High fashion!

Nattlinne från Twilfit. 699 kr. (Vågade inte säga att jag ångrade mig när hon blippat streckkoden, jag hade fantiserat ihop ett annat pris...)

Trosa i skön bomull och tantmodell från Twilfit. 3 för 100 kr tror jag?

Pannlampa fr Claes Ohlsson. Ca 50 kr.

Har man ingen sänglampa så har man inte!

Dagens fråga

Hur många kan man äta?

Svar: En hel påse utan problem.

Följdfråga: Hur bra mår man efter en hel påse med skumtomtar?
Svar: Lite si så där, va.

Day 21 – Another moment

Det var när bästa T pluggade på Komvux för närmare 80 år sedan. Matte B eller C läste hon och hennes klass var på pricken som man tänker sig den stereotypa Komvuxklassen.

En av uppgifterna var att hon tillsammans med sin klasskompis Leif eller nåt sånt...som såg ut som en Komvuxelev i sina bästa år (40-ish??), skulle ta fram en enkät och sedan skulle denna enkät delas ut.

Bästa T tog på sig att dela ut enkäten.

Jag tog på mig att fylla i allihop! Eller i alla fall hälften. Tror att vi delade upp det 50/50. Helt random bara svarade vi med kryss i diverse rutor. Vid hennes föräldrars köksbord. Bästa T trodde att Leif skulle komma på henne, eftersom svaren var väldigt varierande. Speciellt efter ett tag, när man inte orkade försöka tänka sig in i och leva ut svaren från en högstadieelevs hjärna.

Vad jag vet blev dom godkända på uppgiften, jag och bästa T fick ännu en anledning till att ses. Framförallt till att skratta ihop!

Det är såna här grejer vi har gjort en hel del av. Minnet väcktes när jag läste det här inlägget, hos en annan En-om-dagen-skribent.

Jag har suttit med ett fånigt smile hela skrivtiden, för det var så vansinnigt roligt när vi satt där i köket! Jag hoppas att ingen tar illa upp om någon av er läst på komvux. Men lite speciellt är det väl ändå?

Nej. Nej, nej, nej.

Hur kunde jag inte söka upp den här butiken i helgen? Dumma mig!

Bevismaterial

Kvaliteten på bilden kan man säga precis vad man vill om. Men den bevisar i alla fall att belysningen är på plats. Dock är den mörk bitvis.

Så kan det gå om man ligger i en banankartong en hel sommar!

Var är logiken?

I natt har jag sovit ca 2,5 timme. Eller, i natt och i natt. Mellan kl 4.30-7.00. Planet från London blev några timmar försenat.

Jag var död på jobbet vid kl 15. Helt slut. Feberkänningar i hjärnan, ni vet så där tjock och överhettad. Kom hem från jobbet vid 16.30 och satte mig i soffan och började längta efter att slå igen ögonen. Men så kom jag på att om jag inte sätter upp en krok till adventsstjärnan i köket och en sådan sladd-spik-mojäng för att hålla sladdar på plats, till adventsstjärnan i vardagsrummet så kommer det aldrig att bli.

Väl inne i köket, uppe på en stege för att nå någonstans, hittade jag damm uppe på köksskåpen * och har man** sett det där dammet kan man inte blunda och gå vidare. Så nu är det dammtorkat ovanpå skåpen, alla luckorna och alla urfräsningar som vi har istället för handtag på luckorna. Kroken är på plats. Stjärnan är på plats. I vardagsrummet hänger inte sladden tvärs över fönstret längre. Nej, nu är den på plats, runt fönstret. Det har varit en hel del kors och tvärs för dessa till synes små ting. Men nu är det på plats och rent på köpet!

Nu ska jag ut på balkongen och sätta upp belysningen där ute. Det är ju bara för mysigt med balkongbelysning!

Var är logiken med all denna energi och mina 2,5 timmars sömn på morgonkvisten? Till och med tidningen var hemma före oss i morse.

*I know -chocking! Hahaha!!
** läs: i alla fall jag.

Retro är ju modernt

Då passar vädret också på att bli retro. Eller, temperaturen. Det har aldrig varit så kallt i Stockholms innerstad, som natten till idag sedan 1965. Minus 11 grader.

Jag gillar retro. Men jag gillar också värme.

Day 20 – This month

Vi satte ribban redan på Novembers första dag, genom att boka in en vinprovning! Månadens första dejt tog oss till Östasiatiska och Terrakottaarmén.

Jag skapade egna julklappar och hade sjukt roligt under tiden. Det var inte riktigt lika roligt att sälja den Jettabra bilen, men som jag känner precis just nu så var det verkligen en börda som lättade från mina axlar, när hon fick byta ägare.

Vi har även klarat av två TV-inspelningar och en magsjuka här i hemmet. Efter magsjukan lagade vi god mat som vi bjöd på som farsdagspresent.

November såg ut att bara bli positiv när jag tittade i almanackan i början av månaden. Men den slutade i moll. Söta lilla mormor orkade i fortsätta att dela livet med oss längre. Vad som plötsligt hände henne är det ingen som vet, men hon har det bra där hon är nu. Jag tror inte att hon innerst inne var helt redo att ge upp, det var för mycket på gång med julen och allt firande. Men är man gammal så är man och då orkar man inte med allt för många fysiska bakslag. Men jag tror att hon försökte kämpa sig tillbaka med tanke på hur länge hon fortsatte kämpa utan några hjälpmedel mer än smärtstillande. Jag önskar bara att jag kunde ge henne en sista kram.

Jag är tillbaka!

London var fantastiskt! Fantastiskt kallt!

Vi har frusit och vi har promenerat. Och fikat såklart. Plus ätit. Jag vet inte startvikten innan helgen och jag har heller inte tänkt att kolla slutvikten. Känns onödigt.

Det känns fantastiskt att känna glada känslor om sitt hemland. Ofta vill man ju iväg och testa andra länder och man pratar fint om de platser man besökt och saknar saker som inte finns. Men alltså, vilket fantastiskt land Sverige är! Här har vi minst tvåglasfönster. Som standard. Vi har isolerade hus och behöver inte använda silvertejp för att hindra vinden att ta sig in genom toalettfönstret. Vi kan kliva upp på morgonen och kliva in i badrummet utan att känna en otrolig isande känsla under fotsulan. Om vi vill.

Vi har dock inte Starbucks, Notting Hill, enormt utbud av shopping och after noon tea med scones i varenda gathörn.

London var vackert. Jag hade dock väntat mig mer julstämning än vad jag fick vara med om. Det var en och annan julmelodi som spelades och Oxford street hade paket hängande mellan husen. Men det var ungefär allt. Jag hade väntat mig tomtar ståendes med bjällror i var och varannan butik, alternativt vartannat gathörn. Men nä.

Men jag åker gärna tillbaka!!

Day 19 – Something you regret

I vintras när vi var i Thailand såg jag en väska, en Mulberrykopia. Brunt skinn. Mjukt och härligt. Den fanns på en hylla i en väskaffär på Koh Lanta. Men jag blev snål och tänkte samtidigt att den antagligen skulle finnas i Bangkok och det var någon vecka tills vi skulle dit. Orka släpa runt på en massa saker i onödan tänkte jag.

Tror ni att väskan fanns i Bangkok? Jajjemän! Men inte i samma mjuka skinn. Nehej då. Hårt och styvt.

Men nu har jag en Mulberrykopia, ganska bra kopia, i brunt hårt kalvskinn. Och jag ångrar mig nåt så djuriskt att jag inte köpte den där på Koh Lanta...

Day 18 – Your favorite birthday

När jag fyller 12 och mormor kommer in med min nya cykel.

Den har inte bockstyre, som jag hade hoppats på, men den är svart och vinröd och skitsnygg! Den fungerar fortfarande och står hemma hos mina föräldrar. Sadeln är utbytt till en skönare, enligt min mamma.

London - Tate modern

Men jag är lika intresserad som en ointresserad, så jag sitter i en soffa och sitter. Gratis WIFI ska man utnyttja.

Annars fryser vi och äter och fikar. Plus promenerar såklart!


Men just nu sitter jag ner i en nedsutten soffa och har det sp bra när de andra är kulturella och springer runt!

Day 17 – Your favorite memory

Det här är ju helt omöjligt. Jag har så många fina minnen!

Men ett roligt minne är när jag är i femårsåldern. Jag bor i Ångermanland och i Ångermanland fanns det mycket snö när jag var liten. Sjukt mycket snö. Jag gissar på att detta utspelar sig 1984-85. Vår familj är ingen skidfamilj. Inte på längden i alla fall.

Det är svinkallt ute. Så där kallt så att man inte vill gå ut i onödan. Och kolsvart. Pappa har under den här tiden en kompis som brukade komma förbi hemma hos oss oavsett om det passade eller inte och han steg bara in. Han ursäktade sig aldrig vad jag kommer ihåg, men ibland hade han med sig fikabröd!

Jag säger till pappa att jag vill ut och åka längdskidor i ett av elljusspåren. Pappa tycker självklart att det är en riktigt dålig idé eftersom det är svinkallt. Jag har hört talas om att det var under -20. Då är det inte behagligt någonstans att åka längdskidor. Antagligen så måste jag ha tjatat hål i huvudet på pappa, för jag vet att vi står i hallen, med overallerna och en hel massa andra kläder på och skidorna är redo att plockas ur förrådet. Då öppnas dörren och in klampar pappas kompis. Jag blir såklart arg på honom och tänker att nu kommer pappa inte alls att vilja åka skidor. Men iväg kom vi! Som sagt så måste jag ha tjatat något alldeles hemskt om han inte hade det oväntade besöket som argument och stannade hemma.

Jag måste ha varit grym på att argumentera, för när ger man upp mot en som är fem när det handlar om aktiviteter utomhus under istiden? Jag känner än idag hur arg och irriterad jag var över att pappa var så jobbig och att jag verkligen tjatade. Jag känner på samma sätt att jag blev jätteförvånad när jag kom ut och kände hur kallt det var. Men sedan var det inget mer med det.

Vi tar oss i alla fall till det helt folktomma elljusspåret, spänner på oss skidorna med råttfällebindning och jag började staka iväg. Kom fram till första högersvängen och där sluttar det även lite neråt för att sedan ta en ganska skarp kurva till vänster. Jag gissar på att sträckan jag färdats i den knarriga och iskalla snön är några hundra meter och känner att jag är väldigt kissnödig. Så jag säger det till pappa och tänker att det blir otroligt bökigt att kissa ute i skogen med alla dessa kläder på, men det är ju så man gör.

Pappa kontrar dock med att säga att det är så kallt så om jag kissar nu då blir strålen till is. Jag fick panik, knep ihop, vände om och for som ett skott till bilen. Vi åkte hem.

Pappa vann tillslut ändå.

Day 16 – Your first kiss

Sorgligt nog så kommer jag inte ihåg.

Då håller vi alla tummar

Jag önskar att alla terrorister har frusit fast på de Pakistanska bergen och därför inte kan attackera Prins Harry just den här helgen. Jag vet att jag läst någonstans just precis när dom varnade för nya terrorattacker i början på oktober, att terroristerna var på väg över bergen i Pakistan, till fots.

Eftersom det är minusgrader här numera så borde det även vara lite kallare i de där bergen, eller hur?! Förhoppningsvis har de eliminerat sig själva genom att gå i dålig terräng under dåliga förhållanden.

Hoppas.

Annars får jag ställa min tilltro till att dessa stackars personer fångas av julskyltningen och glömmer bort att spränga sig själva i folkmassor. Men det känns minst sannolikt av dessa två.

Vi tänder ett ljus i advent...

Snett, vint och suddigt. Men ändå årets adventsljusstake. De obligatoriska svamparna i den grå mossan är passé. I år körde jag lite mer...vuxet? Jag vet inte. Men det känns bra att komma hem och tända ett ljus på söndag. Fast jag tror att jag tänder det först på måndag, för vi kommer hem så vansinnigt sent på söndag.

Nu tar jag advent!

Jag har adventspyntat och packat ikväll. Och ätit skumtomtar och lussekatt. Jag har även köpt en av ovanstående adaptrar idag. För imorgon drar jag till London. Så det så!

Day 15 – Your dreams

Just nu drömmer jag om sagolikt väder i helgen. Det vore så bra!

Day 14 – What you wore today

Jobbar hemma, så jag har tights och långärmad t-shirt. Totalt oglammigt. Sminket som sitter på random place i fejjan är kvar sedan igår.

Idag är jag hetare än vanligt!

Day 13 – This week

Jag tror inte att jag behöver skriva så mycket om den. Ni vet redan allt som hänt veckan som varit...

2010-11-22, kl 06.30

Då tog hon sitt sista andetag. Söta lilla mormor. Jag har gråtit från och till hela helgen och även idag. Såklart. Min mamma har låtit lugn hela tiden sedan jag fick höra att mormor blivit inlagd. Men idag, kl 07.06 kom samtalet jag väntat på. Jag hörde direkt att mormor gått bort. Mamma var så ledsen, men försökte vara stark. Vi grät ihop och konstaterade att mormor är glad att det är över. Det var jätteskönt att hon fick ta sitt sista andetag idag.

Vi har så många fina minnen tillsammans och jag är så glad att vi har kunnat kommunicera med varandra fram till slutet. I somras kidnappade jag och mamma henne till Järnäs klubb, eller klöbba' som mormor sa, det är där bilden är tagen. Hon pratade om denna utflykt hela hösten och hur fantastiskt roligt det var! Det var den sista utflykten tillsammans och jag är så glad att vi gjorde den tillsammans. Mamma, mormor och jag.

Hur söt kan man bli?!

Den rosa tjejen har gått och blivit 6,5 år och intresserad av döskallar till sin gudmors (min!) stora glädje och mammas stora sorg. När hon fyllde fyra år fick hon en Ozzytröja, den som syns på bilden. Allt var så rosa på den tiden, men t-shirten gillade hon. "Det finns ju lila i den..." Än idag kan hon ha den så det är ju nästan en investering med bra avkastning.

2,5 år senare och tillsammans med gudmors scarf blir hon ju den sötaste lilla hårdrockaren i Stockholm som gillar Lady GaGa och snart kan hela texten till Jag vill vara din Margareta!

Om det är någon som undrar

Min mormor måste var gjord av något alldeles makabert starkt. I alla fall hennes hjärta.

93,5 år gammal har hon nu bara smärtstillande som gör hennes sista tid i livet något så när drägligt. Hon har nu sovit i 2,5 dygn utan att vakna och sedan igår har man inte tagit blodtrycket på henne, men innan apparaterna kopplades ur hade hon 60/40. Ett normalt blodtryck är ca 120/70.

Jag väntar hela tiden på samtalet där mamma eller pappa säger att hon somnat in. För alltid. Men lilla tanten verkar inte ge upp. Jag önskar att hon bara fick somna in nu, för det är hon värd, min lilla mormor.

Day 12 – What’s in your bag

Brukar alltjämt finnas en ajfån med i väskan, plus plånboken. Plånboken vet jag inte var den är precis just nu, men telefonen fick jag så lov att ta kortet med, för maken har tagit kamerasladden med sig på fotografering för Suitopia.

AIK - Dalen

Fail för Dalens del. Men kaffet som serverades för en tia var gott! Dessutom serverades Slotts senap till den obligatoriska varmkorven. Så jag gick därifrån tämligen nöjd. Dalen var nog inte så nöjda, men dom ska vara glada över den poäng dom fick med sig. Så det så!

Gardiner 2.0

2010 så syr man inte gardiner, då monterar man. Med skruv och insexnyckel.

Day 11 – Your siblings

Jag har en syster. En syster på alla vis! Hon är äldre än mig och hon är den bästa systern man kan ha!

Vår mamma tycker att vi är de perfekta barnen, såklart. Men vi är faktiskt lite säregna. För vi har alltid ätit allt. Allt, I tell you! Vi har heller aldrig bråkat. Vi har småtjafsat men inget allvarligt. En gång tjafsade vi om en tuschpenna och det slutade med att systerns framtänder åkte igenom underläppen. Men det berodde mer på tröskeln mellan hallen och köket, än tjafset.

Vi hörs ofta, väldigt ofta faktiskt! Hon är den gladaste personen jag känner tror jag. Aldrig sur och tvär. Eller jo, snabbtvär och snabbsur, men sen är det över lika snabbt. Dessa tillfällen kan man leva med, för det är idel glädje annars.

Hon är också väldigt rörig av sig. Glömmer tågtider och flygtider, missar bussar, stannar bussar så att de andra passagerarna får stå och vänta på henne i en kvart. Linjebussen, inte lokalbussen. Men busschauffören står snällt kvar medan hon letar efter sin jacka, tappad mellan hemmet och busshållplatsen, någonstans finns den ju bland de 600 meter hon passerat från huset...

Sen är hon helt sjuk på att slå in snygga paket. Alltså, sinnessjukt fina paket, för att inte prata om hur hon skriver. Jösses i min låda! Hon är verkligen en estet, men jobbar på operation. Så kan man ju också göra. Annars så vägrar hon systematiskt att läsa bruksanvisningar, det skulle hon aldrig göra. Då får sakerna nästan hellre inte fungera.

Hon är precis som mig när det gäller att ta en under hakan. Då kräks hon. Så när vi har tjafsat har vi helt enkelt försökt att ta varandra under hakan. Det är väl det grövsta. Hon och jag har även ett eget vokabulär. Hon kan skriva under på det där med såsiga sår. Det finns inget som heter så. Småkaka finns inte heller. För att inte prata om mjukkaka. (Hahaha! Nu sitter jag och skrattar för mig själv! Gud så fult! Tänk att ni finns där ute som använder er av dom orden). Någon kan säga något som vi tycker är fult och resten av världen tycker är helt normalt. Vi tittar direkt på varandra och förstår att talaren sagt fel. Och vi har rätt. Så är det!

Alltså, ni förstår väl hur mycket glädje hon bidrar med när ni ser att hon gör såna här tokiga saker?!

Fantastiska syster -Jag älskar dig!!

Day 10 – What you wore today

Svart linne, stor one size-tröja, fejkskinnbrallor och jordens skönaste skor.

Prata om antiklimax!

Har precis varit ut till Arlanda tur och retur för att hämta en Ume'tjej som skulle med mig och grannen på föreställningen på söndag.

Jahapp. Nej men då gör vi något annat istället då.

Det var just typiskt, vi som laddat sen...april eller maj.

Jobbig dag idag

Tänker på lilla mormor som ligger och kämpar på sjukhuset sedan kl 5 imorse.

Jag önskar och hoppas att dom får ordning på felet eller att hon får lämna oss snabbt. För smärtan hon har nu önskar jag ingen.

Lilla söta mormor.

Day 09 – Your beliefs

Jag tror på Gud!

Jag är uppväxt i ett kristet hem, jag har själv valt att gå vidare i min tro på äldre dagar. Jag ifrågasätter den ofta, men kommer alltid fram till samma sak. Det är omöjligt att allt i världen existerar utan att det finns en Gud bakom.

Det känns helt galet att allt är så genomtänkt utan att det finns något större bakom. Senast igår slog det mig att det är helt sjukt att man kan bli gravid. Att det funkar och hur det funkar. Min kollega är gravid och fick genomgå ett oplanerat ultraljud i början av denna veckan, i vecka 8. Där inne pickar det lilla hjärtat. För fullt! Att det är meningen att det ska fungera ihop. Hur vi ser ut fysiskt, både kvinnan och mannen och att vi passar ihop. Att kvinnan lossar ägg och mannen har helt galet många spermier och vips så har de parat sig och ett liv börjar växa inne i en kvinnokropp. Det är helt sjukt att det fungerar.

Det kan inte uppstå av en slump. Det är för mig omöjligt.

Day 08 – A moment

Det här är ju en omöjlig rubrik. Ett ögonblick, ett moment, ett tillfälle. Efter 31 (väldigt snart 32) år är det svårt att välja ett ögonblick. Men okej, jag gör't! Jag väljer ett.

Under åren 1999-2000 var jag AuPair i USA. Två kids skulle upp på morgonen, sen iväg till skolan. På eftermiddagen kom den hem igen. Mitt på dagarna skulle jag ta hand om mig själv helt enkelt, och lite städning. Jag gick ofta promenader, gick till gymet eller biblioteket. Satt hemma och pysslade eller skrev otaliga mail till Sverige. På vägen till biblioteket i det lilla samhället höll man på och renoverade ett hus. Det var ett gäng killar, några år äldre än mig, som renoverade den där kåken. Den var totalt urblåst. Dom tömde den på allt!

Eftersom jag passerade det där huset rätt ofta och dom stod utanför renoveringsobjektet som påminde en hel del om ett urblåst hus i Tjernobyl, så passerade jag även hantverkarna. Det slutade med att vi utbytte några fraser och sedan blev jag stoppad mest varje dag och att jag var från Sverige gjorde väl det hela ännu mer intressant. Jag tror att jag pratade med dessa personer nästan varje dag tillslut.

I det stora landet i väst får man ofta veckolön. Inte månadslön. När man jobbar som hantverkare och inte är ljus i hyn får man ofta lön i handen, svart. Inget konstigt alls och inget undantag i detta sammanhang. Väldigt ofta på fredagar så var dom hyfsat noga med att jag inte skulle vara där när chefen kom för att titta på utfört arbete. Jag såg ingen skillnad på flera månader. Det var bara damm och grått. Men något måste dom ha gjort rätt, för lönen kom ju.

En fredag var jag på plats när lönen kom. Helt oplanerat, och stämningen när den feta, silvriga Mercan rullade in på parkeringsplatsen precis utanför renoveringsobjektet går inte att sätta ord på. Dom kunde ju inte gömma mig, för jag stod mitt inne i det stora, kala, urblåsta rummet. Det var fredagsstämning i luften och då kommer den, bilen. Där står jag. In kommer deras boss, som jag bara hört talas om. Jag känner mig lite rädd minns jag. Olustig. Men jag blir oerhört trevlig och jag är svensk och livet är så fantastiskt och alla skrattar och chefen är typ 140 lång upptäcker jag när han kliver in. Då känns han helt plötsligt inte alls så respektingivande i min värld. Pösiga jeans, precis som jeans sitter på amerikaner som inte följer modet i världen. Om jag inte minns fel var dom ljusblå och till det en vit t-shirt. Inget märkvärdigt alls. Välkammad och med sneakers av springmodell. Helt ofarlig karl när man ser till utseendet.

Han kikar runt lite efter att ha sagt 13 ord till mig. Känslan är att han inte alls har något emot att jag är där. Så blir det dags för löning för arbetarna. Jag håller mig lite i bakgrunden. Jag vill helst bara ingå i dammet och inte synas alls. Upp ur fickan kommer några rullar med pengar. Rullar som hålls ihop med gummiband. Varje typ av dollarsedel i olika rullar. Inget konstigt alls. I hans värld! I min värld är det helt rubbat. Men jag är ju i bakgrunden och låtsas som att allt är normalt. Precis så där gör vi i Sverige också. Just då. Även min AuPair-familj betalar ju mig kontant, om än utan gummiband. Karln är ju helt normal. Så där gör ju alla..!

Jag kommer aldrig glömma det där. Det var som en film. En man i 40-års åldern kliver ur sin feta bil, går in i bygget, kort i rocken, men med övertag mot sina undersåtar, godkänner veckans jobb och tar upp hur mycket pengar som helst ur sin gigantiska jeansficka och börjar dela ut. Helt galet. Det visar sig att han tillhör någon form av maffia. Jag ville helst inget veta.

Jag gick därifrån och var mest bara glad över att den killen haft en bra dag. Han gav ju mig ett minne för livet.

P.S. Renoveringsbygget blev kalasfint! Om jag minns rätt blev det två lyxiga lägenheter högst upp och en fin restaurang längst ner. Antagligen maffian som äger den med.

Jag skulle kunna

Det skulle inte vara några problem alls för mig att shoppa upp halva stan!

Day 07 – Your best friend

Det mest politiskt korrekta vore att säga maken. Men jag lämnar honom åt sidan i just det här inlägget.


Bästa T!

Jag tror att vi firar 15-års jubileum till sommaren, eller så var det i somras vi skulle ha spisat tårta ihop. 15 roliga år! Ja, det klart att allt inte varit rosenrött, men om jag sammanfattar de dagar vi har haft tillsammans är det mest glädje. Det är i alla fall glädjen som dominerar mina minnen!

Jag tror inte att jag någonsin haft så roligt ihop med någon, som jag har haft med dig. För du är så knäpp! Eller var, för nu är vi ju vuxna... Men jag har heller aldrig sörjt någon på samma sätt som jag sörjde dig när vi var tvungna att separera under 1999-2000. Gud så jag grät när jag kramat dig adjö den där soliga och iskalla dagen i januari. Eller den dagen du lämnade mig för att bo i det stora landet i väst. Men som tur var kunde man utöva knäppa idéer även där när jag kom över och livade upp din vardag.

Det är inte många man kan få med på rullpingis på kvarterspuben eller att köpa ett kilo fortune cookies när man är på semester. Jag är glad för alla galet långa promenader vi har tagit ihop, mer eller mindre lyckade, men som på något vis alltid slutade med att vi skrattat så att vi gråtit. Men varför ta bussen? Jag har svårt att se att jag skulle kunna bli nekad att köpa Snickers i en affär, om det inte vore under ett upptåg med dig i närheten av ingenting förutom världens största fågelreservat. Jag älskar dina Mäh,-en-sån-där-kan-man-ju-göra-själv-kommentarer, oavsett om det är en världskarta som ska målas om, en ram som ska piffas upp eller en lampskärm som ska tillverkas. För att inte tala om alla meningslösa samtal på telefonen om absolut ingenting, men ändå allting!

Jag vill också passa på att tacka för förtroendet att vara gudmor till sötaste K! Hon är ju det bästa! Jag hoppas att hon får hitta någon att dela allt med, som du och jag har gjort. För vilka dumma saker vi än gjort ihop så har vi aldrig lämnat den andre ensam. Vi har aldrig utsatt varandra för fara och jag hoppas att hon liksom jag alltid kommer att känna hon har någon att höra av sig till när det är något som är på tok eller bara alldeles fantastiskt! Oavsett geografiska avstånd. Jag hoppas att hon har någon att skratta med tills hon tappar andan, men jag önskar också att hon bara gör hälften av alla knäppa saker som vi gjort...

Och du, ibland behöver man inte vara så envis som du är. Det är inte alltid bara positivt. Faktiskt. Även om det är en fantastisk egenskap du sitter på.

Slutligen vill jag bara berätta att Lenny håller på och spelar in en ny skiva. Låt oss be en bön att han drar ut på turné och att vi äntligen får se honom ihop någonstans i världen inom en överskådlig framtid.

Du är bäst T!

Love!

/S.

Dagens fotbollscitat

"17 år senare har jag fem Guldbollar och två till där hemma som förhoppningsvis ligger och sover."

Gud så söt han är, Zlatan!

Day 06 – Your day

Otroligt ointressant dag faktiskt.

Vaknade.
Tog del av regnet under promenaden till pendeln.
Stod upp på tåget som det luktade blöt hund i, eftersom alla var blöta.
Kom fram till arbetsplatsen.
Svarade telefonen och en projektmedlem anmälde sig sen till arbetet 30 min innan mötet började!
Förberedde morgonmötet.
Läste mail.
Lunchlådeintag. Samma lunch som middagen häromdagen.
Kaffe på lunchen.
Möte.
Jobba.
Bullfika.
Jobba.
Jobba.
Jobba.
Stressa till tåget som skulle ta mig hem.
Promenerade hem i regnet.
Besökte JourLivs, men fick gå hem igen för plånboken var hemma.
Åt grötmiddag.
Halv åtta hos mig på TV.
Fotbollsgalan.

So far. Det är väl i alla fall en timme kvar av dagen!

Mmmm!!

Ultimata kvällsmackan!

Matchtröjan på!

Nu kör vi!

Day 05 – Your definition of love

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. (1 Kor 13:1-7)

Nu har jag mått dåligt i ungefär tre dagar

Vilken bok! Så otroligt skrämmande. Jag har mått dåligt sedan jag öppnade boken. Men jag har inte kunnat sluta läsa, för att få veta hur och om hon någonsin försonades med den barndom hon fick uppleva.

Toni blev utsatt för övergrepp av sin far mellan åldrarna 6-14 år. Till den dag när hon blir gravid med sin egen pappa och sanningen kommer fram. Abort erbjuds men på 50-talet är tekniken inte lika raffinerad som idag. Inte heller lika självklar som den skulle upplevas idag. De medmänniskor som fanns runt henne är inte heller som jag skulle förvänta mig att de skulle vara och agera i dagens samhälle. Det påverkar mig mest genom boken. Alla som förstår eller förstod eller tillslut visste vad hennes far gjort mot henne, men ändå beskyller henne för det hemska. Att vid 15 års ålder få höra från psykiater "Du är i alla fall tonåring, så nån sexuell lust måste du väl ha haft" när hon svarat aldrig på frågan om hon någonsin tyckte om sin fars närmande. Det måste vara något av det mest fruktansvärda man kan utsättas för när man förväntas få hjälp med sina känslor som utvecklats till en djup depression efter år av övergrepp från någon som man förväntar sig ska älska en villkorslöst.

Orkar man med sina egna känslor är den helt klart läsvärd, Vår Lilla hemlighet, av Toni Maguire. Jag förstår inte varför jag dras till böcker där huvudpersonen är verklighet och livet är så långt ifrån min egen värld.

Day 04 – What you ate today

Frulle
Apelsinjuice
Rasker med ost och hemmagjord rödvinbärsmarmelad
Knäckebröd med naturell keso
Mugg med kaffe

Lunch
Baguette med ost

Mellanmål
Budapestbakelse
Två koppar kaffe

Middag
Köttfärsbiffar
Potatisgratäng
Creme Fraiche med karljohan och nåt mer...
Morot
Julmust (Zeunerts)

Kvällsätande
Popcorn
Pepparkakor med ädelost
Kaffe I guess

Älg!

Gjorde min första älgstek ever igår med lite final touch idag och jösses så god! Till det serverades potatisgratäng, kryddpepparsås, rödlöksmarmelad och brässerade morötter.

Ja men ni hör ju. Jag behövde inte gå hungrig idag, inte!

Tack norrland för älgen!

Day 03 – Your parents

Min mamma är pedantisk, skulle jag vilja säga. Inte överpedantisk, men hon gillar ordning och reda. Det har jag ärvt. Till och med ordningen i linneskåpet är oklanderlig. När hon och pappa flyttade i mitten av 70-talet kommenterade flyttgubbarna hennes ordning i linneskåpet! Hennes musiksmak är rörig, precis som min. Hon är lång och smal och ser 10 år yngre ut än sina 63!

Min pappa är sjukt social. Jag tror att jag ärvt det av honom. Jag är inte sjukt social, men social och älskar kundkontakt. Det är min pappa specialist på. Han drar världens tråkigaste pappaskämt, precis som alla pappor gör. Rättvisare person får man leta efter. Han är så fin, min pappa!

Vi har inte kunnat prata om allt, mina föräldrar och jag, men jag har alltid känt att jag haft dom där om jag velat prata. Dom gav mig en fantastisk och trygg uppväxt. Jag ringer till någon av dem nästan varje dag. Jag gillar inte att vi bor 80 mil ifrån varann, det är stundtals riktigt jobbigt.

Day 02 – Your first love

Jag kommer faktiskt inte ihåg. Men jag kommer ihåg att jag var dödligt kär i Henrik som gick i min klass från förskolan till sjuan när jag flyttade och bytte stad.

Det är mycket möjligt att någon av oss frågade chans på den andre, samtidigt som man hade chans på ett par tre stycken till. Jag kommer inte ihåg.

Henrik hade hockeyfrilla, spelade hockey, hela hans familj var hockeytokar. Lång och smal. Bollsinne också. Sen hade han även en cerise collagetröja med ett stort Musse Pigg-tryck på framsidan. Som glittrade. Köpt på Kläddax. Jag kommer ihåg att jag så gärna ville ha en precis likadan tröja, men mamma nekade mig. Varje gång jag frågade.

Idag har jag hört att Henrik har två barn och villa.

Rödlöksmarmelad

På begäran kommer här receptet.

250 g rödlök (Typ två normalstora lökar)
1 msk olja
0,75 dl socker
1-2 msk vitvinsvinäger

Skala och skiva rödlöken. Men tydligen inte för tunt... Fräs löken i oljan tills den börjar mjukna. Tillsätt socker och vinäger och koka tills löken är riktigt mjuk. Vätskan ska nästan ha kokat in helt. Smaka av med salt och peppar!

Superenkelt!

Ikväll kokas det

Rödlöksmarmelad! Jag visste inte ens att det fanns något sådant innan igår. Man har det inte på mackan, men till älgen.

På väg mot jobbet

I handväskan:

Nu härjar magsjukan

Hemma hos oss!

Det var just synd det. Jag har klarat mig än så länge, men det är ganska påfrestande att vara den som inte har magsjukan. Mest hela tiden känner jag efter om jag mår illa, eller om det känns bra. Oftast känns det nog bra, men så fort jag känner minsta lilla illamående (som jag med stor sannolikhet framkallar själv) får jag panik!

Så nu äter jag vitpeppar för glatta livet och hoppas att jag kan åka till jobbet och slippa få magsjuka på vägen. Det vore det VÄRSTA!


*bild från meny.se

Day 01 – Introduce yourself

Jag är helt normal.

Jag äter allt. Man kan nog kalla mig slasktratt. Jag har grov ögonbrynshårväxt, därför går det lite för lång tid mellan mina ögonbrynsplockningstillfällen. Jag färgar också desamma, alltså ögonbrynen, annars ser det lite väl blekt ut i ansiktet. Jag är född rödhårig, men sen har det bleknat lite och sedan blivit mörkbrunt, mörkmörkbrunt och nu lite ljusare igen. Man skulle kunna säga att jag har haft nästan alla världens frisyrer men för tillfället har jag världens tråkigaste page.

Är numera Stockholmare som säger hemma om Umeå. Född Ångemanlänning, Västerbottning mellan åldrarna 15 och 29. Gift med en riktig datanörd, själv är jag bara seminörd. Det händer ganska ofta att jag tappar tråden när jag berättar något. Men jag plockar nästan alltid upp den igen, men det kan ta några timmar från det att jag tappar den tills att jag plockar upp den. Då blir det förvirrat. Ibland tappar jag den helt på bara två sekunder, utan att den återvänder. Jag har liksom inte en susning om vad jag pratat om! Då kan min man bli lite irriterad.

Jag blir kräkfärdig när någon tar mig under hakan. Man kan inte säga ord som småkaka, eller geggig om ett sår. Då blir jag rosenrasande. Det är så fult! Älskar att köra bil. Skulle kunna ha det som jobb. Att bara köra. Det skulle kanske inte generera något större bidrag till statskassan, men jag skulle trivas där i bilen. Sedan flytten till storstan har jag lagt på mig 7 kilo. Planen är väl att på något vis få bort det där, men jag verkar inte stressa fram det precis. Stress är inte min grej alls. Men jag blir stressad när det är stökigt här hemma.

Sen så är jag snäll, ganska rolig och omtänksam. Helt normal.

Jag gör't! Du då?

En bloggare i Kavelmora beklagade sig över skrivtorka. Jag tipsade om det som verkar vara det senaste, en en-om-dagen-blogglista. Världen enligt J, Alexandra och Ivana är några av bloggarna som ägnar sig åt detta.

Sen tänkte jag, lite senare idag, varför hakar jag inte på den själv? Så nu gör jag det. Här är den:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

I 30 dagar ska jag skriva minst ett inlägg och då med rubrikerna ovan. Intressant ska det bli. Och du? Ska du också haka på kanske?

Åh...

Jag hatar när det händer. Man känner det kvällen innan, man har det i sig. Sedan går det en natt, man vaknar, känslan är kvar. Hopplöshet.

Jag vill att den här dagen ska ta slut redan när jag slår upp ögonen när jag vaknar. Jag skulle helst bara vilja vara hemma och göra ingenting. Men istället ska jag plaska mig till jobbet, le och förväntas vara glad. Idag vill jag ha en mötesdag. Där jag kan gömma mig bakom mitt kollegieblock och sitta och anteckna utan att veta vad det är som skrivs ner. Det ser i alla fall bra ut och det ser ut som att jag kanske gör något. Men egentligen är det testbildspipet i huvudet. Blankt. Inte hopp, inte förtvivlan. Inte glädje, inte sorg. Ingenting.

Ibland orkar jag bara inte. Jag skulle inte kalla detta för en depression, för det är det verkligen inte. Men nedstämd, ja. Men inte på det viset som man kanske behöver medicin för. Bara allmän onsdagshopplöshet. Jag hatar när det händer.

Bäst att jag drar till jobbet.

Jämt på TV-inspelningar!

Köat för inspelning av Hellenius hörna. Har aldrig sett programmet men numera är Björn Hellberg min favorit!

Mat måste man ju ha

Nejmen alltså jag har bara griljerat en skinka precis alldeles nyss.

Inget konstigt alls.

Sundays fun!

Cirka 347 bitar senare hängde den på sin plats.

Saturday nights fun!

Jag hade glömt bort hur kul det var att spela!

Status

1. Gigantiskt utspänd mage
2. Dammbortagning utförd i lägenheten
3. Tvätt av konstiga saker (handtvätt och sånt där) pågår
   
4. Livmodern gör sig av med slemhinnan på ett mer brutalt sätt än någonsin
5. Nytorkade golv
6. Död i soffan innan dagen ens börjat
   

Har ni Spotify eller?

Jag vet inte om alla har märkt att man kan skicka låtar till varandra om använder sig av Spotify?

Eftersom jag var betatestare i ett väldigt tidigt skede för Spotify är mitt användarnamn helt enkelt mitt förnamn.

Det sina fördelar. Mitt namn är inte Sveriges vanligaste, men jag skulle inte säga att det är ovanligt på något vis. Så jag får låtar skickade till mig. Låtar jag med stor säkerhet inte hade lyssnat på om jag inte fått dom skickade till mig på det här viset.

Ända sedan jag var liten

Jag har alltid varit väldigt noga med mina saker. Leksaker och andra prylar. Jag fick antagligen lära mig att ta hand om mina saker när jag var liten, för alla saker växer inte på träd. Plus att båda mina föräldrar varit väldigt försiktiga och insett värdet i det man har.

I somras gick jag igenom lite lådor hemma hos mamma och pappa och leksaker som både jag och min syster lekte med som små, vi är nu 31 och 36 år gamla, är intakta. Mina barn kommer att kunna leka med dessa när (eller om) det dyker upp några. Det klart att saker har gått sönder, men i det stora hela har vi alltid tagit hand om det vi ägt.

Det är en jättebra egenskap tycker jag! Men den ligger mig i fatet ibland.

Exempelvis kan jag känna att jag blir lite väl överbeskyddande över de saker jag äger när jag lånar ut dom. Till en del personer är det verkligen ingen som helst fara, man vet att de är hos likasinnade. Ibland vet man att det kan sluta hur som helst och när det befarade visar sig bli verklighet kan jag bli fly förbannad. Budbäraren kan antagligen se rök komma ut ur mina öron. Det är inte helt friskt. Jag måste försöka att bli bättre på det där. I skrivandets stund känner jag hur det knyter sig inombords. Självklart beror det ju på vad det är som lånas ut också. Och olyckor kan verkligen hända.

Nu vill jag inte att eventuella läsare som brukar låna saker slutar med det. För det är bara bra terapi! Dessutom är det väääldigt få som jag känner viss avighet emot och dom läser inte bloggen, mig veterligen. Så ni gör mig bara en tjänst om ni lånar saker! Och ännu bättre om ni pajjar något, då får jag lära mig att ta ett djupt andetag och tänka att det finns fler på affär'n!

Fredagsmys

Hon har skött sig finfint!

Men nu är det över.

900 mil till ända. Svettiga resor hit och dit i Stockholmsområdet. Hon har transporterat många möbler mellan IKEA och Årsta. För att inte säga många människor hit och dit. Vår tid med henne är över, den nya ägaren känns helt perfekt för ändamålet. Nu kommer hon att få den omsorg vi ville ge henne men inte var förmögna nog att ge.

Det är bara lättnad i kroppen och själen. Okej, lite ont gör det allt, men det är också så fantastiskt!

Det här är minnen!

När jag gick på gymnasiet läste jag ekonomi. I en av kurserna var tanken att jag skulle lära mig aktiehandel genom att fiktivt köpa aktier. Kommer inte ihåg hur reglerna var, men vi fick väl en summa att spendera som vi ville.

Jag valde H&M, Höganäs och Borås wäfveri. (Hur kan jag komma ihåg detta??) Borås gick som tåget kommer jag ihåg!

Nu går dom i graven...13 år senare.

Man ställer sig frågan -Varför blev jag inte AD?

*Har skapat den roligaste julklappen för i år, ikväll!
*Fotomodellen heter Ludde.

Igår kom vintern till stan

Det regnade iskallt regn från sidan. Det är äkta Stockholmsvinter det!

Mama

Jag är inte mamma, jag läser inte tidningen Mama (förutom en gång hemma hos min svägerska i somras) eftersom det inte känns aktuellt.

Men något som alltid känns aktuellt är cancerforskning.

Nu har tidningen Mama en omröstning där man kan rösta fram Årets Hjältemama. Jag säger så här om det: Gå in på länken, klicka för Linda Carlgrens namn. Hon är en riktig hjältinna! Hon är 33 år ung, har tre biologiska barn och ett bonusbarn. Obotligt cancersjuk och ofantligt tapper trots ständig värk. På hennes blogg har hon lyckats samla in 60 000 kr till cancerfonden. Vill du läsa mer om och av henne -klicka på hennes namn här i inlägget.

Men glöm för allt i världen inte att rösta på henne. Tänk vilken fin uppmuntran mitt i allt det jobbiga!

Terrakottaarmén fick besök idag

Jag träffade originalet i Xian när jag var där 2007, vilket var helt otroligt. Men minnet sviktade efter några år. När vi klev in på Östasiatiska så hände något, i huvudet började en hel del information ploppa upp. Helt plötsligt kom jag ihåg saker jag absolut inte hade kunnat berätta för någon om jag fått frågor hemma någon kväll, över en kopp glögg eller så. Det var coolt!

Jag rekommenderar utställningen. Lagom längd och lagom med information!

Frågan är..?

Har jag slutat med godis nu?

Kanske.

Vinprovning i Gamla Stan

Och vi lärde oss faktiskt ett och annat!