HATAR när det händer.

Ändå händer det HELA tiden. Jag gör allt jag kan för att det inte ska inträffa, men utan framgång. Helt utan framgång. Jag ska fortsätta jobba på det, för stanken är inte kul.

Det finns enkla tips och tricks för att undvika obehaget. Jag applicerar dem på verkligheten, men ändå uppstår denna oerhört trista och snuskiga doft i köket. Nu är den kasserad, ligger i soporna och väntar på att kastas bort. Långt bort åker den. Trasan. Den doftade bedrövligt. Men det kanske blir en sån reaktion när man måste tillbringa sitt liv i en position som den på bilden. Förkastad, borttryckt i ett hörn. Dennes hjärtbeklädnad syns inte ens. Nu är den till och med bortbytt mot en exakt lika dan. Så kan det gå.