Det vaknade jag av i morse.
Det var inte äkta hälften som tyckte att det var dags att öppna de ljusblå. Nä, det var grannen. Hon stod inte i vårt sovrum, men det lät nästan så. Sedan höll hon och hennes sambo, men mest hon, låda i kanske tre timmar. Hon skrek, skrek och skrek. Smällde igen ytterdörren hur många gånger som helst och kallade sin sambo för hora.
Jag tänkte ett tag att jag kanske skulle ta och ringa polisen. På riktigt. Inte för att någon kanske blev skadad, fast samtidigt visste vi ju inte. Halva deras lägenhet måste i alla fall ha bytt utseende, som de höll på där uppe. Återigen mest hon. Jag ville ringa polisen för att få tyst på människan, alldeles för rädd för att göra något åt det själv. Tittade ut genom titthålet i dörren en gång när hon vinglade förbi. Då stannade hon till och stirrade på vår namnlapp. Antagligen visste hon inte på vilken våning hon var. Vid ett annat tillfälle blev hon utelåst och bestämde sig för att knacka på dörren för att reta gallfeber på mig. Antagligen hennes sambo, men jag blev lika galen jag. Riktig tortyr.
Får och bör man acceptera sånt här? Det var i och för sig första gången idag. Men ändå. Jag mår dåligt när jag måste höra på andras högljudda bråk. Då är det bättre att lyssna på sänghalms-älskog.
Det var inte äkta hälften som tyckte att det var dags att öppna de ljusblå. Nä, det var grannen. Hon stod inte i vårt sovrum, men det lät nästan så. Sedan höll hon och hennes sambo, men mest hon, låda i kanske tre timmar. Hon skrek, skrek och skrek. Smällde igen ytterdörren hur många gånger som helst och kallade sin sambo för hora.
Jag tänkte ett tag att jag kanske skulle ta och ringa polisen. På riktigt. Inte för att någon kanske blev skadad, fast samtidigt visste vi ju inte. Halva deras lägenhet måste i alla fall ha bytt utseende, som de höll på där uppe. Återigen mest hon. Jag ville ringa polisen för att få tyst på människan, alldeles för rädd för att göra något åt det själv. Tittade ut genom titthålet i dörren en gång när hon vinglade förbi. Då stannade hon till och stirrade på vår namnlapp. Antagligen visste hon inte på vilken våning hon var. Vid ett annat tillfälle blev hon utelåst och bestämde sig för att knacka på dörren för att reta gallfeber på mig. Antagligen hennes sambo, men jag blev lika galen jag. Riktig tortyr.
Får och bör man acceptera sånt här? Det var i och för sig första gången idag. Men ändå. Jag mår dåligt när jag måste höra på andras högljudda bråk. Då är det bättre att lyssna på sänghalms-älskog.
3 kommentarer:
Usch så läskigt!
Det är svårt att veta hur man borde göra. Då man inte tror att någon far illa så har man väl egentligen ingen skyldighet att ringa polisen? Att bråka är nog inget brott.
Däremot så ska de ju kunna hålla sig på en nivå så att det inte stör er. Jag hoppas att det var en engångsföreteelse.
Otrevligt - och en svår gräns. För egentligen ska man väl inte behöva stå ut med sådant...men om det var första gången (och ingen tycktes bli skadad) så kan man väl vänta och se vad som händer. Om det upprepas så skulle jag nog ringa störningsjouren (om det finns en sådan) eller till polisen.
Viktoria: Ja, en nivå som gör att jag inte tror att personen i fråga står i vår hall vore ju faktiskt väldigt bra.
J: Otrevligt är ordet faktiskt. Om det hela upprepas, då blir det jag som ringer någonstans. Men nu är det dött som i graven där uppe...
Skicka en kommentar