? Jag blir lessen och inser hur stressad jag är inombords över hur jag ser ut. Har aldrig tänkt på det på det viset. Jag tror att alla tjejer jag känner har haft eller har någon form av ätstörning. Kanske kliver jag någon på tårna nu, men allvarligt. Så är det.
Ätstörningen behöver inte betyda att man helt slutar äta eller äter en apelsin och en halv gurka, MAX, per dag. Samtidigt som man tar snabba morgonpromenader innan en klyfta tvingas ner i strupen. Alternativt ger sig ut och springer några mil per dag eller går på alla träningspass som ges på det lokala gymet utan att äta just någonting. Det måste heller inte betyda att man hetsäter och sedan spyr upp det.
Jag anser att störningen har inträtt i någons liv när man överhuvudtaget funderar på vad som ska ätas eller hur det som ätits på bästa sätt kan tränas bort på ett effektivt sätt. Jag kom på mig själv med att fundera över om jag verkligen skulle värma en bulle till kaffet ikväll. HERREGUD -det är väl bara att äta! Jag har inte några extra kilon som jag känner till. Jag ser dom i spegeln, men det är bara en synvilla. Jag vill helst inte köpa kläder med en lapp som det står bokstaven L på. Det känns som att jag köper något gigantiskt. Kanske låter jag hellre bli?? Jag vet faktiskt inte, i skrivandets stund. Varför ens fundera över bullen? Jag är ingen som gillar kakor och bakelser nåt vidare, har aldrig varit. Jag är mer för chips. Men bullar, det har jag alltid gillat och jag hoppas att jag aldrig mer tänker efter om jag vill ha en bulle. Möjligtvis att jag tackar nej för att jag verkligen inte ÄR sugen, eller för att jag är tokmätt efter en gigantisk middag. Eftersom jag inte funderat över att jag ätit. Jag äter idag med stor aptit lunch och middag. Jag gillar verkligen mat! Men jag kan ärligt säga att jag ibland funderar över om jag kanske äter liiite för mycket.
Ofta så kan jag känna att det skämtas kring ämnet, men jag tror verkligen att det bakom varje leende finns någon liten gnutta ångest hos många tjejer. Man säger att man tränar för att det är sunt, häver ur sig att man är hungrig som ett djur och gör skenet av att man äter massor. Men massor av VAD? Man berättar gärna hur sjuukt mycke man åt igår, men är det verkligen sanningen? Eller kanske berättar man glatt i detalj vad man åt så att den man pratar med ska få en bild av hur onyttig man är. Det kanske bara är ett sätt att förtränga störningen hos sig själv? Man hör sig själv säga alla onyttigheter man stoppat i sig och omedvetet känns det som att man inte bryr sig i vad man ätit. Alternativt att man försöker framstå som någons om kan äta en massa skräp utan att det påverkar ens fysik. Då blir kompisarna avundsjuka. Jag förstår att man kan få kickar av att en gång ha gått ner i vikt och att det då blir jobbigt att gå upp ett kilo. Kanske två. Speciellt idag när man hela tiden ska vara sjukt fräsch och hinna med alla hippa saker som händer i världen. Men om man verkligen tänker efter -hur såg jag ut innan jag gick ner i vikt? Fanns det fara för min hälsa så att jag var i behov av en viktminskning? I många fall tror jag att man kan svara nej på den frågan.
Jag säger inte att man inte ska träna. Jag anser att kroppen mår bäst av att röra på sig, i måttliga mängder, utan manisk träning för konstigt uppsatta mål. Jag tror att kroppen mår bäst av varierad kost. Jag får nästan panik när jag tänker på att en dag kanske få barn och kanske för över mitt beteende på den lilla människan. Barn observerar. Jag har observerat min mamma. Hon tog gärna en bulle till kaffet. UTAN att tänka efter. Men det är först nu, i vuxen ålder, som jag reflekterat över det.
Jag hoppas att jag, nästa gång som jag behöver göra ett tillägg i garderoben, inte behöver fundera på om det är ett L på lappen eller om jeansen har storlek 30+ i midjemått. Jag blir lessen över hur jag tänker. ATT jag ens tänker såna här saker. Jag hoppas att stressen över den perfekta kroppen aldrig når mig på riktigt. Jag hoppas att den stress jag idag kan känna över hur jag ser ut lägger sig och planar ut. Då kan alla dom tankeminutrarna läggas till annat, vettigt tänkande. Glada tankar, kreativa tankar!
2 kommentarer:
I know! Skitjobbigt när man kommer på sig själv med att klämma "fläsk" framför spegeln och morra för att man inte är en pinnsmal modell 25 tum... Man vill ju verkligen stå över det där maniska tjej-tjafset. Kroppen! Allt handlar om kroppen. Jag är så less. I bloggosfären snackas det om mat och godis och vikt och strolek... När ska den kvinnliga befolkningen få nog av självplågeriet??
e: bra fråga. kanske aldrig? men jag är trött, trött, trött...
Skicka en kommentar