...helt tom och stel. Förundrad över hur vuxna människor kan agera på en arbetsplats. Längar härifrån så att det värker i knäskålarna.
Det känns som att felet berodde på mig, men att ingen vill säga det till mig. Jag skulle lätt ta på mig det, om någon bara sa det till mig. Men istället tisslas och tasslas det. Det får mig, som har lätt till känslorna, att vilja gråta. Jag har alltid ställt upp och ställer upp även idag. Speciellt eftersom jag känner mig som en Judas för tillfället. Det kanske går till sig. Jag kanske blir sedd på i ett annat ljus, om jag i alla fall tar på mig arbetsbördan för att rätta till mina egna felsteg.
Men, som sagt. Jag vet inte om det är mig som det hela beror på.
2 kommentarer:
Jag tycker du ska fråga någon i högre position så får det väl utredas om det är dig det beror på och först då ta på dig skulden. Annars tänker ju alla att det redan är klart att det är ditt fel! Att sedan ta på sig något som man vet att man har en del i kan ju ses som att man tar ansvar och vill ordna upp det.
Malin: Just i det här specifika fallet kan man inte fråga någon på en högre position.
Det hände inom loppet av tre minuter och är inget långvarit problem. Jag fick bara en sådan känsla...
Skicka en kommentar